I 1600- och 1700-talets Danmark och Sverige kom psalmer och andliga sånger att förmedlas av kvinnor med samlariver eller för den egna andakten, ibland kanske enbart som ämne för en översättnings- eller skrivövning. Framemot sekelskiftet 1700 finner vi ett ökande antal kvinnor, framför allt i Danmark, som inte bara nedtecknade andras utan även författade egna psalmer.Det finns en påtaglig skillnad mellan Danmark och Sverige. I Danmark återfinns namn på författare med stor produktion och flera sångsamlingar utgivna under eget namn. De blev föremål för samtidens intresse i form av hyllningsdikter och krav på omtryck, och ibland omnämns de i förteckningar över bemärkta och lärda danska kvinnor. I Sverige däremot skrevs enstaka psalmer av kvinnor i framför allt pietistiska och herrnhutiska kretsar. Psalmerna togs med i de psalmböcker som började utges omkring 1730.
Tag: Kvinnouppfattning
Till Sverige kom herrnhutismen under 1720-talet. I den Stockholmsförsamling av herrnhutare som fortfarande existerar, har man bevarat självbiografierna från 1700-talet och 1800-talets första decennier. Av dessa är 36 skrivna av svenska kvinnor. Den tidigast nedtecknade stammar från 1761, den senaste från 1810-talet. Allmänt gäller att antalet kvinnliga självbiografier är betydande mellan 1760 och 1790, för att därefter bli färre. Kvinnorna kommer från alla sociala skikt, här finns adelsdamer och pigor, borgarhustur och tiggerskor.Deras självbiografier uppvisar ofta de drag som här har beskrivits som augustinska: de söker Gud i sitt inre, först och främst i känslan, i normalpsykologiska processer som drömmar och starka emotioner. Vidare rymmer de mystiska drag: kvinnorna hänger sig i sitt inre åt korsbetraktelser och erotiskt färgade möten med Kristus, och de vet att i själens innersta döljer sig en gnista som gör dessa möten och upplevelser möjliga.
Häxförföljelserna i Europa började med påvebullan och den sedan så kända Malleus maleficarum (“Häxhammaren”) från 1487, skriven av Sprenger och Institoris. Med dessa böcker sattes förföljelserna i system. Världsliga och andliga myndigheter måste i fortsättningen – med eller mot sin vilja – räkna som sin ämbetsplikt att få det hela under kontroll. Men frågan är om man ändå inte hade uppnått vad man hade föresatt sig. De anklagade underkastades förhör, ofta med kroppslig lemlästning eller döden som följd. För de skulle bekänna, kosta vad det kosta ville.Detta kom att fortgå i 300 år. Den sista officiella häxbränningen i Europa ägde rum i slutet av 1700-talet. Det är tveksamt om förföljelserna upphörde på grund av att man menade sig ha utrotat de “förbrytelser” som påvebullan och “Häxhammaren” hade försökt påvisa.Texten behandlar häxornas bekännelser i de danska trolldomsprocesserna under 1500- och 1600-talet.
Den kristna kyrkans syn på och attityden till kvinnor som missionerat, predikat, profeterat eller på andra sätt verkat som Guds språkrör har varit vacklande: ömsom accepterande, ömsom avvaktande. Positionerna har bestämts av kyrkans behov av budbärare och av olika rörelsers tryck på kyrkan.Man kan tala om fyra perioder av relativ öppenhet visavi dessa talande och skrivande kvinnor. För det första tiden före kyrkans ämbetsorganisation (ca 100-talet e.Kr.). För det andra kyrkans expansion i Europa under perioden 600-800-talet. För det tredje vågen av lekmannafromhet framför allt på 1100- och 1200-talen och för det fjärde 1600- och 1700-talens fromhetsrörelser i kölvattnet på reformation och motreformation.
Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.