Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.
Tag: 1950-1960
Med sin märkvärdiga debutroman Tjärdalen, 1953, skapade den svenska författaren Sara Lidman grundritningen till en storslagen litterär värld, som hon genom hela sitt författarskap skulle förbli trogen. Hennes romaner är uppbyggda av tal och handlingstrådar mellan en mångfald av människor, förenade i byn. Denna by ligger oftast i Norrland, i en utkant av civilisationen, men den har avläggare också i Afrika och i Vietnam. Den präglas av fattigdom och utsugning – men samtidigt framträder den, i det mångskiftande samspelet mellan sina inbyggare, som ett sällsamt rikt kollektiv.Tematist väcks stränga frågor om skuld och svek och ansvar, samtidigt innefattade i en kärleksfullt förlåtande skildring, i en ständig balansakt mellan Lag och Nåd. I perioder är Sara Lidmans stora insats ändå bara till en del författarens. Lika viktig är tidningsdebattören, dramatikern och framför allt den politiska talaren Sara Lidman. Hon som framträder i en för svensk offentlighet sällsam blandning av faktauppräknande och känslospråk, av frontrapporten och Höga visan. Förebildlig, älskad och avskydd.
Den isländska författaren Ásta Sigurðardóttir hade en förkärlek för själviscensättning som fick hennes samtid att tappa andan. Alla hennes noveller speglar en splittring mellan å ena sidan längtan efter normalitet, trygghet och borgerligt erkännande och å andra sidan uppror, frihetslängtan och en långtgående förkastelse av borgerliga värderingar.Hon älskade att agera, men ingen annan än hon själv skulle skriva rollerna. Resan utgör ett återkommande motiv i Ásta Sigurðardóttirs texter, och personerna är ensamma i både fysisk och existentiell betydelse. Hennes sena texter saknar den intensitet som präglade de första novellerna. Stoltheten, självhävdelsen, drottningens arrogans är borta. Blicken är förslöad, självföraktet dominerar. Det finns inte längre något som är värt att iscensätta.
Stina Aronson gav ut sjutton böcker, och det är för sitt norrbottniska ödesmarksberättande hon är mest känd. Men när hon fick sitt genombrott med romanen Hitom himlen, 1946, hade hon ett långt och spännande författarskap bakom sig. Till det nyskapande i Stina Aronsons norrlandsskildringar hör att där sällan finns berättelser i vedertagen mening. Det som “händer” är främst av allt upptäckandet av världen, av dess fridfullhet och plötsliga fasansfullhet.Den största inre spänningen i hennes sena verk ligger i förhållandet mellan ett modernistiskt registrerande av världen och ett moraliskt eller etiskt förhållningssätt till den. Där ges namn åt detta senare: medlidandet och “resonansen”. Hennes norrlandsberättelser formar sig till en sådan resonansens skrift, ett ljudfång ut mot det främmande tysta, som görs hemvant och förtroget. Men samtidigt förblir i grunden okänt, ovetbart.
Till de modernistiska strömningarna på Island borde självklart räknas en enstaka kvinna, Arnfríður Jónatansdóttir. Hennes dikter uppvisar samma karakteristika: de är i obunden form, de är skrivna på ett koncentrerat språk och hon använder bildspråket på ett fritt sätt.Redan tidigare hade det kommit otaliga andra poeter som stod mellan tradition och förnyelse, inte minst fanns det många kvinnliga lyriker som förenade gammalt och nytt. Det gäller författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi och Halldóra B. Björnsson. Men de är inte lätta att placera i den isländska litteraturhistorien. Och detta placeringsproblem illustrerar deras poetiska konflikt.Det verkar som om de själva är tveksamma om sin position; de vill bekräfta sig själva inom en tradition som de i själva verket inte tillhör, samtidigt som de entusiasmeras av den fria poesiform. De hängav sig helt och fullt åt denna nya, fria poesi sedan de i sina debutverk hade bevisat att de behärskade det traditionella hantverket – dikter med rim och allitteration och i en bunden, rytmisk form.
Efterkrigstiden i Finland skapade en längtan efter konst och litteratur. Det gavs ut mycket lyrik, och ovanligt många av debutanterna var kvinnor, både finlandssvenska och finska. Men kvinnornas diktning kretsade inte kring partipolitik eller patriotism. Det individuella jaget, kvinnans egna erfarenheter, omsorgen om hemmet, barnen, världen och mänskligheten stod i centrum. Man sökte efter en form som skilde sig från det klassicistiska diktspråket, vars ställning hade stärkts under kriget. Snabbast tonade denna röst fram bland de unga kvinnorna, som ofta var mer beredda än männen att finna nya synvinklar och komma ut ur krigets värld.Kvinnornas lyrik kan delvis läsas som ett ställningstagande till en lyrisk kultur i förvandling, men också som en vidareutveckling av skriftliga strategier. Ett bevis på den betydelse och styrka som de kvinnliga lyrikerna i skuggan av kriget har haft är att anmärkningsvärt många av dem har skapat sin egen profil och fortsatt att skriva sin egen typ av moderna dikter ända fram till i dag.
På 1930-talet debuterade i Helsingfors tre finlandssvenska kvinnliga författare som brukar räknas till modernismens andra våg: Solveig von Schoultz, Mirjam Tuominen och Eva Wichman. Kriget skar in i deras liv som en kniv och ändrade villkoren för deras författarskap.Alla sökte de nya uttrycksmedel för sina erfarenheter och blev var och en på sitt håll förnyare inom novellens område, och fortsatte inom poesin på en modernistisk linje som de modifierar på olika sätt. Solveig von Schoultz riktar sökarljuset mot vad hon senare har kallat “samhällets minsta cell – förhållandet mellan människor”, medan Mirjam Tuominen med en Kassandras lidelse visar på tidens brännande etiska frågor och Eva Wichman som radikaliserats under kriget försöker skapa politisk kampdikt.
Ett flertal kvinnliga författare som vid 1900-talets mitt skriver i skuggan av andra världskriget ställer frågan: Hur är det att leva i en tid som dramatiskt förändrats genom ett krig? Några av dem tar direkt upp kriget i sina verk medan andra bearbetar själsliga kriser som följt i krigets spår. Det gäller bland andra Solveig Christov, Aslaug Groven Michaelsen och Bergljot Hobæk Haff.
Den norska författaren Ebba Haslund var först och främst intresserad av medelklasskvinnans sociala situation och livsvillkor i efterkrigstidens Norge. Hon försvarade husmödrarnas funktion i samhället, men hon insåg samtidigt att det ökade välståndet och de nya tekniska möjligheterna minskade husmödrarnas uppgifter. Hon skildrar kvinnors vardag. Men genom det vardagliga speglas också ett samhälles konflikter och motsättningar. Därför har många läsare upplevt hennes böcker som angelägna. Ebba Haslund har heller inte enbart gjort sin stämma hörd genom författarskapet; hon var i många år aktiv i Den Norske Forfatterforening och som morgonkåsör i norsk radio nådde hon många lyssnare.
Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.