Under 1970-talet intog kvinnors självbiografiska berättelser en central position i den litterära offentligheten. De biografiska genrernas sanningsanspråk togs i bruk i den feministiska kampen och kom i sin skönlitterära form att förnya och popularisera genren.
Det handlade om nya berättelser och nya sanningar. Som dock kom att ifrågasättas både till form och innehåll mycket snart. Under 1980-talet minskade utgivningen av kvinnors självbiografier drastiskt för att så gott som upphöra. När intresset för och utgivningen av biografiska berättelser ånyo växte sig starkt vid slutet av århundradet och under 2000-talets första decennium var det heller inte i feminismens tecken, även om kön kom att spela en viktig roll och de kvinnliga författarna hade en drivande roll. Där de biografiska berättelserna på 1970-talet varit ett medel för att erövra en kvinnlig subjektsstatus och etablera nya sanningar, blev de under 2000-talet snarare spelplatsen för olika former av ifrågasättande av subjekt och sanning.
De hela och helande livsberättelserna som eftersträvats inom den biografiska traditionen fick ge plats åt sönderbrutna och fragmenterade framställningar om gåtfulla, mångfacetterade och ogripbara subjekt. Svårigheten att berätta var ofta en väsentlig del av historien. Men framför allt löstes den gräns mellan fakta och fiktion, som varit så viktig i den moderna litteraturen, upp. Den renodlade självbiografin och biografin fick, liksom den renodlade romanen, ge plats åt en rad blandformer, som hade det gemensamt att de rörde sig i gränslandet mellan det biografiska fakticitetsanspråket och fiktionens fria fantasier.
Som om sant: romanbiografier
Redan med romanen Byron: en roman (1988) visade Sigrid Combüchen på den utveckling som komma skulle genom att med sin romanbiografi om den så många gånger biograferade skalden Lord Byron visa på omöjligheten i att skriva en biografi och samtidigt skriva en ny sorts roman som tog de biografiska formerna i anspråk.
Combüchen inleder romanen med att låta en entusiastisk grupp av fem Byronbeundrare öppna hans grav – vilket faktisk skedde 1937. De söker the real thing för att bättre förstå sin favoritskald. Vad de hittar är naturligtvis bara en hop dammiga benknotor som inte för dem närmare sanningen vare sig om honom eller hans dikt, men kring dessa benknotor låter hon dem väva var sin berättelse. En bild så god som någon av det biografiska hantverket.
Det som produceras är heller inte en enda välgrundad sanning utan snarare fem fria, subjektivt drivna och sig varandra motsägande konstruktioner. Som en sjätte och avslutande berättelse har Combüchen lagt John Hobhouses dagbok från den resa han gjorde med sin vän Byron och som förde fram till dennes död. Det ser ut som en rak direktrapport från de sista månaderna i Byrons liv men det är uppenbart att redan den är subjektiv och fylld av önsketänkande och fabuleringar.
Även i de renodlade biografier som Sigrid Combüchen skrev under 2000-talet – Livsklättraren: en bok om Knut Hamsun (2006) och Den umbärliga (2014) om Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs vän Ida Bäckmann – spelar hon ut ett antal berättelser mot varandra och låter huvudpersonen förbli en gåta. Genom att aldrig sammanfatta eller stabilisera bilden av sina objekt, utan tvärtom med en aktiv författarröst underminera varje försök till slutsats, monterar hon effektivt ner den förväntan om en enda sanning som av tradition finns inbyggd i den biografiska genren.
Många av de författare som bidrog till det sena 1900-talets och 2000-talets boom av biografiska romaner behandlas, liksom Sigrid Combüchen, i del IV av Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Marie Helleberg, Helle Stangerup, Vibeke Olsson, Ragnhild Magerøy och Sissel Lange-Nielsen fortsatte att skriva populära romanbiografier om starka kvinnor i den nationella och europeiska historien. Bland dem i den yngre generationen som både förde traditionen vidare och förnyade den är Anne Lise Marstrand-Jørgensen (f. 1971) en av de mest betydande.
Hon fick sitt genombrott med en tvåbands romanbiografi om den medeltida mystikern, abbedissan och sedermera helgonförklarade Hildegard av Bingen. Första delen, Hildegard (2009), behandlar hennes uppväxt och klosterliv intill dess att påven erkänner hennes syner som Guds och inte djävulens verk. Hon är då närmare femtio år. I andra delen, Hildegard II (2010), lämnar hon klostret Disibodenberg, där hon tillbringat större delen av sitt liv, för att grunda det nya Rupertsberg.
