Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
Tag: Facklitteratur
1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.
Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.