Tag: 1860-1870

Kvinnlighetens sköna pose

Det var en känsla av smärta och hopplöshet som 1855 fick den då endast 42-åriga skådespelerskan Johanne Luise Heiberg att börja skriva sina memoarer Et Liv gjenoplevet i Erindringen. Som romantikens största skådespelerska var hon en myt redan under sin livstid. Men kravet på en större realism på scenen var ett tecken på att en ny tid nalkades. Behovet av klarläggande blir i de fyra memoarvolymerna samtidigt en skriftens iscensättning, där de delar av hennes personliga historia varmed ett bestående monument över hennes liv och konst kan skapas framhävs och belyses. Berättelsen om ett liv sett med en starkt selektiv blick. För att glorifiera och bevara – men också försöka förstå – det som har varit, sin egen förgängliga konst.

En våldtäktshistoria

Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.

Min lille pojke hade gått hem

Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.

Att vara för mycket och för litet

Wendela Hebbe, under 1840-talet verksam på Sveriges största och mest förargelseväckande tidning, Aftonbladet, har gått till historien som rikets första fast anställda kvinnliga journalist. Men hon var mycket mer, hon var vår första kvinnliga litteratör. Hennes lilla salong i arbetsrummet i Gamla stan blev snart en samlingsplats för den nya andans män. En krets av fria litteratörer, som innebar något nytt, en politiserad litterär kultur.I Wendela Hebbes journalistik är tidens sociala tendens märkbar, men den kan vara svårare att upptäcka i hennes författarskap som är ovanligt mångstämmigt och prövar olika genrer, från romantiska texter och vardagsprosa till folklivsskildringar. Wendela Hebbe publicerade under perioden 1846 till 1850 artiklar med avsikt att ge offentlighet åt den misär som främst kvinnor kunde leva i. Samtidigt är Wendela Hebbes litterära produktion ett intressant exempel på hur svårt det var för kvinnlig livserfarenhet att finna sin litterära form. Hon saknade en passande genre för detta.