Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.
Tag: Dramatik
Cecilie Løveids tre första prosalyriska romaner bryter radikalt med den socialrealistiska romangenre som dominerar i Norge på 1970-talet Hon insisterar på sin modernistiska estetik, där fragment, collage, intertextualitet och flerstämmighet föredras framför de realistiska koderna. Hon är fundamentalt förankrad i poesin, och eftersom hon förblir en modernistisk lyriker, oavsett vilken genre hon närmar sig, blir det omöjligt för henne att träda in i ett socialrealistiskt formspråk.Detsamma gällder för Kari Bøge, som med sin experimentella debutbok Asmorelda, 1971, bryter radikalt med den realistiska berättartraditionen och representerar ett av de första viktiga försöken att skriva en ny kvinnlig modernistisk prosa i Norge. Hon skiljer sig från andra kvinnliga författare omkring 1970, då hon insisterar på en ahistorisk individualism och en tomhetens estetik, men samtidigt lanserar hon några teman som var och är alldeles centrala för en feministiskt medveten diktkonst: identitetsfrågan, förhållandet till mannen och förhållandet till skriften.
Om 1960- och 1970-talets nya språkmedvetna diktkonst
Kvinnoskribentgruppen i Österbotten
Ny färöisk kvinnolitteratur
Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur
Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
1970-talets nya kvinnooffentlighet
Den danska författaren och debattören Suzanne Brøgger har i en stor del av sitt författarskap sysselsatt sig med upprorets mörka sida och nejets konsekvenser. Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Men om författarskapet började med ett ‘nej’ 1973, sker det en vändning i och med utgivningen av romanen Ja 1984, som samtidigt markerade Suzanne Brøggers mer folkliga genombrott. Ja visar sig vara en konstnärsroman, där den kvinnliga konstnären återuppstår från kvinnlighetens gravkammare. Suzanne Brøggers rörelse från NEJ 1973 till sitt JA 1984 handlar således djupast sett om en personlig väg till ett författarskap, en konstnärlig livspraktik
Den svenska författaren Sonja Åkesson debuterade 1957 med Situationer och gav ut ytterligare en diktsamling under 1950-talet. I de tidiga böckerna vacklade hennes skrivsätt mellan den förfinade metaforiken i natur- och landsbygdsdikterna och de människoskildrande grotesker, som hon sedan kom att utveckla. I augusti 1960 var hon med om att skriva manifestet “Front mot formens tyranni”, som var ett viktigt steg ut ur 1950-talsmodernismen in i ett mer realistiskt 1960-tal.Hon fann sin egen speciella ton inom ramen för den nyenkla estetiken under inspiration av konkretismen. Hennes dominerande skrivsätt är en rak, berättande realism. Det persongalleri som strömmar förbi i hennes dikter berättar levande om andra människor. Men samhällssatiren är en lika viktig genre för Sonja Åkesson som personporträttet. Det kanske mest framträdande draget i Sonja Åkessons dikt är hennes groteska ironi.