Tag: Danmark

Kvinnlighetens snubbeltrådar -Chick lit i ett nordiskt perspektiv

I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.

Burlesk stil och performativ estetik: kropp, kön och normativitet

Omkring år 2000 debuterar en ny generation kvinnliga nordiska författare, vilkas verk kännetecknas av ett performativt experimenterande, ofta med inslag av humor och ironi. Författarna skriver vidare i en könsmedveten litterär tradition och hämtar bland annat inspiration från samtida genusteoretiker som Sara Ahmed och Judith Butler. Generationens tongivande röster är Christina Hagen, Kristina Nya Glaffey, Mara Lee och Trude Marstein. 

Stämningsförstörare, familjedramer och läsarkonfrontationer – immigrations- och adoptionslitteratur i Norden

På 2000-talet hörs nya röster på den litterära scenen, de talar om teman som rasism, vithet, kön, adoption och migration.Författarna, som har en gemensam utgångspunkt i sin minoritetsbakgrund, reflekterar över sina erfarenheter av att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet.Dessa nya stämmor får röst av bland andra Maja Lee Langvad, Eva Tind, Athena Farrokhzad och Jonas Hassen Khemiri.

En bra plats att gråta och skratta på hos Helle Helle

När Statens Kunstfonds kommitté år 2010 nominerade Helle Helle (f. 1965) till att ta emot en livslång konstnärslön, löd motiveringen att hon var ”en av Danmarks viktigaste uttolkare av medelklassen och den danska landsbygden.” Och så har hon generellt också mottagits och tolkats: som en författare som berättar om utkanter, välfärdssystemets förlorare på landsbygden och tidstypiska konflikter i parförhållanden.

Ett landskap i förvandling

En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar. 1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.De många unga författare som debuterade på 1990-talet blev föremål för stor uppmärksamhet. 

… hittar hem till kroppen

Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.

Form och förväntan

Många nyare kvinnliga författare tycks fångade i en formens paradox: å ena sidan skapar kvinnor i samtiden en litteratur som estetiskt rör sig på genrernas och formernas gränser, och de gör det i kraft av det ämne och de teman de arbetar med, å andra sidan bedöms kvinnorna fortfarande i förhållande till relativt traditionellt utstakade normer och förväntningar.Bortsett från ett fåtal sanktionerade genier hänförs kvinnors mest värdefulla insatser inom litteraturen fortfarande helst till ämnet, som mycket gärna får bryta tabun, vara djärvt eller kontroversiellt. Estetiskt värde förknippas, inom prosan, sällan med verkens form.

I utkanten

Vibeke Grønfeldts författarskap har efter hand blivit stort – mycket stort! Men trots tyngden, trots den bevågenhet och respekt som omgärdar författarskapet, står det egendomligt avskilt i den litterära debatten. På samma sätt som författaren fortfarande bor på sin födelseö Samsø, tycks hennes skrifter på motsvarande vis insistera på att förbli i utkanten av kulturen.

En annan tid, en annan plats

Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.

Att gripa dagen

Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.