Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
Tag: 1930-1940
Hilja Valtonens Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. Mellan 1926 och 1975 skrev hon närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”.Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter. En annan författarinna, Elsa Soini problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle. Hon beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. Hon problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt.
Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.
I 1910- och 1920-talets Norge finns en dold och glömd undervegetation av erotisk kvinnolyrik producerad av bland andra Halldis Moren Vesaas, Aslaug Vaa och Inger Hagerup. Ett genomgående tema i tidens kvinnliga lyrik är utforskandet av erotisk psykologi och könsidentitet. Det kan tyda på en känsla av främlingskap – men främlingskapet är poetiskt produktivt, utifrån denna position formas nya kvinnliga lyriska uttryck.Den tematiska spänningen i dikterna ligger ofta i å ena sidan dragningen mot extasen i en total kärlekssymbios och å andra sidan behovet av en egen självständig identitet. Utgångspunkten är förväntningen om total lycka, om erotiskt, emotionellt och intellektuellt självförverkligande. Främlingskapet och dissonanserna kommer fram, när den manliga motparten inte uppfyller förväntningarna, tonen blir resignerad eller anklagande och till och med masochistisk.
I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Förebilden är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent. Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen, först 1979 slutade man i Sverige att betrakta homosexualitet som en sjukdom.Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner.
Karin Boyes mest inspirerade dikter tycks ha tillkommit i skärningspunkten mellan två världar: “skenets värld – en värld som föreställer”, och “den andra världen, den tunga, omformande”. I lyriken vibrerar spänningen mellan “det som brister” och “det som stänger” och får, momentant, sin utlösning i det euforiska frihetsjublet, då “ingen rädsla längre håller” och jaget överlämnar sig utan förbehåll åt “den tillit som skapar världen”.Hennes självmord 1941 har färgat eftervärldens syn på hennes liv och diktning. Hon har framställts som “tragisk” och “dödsinvigd” och tolkas genomgående som en människa heroiskt kämpande mot sin “dödsdrift”. Det tragisk-heroiska är också temat i Hjalmar Gullbergs vackra dikt “Död amazon”, där den döda skaldinnan jämställs med det antika Hellas spartanska hjältar. Hennes diktning rör sig ofta i ett område mellan dröm och begär; en plats vi aldrig helt har lämnat och alltid djupast inom oss längtar tillbaka till.
De finska kvinnoförfattarna deltog på 1930-talet aktivt i den diskussion om födelsekontroll och abort som hade tagit fart under depressionens krisår. Helvi Hämäläinens genombrottsroman Vattnet 1935 var t ex ett ställningstagande för moderskapet. I sitt krav på rätt till moderskap för kvinnan och en tillfredsställande erotik närmar sig Helvi Hämäläinen Ellen Keys ideal.I Iris Uurtos roman Ruumiin ikävä (Kroppens längtan), 1930, lämnar den kvinnliga huvudpersonen sin man på grund av sin erotiska passion. Att det var en ung kvinnlig författare som uppträdde som djärv erotisk skildrare väckte anstöt inom den konservativa kulturkretsen. I sin skildring av människans drifts- och instinktliv var Iris Uurto dessutom inspirerad av den nya psykologin. Hennes böcker kom därför oundvikligen att dras in i 1930-talets litterära sedlighetsdebatter.
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Den åländska invandrarflickan Sally Salminen debuterade 1936 med romanen Katrina, som var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina. Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker varav Upptäcktsresan har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet.
De kvinnliga författarna i den så kallade ‘primitivismen’ skriver om laglös passion. Romanerna slutar ofta med att kvinnorna får betala med sina liv för sin otillåtna passion. En mer eller mindre explicit kritik av den patriarkala kopplingen mellan sexuellt ägande av kvinnan och besittning av jorden utvecklas, samtidigt som en erotisk ambivalens fasthålls, en strategi som utan tvivel givit dessa romaner en stor kvinnlig publik.Romanerna förmedlar en gedigen kunskap om lantbruksarbetets olika vedermödor och glädjeämnen. Den kvinnliga primitivismen dröjer också vid kvinnokulturens betydelse för den agrara överlevnaden, från sömnad och livsmedelstillredning till knyppling. Den poängterar kvinnans bärande roll i den stränga självhushållningen. Gemensamt för både manliga och kvinnliga primitivister är de frispråkiga erotiska skildringarna. Det nya som den kvinnliga primitivismen tillför den svenska litteraturen är att ambivalensen i den sentimentala litterära traditionen frikopplas från sina religiösa och patriarkala förutsättningar och blir till en helgjuten sensuell kod.Det kvinnliga begäret är stort, det bränner upp byar, ödelägger äktenskap, slaktar bönder och får kvinnan att bejaka sig själv genom att lyssna på sin kropp. Tills hon och hennes avkomma bestraffas å det gruvligaste, ofta med döden.