Runt sekelskiftet 1800 blomstrar salongskulturen i de dansk-tyska aristokratiska miljöerna i Danmark. Sett i ett skandinaviskt sammanhang är den mest intressanta av dem Charlotte Schimmelmanns europeiskt kända och besökta salong. Som hustru till Ernst Schimmelmann, Danmarks finansminister, och även statsminister, hade Charlotte Schimmelmann ett omfattande umgängesliv med mycket representation. Men hon såg också till att hon alltid hade en krets av lärda och konstnärer samlade omkring sig. Genom att samla hovfolk, adel, diplomater och medlemmar av det högre ämbetsmannaståndet i sin salong placerade Charlotte Schimmelmann sig i fokus för tidens politiska begivenheter.Sitt rykte som salongsvärdinna vann hon emellertid som “skönande”, beläst och välorienterad inom de nya, europeiska strömningarna inom vetenskap, filosofi och litteratur, och som drivkraften bakom sin mans mecenatsverksamhet. Som salongsvärdinna byggde hon en bro mellan det centrala Europa och det provinsiella Danmark, mellan storpolitiken och det andliga livet. Men under sitt sista decennium var den Schimmelmannska salongen bara en skugga av sig själv.
Tag: 1800-1810
Danska Friederike Brun höll salong i över 40 år. Hit kom berömda konstnärer som C.E.F. Weyse, D.F.R. Kuhlau, Jens Baggesen, Adam Oehlenschläger, Just Mathias Thiele, Bertel Thorvaldsen, J.L. Heiberg och många utländska gäster. Salongen var ett slags öppet hus och hade sin guldålder under åren 1810–16. Under dessa år var sällskapslivet intensivt, särskilt på mottagningsaftonen en gång i veckan. Under middagen och senare i pauserna mellan musik, levande tablåer och uppläsningar förde man kultiverade estetiska samtal, och underhållningen bestods av de besökande konstnärerna och av dottern Ida.Friederike Brun skriver från sin barndom till sin död. Hon ger ut femton band, framförallt de tidigare gör succé. Ändå måste hon ses som en övergångsfigur, liksom hela salongskulturen är ett övergångsfenomen – mellan en feodal och en borgerligt dominerad kultur. Hon och hennes salong är uttryck för en levd utopi om en tredje väg: mellan feodalism och kapitalism, mellan det kvinnliga och det manliga som skarpt åtskilda sfärer. I salongen möts motsättningarna under en kort tid.
Medan Mary Wollstonecraft var radikal romantiker i skrift och liv, hade de nordiska kvinnliga författarna svårare att höja sig över fördomar om vad som var passande för kvinnor. Åtminstone i Sverige sanktionerade en patriarkalt präglad religiositet ett utbrett kvinnoförtryck på alla nivåer. Därtill kom romantikernas manschauvinistiska profil.Det passiva kvinnoidealet à la Rousseau som dominerade på kontinenten försökte de engelska, franska och tyska författarinnorna fly ifrån genom att gå i exil, både bildligen och bokstavligen. I Skandinavien var detta en sällsynt utväg. Det stora svenska undantaget är Fredrika Bremer.
I Danmark och Sverige bildades några framträdande, litterära samlingspunkter i de miljöer, där litteraturen och litteraturförmedlingen höll på att bli en borgerlig verksamhet. En sådan samlingspunkt skapade Karen Margrethe Rahbek på Bakkehuset vid Valby Bakke utanför Köpenhamn. Hon gjorde sig och sitt hem till centrum för en skiftande krets av litterärt intresserade vänner, vilka samtidigt var sin tids litterära allmänhet. Hon och hennes man blev var och en på sitt sätt “barnmorskor” för en ny diktargeneration.Att Bakkehuset fick ett nästan mytologiskt skimmer redan i sin samtid förklaras bland annat med att det blev en symbol för frigörelsen från det tyska och aristokratiska inflytandet och mecenatsystemet. Det var Kamma Rahbeks uttalade önskan, att det bara skulle talas danska. Likaså gjorde hon en dygd av att det bland Bakkehusets gäster inte fästes stort avseende vid titlar och rang. Hos Kamma Rahbek var det de mänskliga kvaliteterna som räknades. Genom myten Kamma Rahbek har en manligt dominerad litteraturhistoria medverkat till att definiera den moderna kvinnligheten som “det andra”.
För norska Magdalene Sophie Buchholm måste längtan efter att skriva ha varit lika stark som konfliktfylld. Hon producerade trots allt en mängd dikter, varav många blev tryckta i tidskrifter och poesisamlingar under 1780-talet. De flesta av hennes dikter samlades emellertid i hennes Poesier och gavs ut i Köpenhamn 1793. Denna samling publicerade hon under eget namn. Författaren fann det alltså inte nödvändigt att dölja sin identitet som kvinna.Både med hänsyn till innehåll och genreval var hon en tidstypisk författare. Hennes produktion omfattar elegier, tillfällesdikter, en heroid, ett ode och en romans, samt en del visor. Men det är känsliga och elegiska dikter som dominerar hennes författarskap.
Christiane Korens resedagbok från sin tid i Köpenhamn innehåller personliga och intressanta glimtar från det nya århundradets inträdande i Danmark. På en elegant, livlig och uttrycksfull prosa berättar hon om sina upplevelser. 1700-talet var oåterkalleligen förbi, och i Korens skildring av livet på Madam Møllers pensionat och på Bakkehuset framträder en bild av kvinnan i hennes nya roll som musa och biktmor i en intim krets av unga manliga författare och blivande genier.
Christiane Birgitte Koren är primärt känd för sina dagböcker. De skrevs under åren 1808-1815 men utgavs först 1915, under titeln “Moer Korens” Dagbøger. Författaren vänder sig för det mesta till den närmaste familjen, men texterna riktar sig också till vänner och umgängeskrets i både Danmark och Norge.Hennes dagböcker är ett känslomässigt och intellektuellt uttrycksmedel. Moderns roll i familjen innebar en förmedling av humanitet och kultur i hemmet. Inom den ramen kunde Christiane Koren utveckla sig som teaterkritiker, recensent, sago- och anekdotberättare, och inte minst som en förmedlare av människokunskap och livserfarenhet.1803 publicerade hon Dramatiske Forsøg, som aldrig blev uppförda och inte har varit föremål för någon senare uppmärksamhet.
Under 1700-talet har dagboken, precis som breven, en eller flera tilltänkta läsare. Det kan vara barnen, familjen eller släkten, läsare som ibland tilltalas direkt i texten. 1700-talsdagboken har inte den privata eller rentav hemliga karaktär som dagboken får under 1800-talet, då den ofta ges formen av journal intime, dvs. skribenten blir mer självanalyserande och själviakttagande.I drottning Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok finner man under 1800-talet mera inträngande analyser av de egna känslorna. Hon var en beläst och bildad person med god kunskap om fransk brevkonst, och hon hade sannolikt lärt sig att analysera känslor hos både Richardson och Rousseau. Hennes dagböcker bildar därigenom en naturlig övergång till romantikens journal intime och den nya människosyn som nu växer fram.
I mitten av 1890-talet är den svenska författaren Anna Maria Lenngren redan stor. Hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809.Mellan 1793 och 1800 skrev hon 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.