Sara Elisabeth Wacklins författarskap är ett bra exempel på hur svårt det var för en av de halvoffentliga salongernas berättartalanger att bli författarinna. Strax före hennes död förelåg i tre band hennes livsverk, Hundrade minnen från Österbotten. Genom sin karaktär av provkarta över tidens prosastilar utgör boken en intressant länk i både den finska och den svenska romanens historia.Även om man ser verket i en samtida litterär tradition av hembygdsrealister, så kan det också tolkas i termer av ett sökande och ett experimenterande. Kanske ett resultat av Wacklins försök att osökt skildra också den österbottniska kvinnan och hennes livsvillkor. Utgivningen av Hundrade minnen från Österbotten blev omständlig. Den finske förläggaren krävde en subskriptionslista som skulle garantera åtgången och författarinnan måste förbinda sig att köpa tillbaka eventuellt osålda exemplar. Det blev aldrig aktuellt, ty verket fick en avsevärd framgång.
Tag: Patriarkalism
Den svenska romantikens mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg. Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning.Hennes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet. Hon hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter. Det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng, men hon skildrade ochså i flera dikter det samtida litterära etablissemanget, ofta satiriskt.Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda”. Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter hon en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.
Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
Agneta Horns självbiografi från 1600-talet, av henne själv benämnd “Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh …” är ett “jämmersminne” som berättar om en hunsad, vanvårdad och föga älskad flicka, som ändå förmår hävda sin vilja och ge sina motståndare svar på tal.Agneta Horns leverne handlar ytterst om Agneta Horns förhållande till fadern och om den fadersmakt, den identitet som lydig dotter, som hon själv och tiden hade som ideal. Bakom texten kan man nämligen skönja en tvist mellan Agneta Horn och hennes styvmor, Sigrid Bielke. I sak gällde konflikten arvet efter Agnetas far, ideologiskt sett gällde den Agneta Horns lydnad mot faderns vilja.
Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.