Anne Lise Marstrand-Jørgensens Hildegard är en motsägelsefull person, ytterligt sensitiv, närmast ömtålig, och på samma gång oerhört kraftfull. Hon uppnår en extraordinär position i sin samtid samtidigt som hon får betala ett högt pris med mycket lidande och stor ensamhet. Läsaren får del både av Hildegards inre och yttre liv. Berättaren, biografen, är allvetande och det är inget tvivel om att det handlar om romanfiktion. Men genom att använda sig av autentiska namn, platser och årtal och beskriva en välkänd historia som dokumenterats på många andra sätt skapar Marstrand-Jørgensen en text som ger en mycket stark känsla av att det är en sann biografisk berättelse man läser.
I sina följande romaner, Hvad man ikke ved (2014; Det man inte vet, 2014) och Hvis sandheden skal frem, båda 2014, närmar sig Marstrand-Jørgensen den självbiografiska genren. De utspelar sig på 1970-talet och väckte mycket uppseende och entusiasm, men även stark indignation. Omslagsfotografierna placerar romanerna i en nära och igenkännlig samtidshistoria. Det är fiktion men sanningsmarkörerna är påfallande många i den familjekrönika som rullas upp.
Hvad man ikke ved tar sin början det betydelsedigra året 1968. Mannen talar sin hustru in i den nya tidens fria äktenskap. Han njuter det, men hon förlorar fotfästet. Innan romanen slutar 1974 har hon tagit sitt liv. I andra delen, som utspelar sig mellan 1975 och 1992 och har hennes dotter Flora i centrum, blommar dock, som dotterns namn antyder, de även för kvinnan goda sidorna i den sexuella frigörelsen ut. Flora prövar alla de nya möjligheter som står till buds innan hon »mæt af overflod«, men också mycket desillusionerad, bildar familj.
Det romanerna beskriver är en tid av sociala experiment där allt står öppet; ingen ska äga den andre på det att en ny människa och nya relationer ska skapas. Vissa klarar det bättre än andra. I första delen är det framför allt kvinnan som tar stryk, i andra delen kommer männens omkostnader till synes på ett tydligare sätt. Många uppfattade det som att Marstrand-Jørgensen ville missionera för 70-talets sexuella frigörelse och blev upprörda. Andra menade att hon snarare ville komplicera historieskrivningen om ett förtalat decennium.
Sant men ändå inte sant: autofiktioner och performances
Den tilltro till benämnandets förändrande kraft som var så stark under 1970-talet, och som fick de kvinnliga författarna att tillmäta den berättade erfarenheten en avgörande betydelse, utgick från en ogrumlad tilltro till språket och dess förmåga att förmedla en sann beskrivning av verkligheten. När de kvinnliga erfarenhetsberättelserna återkom i slutet av århundradet och under 2000-talet hade tänkandet om språket och dess förmåga att återge en sann bild av verkligheten i grunden förändrats. Språket tedde sig mera som ett hinder än en tillgång i berättandet, gränsen mellan fakta och fiktion framstod som oklar. Framställningsformer som självbiografi, dagbok och brev blev en vanlig del av fiktionen, men utan att berättelserna för den skull var autentiska och sanningsmarkörer som människors autentiska namn blev en del av berättelser som till större delen var fiktiva.
Där blandningen av fakta och fiktion inom biografin inte betraktats som något problem kom de självbiografiska blandformerna, som så småningom fick beteckningen autofiktion, emellertid att skapa både förvirring och strid; i synnerhet de som var skrivna av kvinnor.
När Carina Rydbergs (f. 1962) Den högsta kasten (1997) utkom utbröt en hård litterär fejd på de svenska kultursidorna. Boken hade ingen genrebeteckning, men i ett antal intervjuer hade hon karaktäriserat den som en självbiografi, en sann berättelse, och betonat att det var det som var själva poängen med boken. Den handlar om hennes såriga erfarenheter av kärleksrelationer och män. Män som nämns vid namn. I centrum för hennes svikna förväntningar står kändisadvokaten Rolf. De ingår i samma inne-värld, äter på samma Stockholmskrogar och hänger i samma barer. De inleder en flirt och hon investerar starkt i honom men får se sig förnekad och sviken.
Det var dock inte Rolf utan Carina Rydberg som fick löpa gatlopp i pressen. En het strid utbröt om huruvida man har rätt att skildra en annan människa så som Rydberg skildrat Rolf med namns nämnande. En känd jurist uppmanade Rolf i en stort uppslagen artikel i tidningen Dagens Nyheter att dra Rydberg inför domstol. Flera kvinnliga kritiker drog dock ut till Rydbergs försvar genom att betona att det var en estetisk text och en mycket välskriven sådan.
