På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom.
Tag: Moderskap
Sara Stridsberg föddes i Solna 1972. Hon debuterade 2004 med romanen Happy Sally och tilldelades 2007 Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten.
Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.
Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.
Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.
Den nordnorska författaren Herbjørg Wassmo debuterade som lyriker på 1970-talet, och har därefter skrivit både dramatik och dokumentärlitteratur. De fem stora romaner som kom på 1980- och 1990-talet har i all sin komplexitet och skenbara olikhet ett tema som förenar dem: det svikna barnet. Men hennes avsikt tycks inte vara att kritisera otillräckliga eller kärlekslösa föräldrar eller ett förfrämligande samhälle i modern mening. Den egentliga konflikten befinner sig på ett djupare plan.Förutom att berätta om den unga och ofärdiga människan i en komplicerad socialiseringsprocess representerar “det svikna barnet” kanske först och främst det “barnsår” som vi alla bär med oss – oavsett ålder, tid och omgivning.
Vibeke Grønfeldts författarskap har efter hand blivit stort – mycket stort! Men trots tyngden, trots den bevågenhet och respekt som omgärdar författarskapet, står det egendomligt avskilt i den litterära debatten. På samma sätt som författaren fortfarande bor på sin födelseö Samsø, tycks hennes skrifter på motsvarande vis insistera på att förbli i utkanten av kulturen.
Den danska författaren Vita Andersens prosadiktning fick öknamnet “knækprosa”, därför att dikterna skenbart bara var episka förlopp med olika långa rader. Men hennes diktkonst är emellertid mer komplicerad än så. Den är i sig en iscensättning av vardagsspråket, en utställning av tvånget, rollerna och instängdheten i personernas liv och tal, men långt ifrån en konstlös upprepning. Könsrollerna som garant mot ett lyckligt samspel mellan könen är ett centralt tema i texterna.Charlotte Strandgaard debuterade 1965 och skrev under 1960- och 1970-talet en rad dikt- och dokumentsamlingar som koncentrerade sig på tidstypiska problem som alkoholism, narkomani, de socialt utstötta och förlorarna. I hennes universum härskar lidandet, missförstånd mellan dem som gärna vill älska varandra, skuldkänsla och hopplöshet. Tonen är medkänsla och vilja att peka på en förklaring och en lösning. Hennes vuxna är som Vita Andersens sårade barn, men tillsammans med smärtan finns hos Charlotte Strandgaard ett ständigt insisterande på försoning och förlösning.
Existentiell poesi
Martha Christensen utvecklade under sitt långa och populära författarskap en socialrealism och ett kritiskt engagemang i samhällets behandling av de svaga. I hennes berättelser blir det sociala systemet i sig en mäktig gestalt, som vinner över de individuella viljorna.Christensens kritiska socialpsykologi är inte direkt politisk, som den i Dea Trier Mørchs berättelser om förhållandet mellan individ och samhälle. Här blir systemet den nödvändiga organisation och helhet, som skapar sammanhang i den enskildes liv och tar hand om det. Hennes hållning, hela författarskapets tendens, samlas till en kritisk bild av det moderna välfärdssamhället och dess människosyn.Hon stannar i sina texter i den sociala struktur som hon kritiserar, medan modernitetskritikern Anne Marie Løn efter sin storstadsroman om Veras vrede, 1982, ger sig ut på en resa i tiden, landet och andra samvaroformer för att finna en positiv motbild till den destruktiva staden.