1997 kan ses som inledningen till den vändning från fiktion till självbiografi – eller autofiktion – som den nordiska litteraturen genomgick under de följande decennierna. Den var på intet sätt könsspecifik. Det var däremot mottagandet. Samma år som Rydbergs Den högsta kasten utkom gav Stig Larsson ut den självbiografiska Natta de mina (1997). Det är en rapsodisk rapport från författarens vardagsliv fylld av kända namn, personliga påhopp och udda sex. Båda författarna var kända och etablerade. Båda böckerna utspelar sig till stor del i huvudstadens litterära krogvärld. Båda hade högt skvallervärde. Där Larssons många indiskreta avslöjanden och omdömen om kända personer i Natta de mina passerade utan större uppmärksamhet vållade Carina Rydbergs skildring av människorna, eller snarare männen, omkring henne emellertid het debatt.
När Carina Rydbergs uppföljare till Den högsta kasten, Djävulsformeln: roman (2000), utkom tre år senare hade kritikerkåren anpassat sig till en utveckling som innebar att en bok som ser ut att ha faktiska sanningsanspråk genom att vara utformad som självbiografi bör läsas som fiktion och Rydbergs skildring av sin misslyckade sexuella relation med den kände konstnären Ernst Billgren väckte inget större uppseende. Ernst Billgren såg sig emellertid föranledd att förneka sanningshalten. Han menade att skildringen bara var ett hämndgirigt svar på hans egen fabulering i den självbiografiskt konstruerade boken Min kamp (1999), där han beskrivit Carina Rydberg som lesbisk.
Den nya läsningen av självbiografiska texter som en form av fiktion bröt dock samman inför Maja Lundgrens Myggor och tigrar (2007) och en ny, denna gång ännu hätskare, strid om kvinnors rätt att berätta om män utspelade sig på svenska kultursidor.
Maja Lundgren (f. 1965) hade, liksom Carina Rydberg, ett erkänt författarskap bakom sig när hennes självbiografiska roman utkom. Hon debuterade med romanen Sprickan i ögat (1993) och fick ett stort genombrott med Pompeji: roman (2001). Skildringen av vardagslivet i Pompeji några dagar före det stora vulkanutbrott som skulle frysa tiden fick ett närmast unisont beröm från kritikerkåren. Romanen fick Svenska Dagbladets litteraturpris, och nominerades till Augustpriset liksom till de internationella priserna Bancarella och Prix Jean Monnet de la littérature européenne.
Myggor och tigrar handlar om tiden efter utgivningen av Pompeji och Maja Lundgrens upplevelse av att ha blivit åsidosatt och negligerad trots sina framgångar. Den skildrar kulturetablissemangets öppna och dolda maktstrukturer och i synnerhet den patriarkala hierarkin på tidningen Aftonbladets kulturredaktion, där hon arbetar av och till och vid ett tillfälle går till sängs med kulturredaktören.
Boken har ingen genrebeteckning. Av förlaget har den kallats roman, av Maja Lundgren för en dokumentär självbiografi. Stilistiskt har den en mycket intressant uppläggning. Den inleds med något som närmast har karaktären av en välstrukturerad fiktiv novell för att sedan öppna sig för olika typer av mer autentiska skrivsätt som exempelvis mailkorrespondens och dagboksanteckningar. Detta för henne allt närmare den punkt där skildringen tycks sammanfalla med erfarenheten i ett crescendo som slutar med att hon blir våldtagen och inte trodd på sitt ord när hon söker hjälp.
Maja Lundgren blev heller inte trodd utan attackerad, nedskriven och galenförklarad i pressen när Myggor och tigrar utkom. Diskussionen handlade emellertid inte om våldtäkten utan om Lundgrens beskrivning av olika manliga författare och kritiker, i synnerhet de på den kulturredaktionen där hon arbetat.
I dansk litteratur var det författaren Christina Hesselholdt (f. 1962) som 1998 inledde den litterära trenden att införliva fiktion i de självbiografiska genrerna – eller kanske snarare tvärtom när det gäller henne, självbiografin i fiktionen. Det skedde dock på ett mindre uppseendeväckande sätt än i Sverige.
När Hesselholdt gav ut Hovedstolen (1998), som är hennes första bok med självbiografiskt stoff, var hon en etablerad och erkänd författare. Hon hade skapat sig en stark position på den litterära scenen i Danmark med romantrilogin om Marlon, Køkkenet, gravkammeret & landskabet (1991), Det skjulte (1993) och Udsigten (1995). Den handlar om en ung man som kastas in i en identitetskris när hans mor dör och fadern strax därefter tar sitt liv. Redan i dessa böcker utarbetade Hesselholdt den innehållsligt och stilistiskt reducerade stil som hon sedan med stor konsekvens utvecklat i sitt författarskap. Hon blev det författarnamn som knöts till tidens förnyelse av kortprosan och den nya punktromanen.
Hovedstolen med sin självbiografiska ansats och lysande pregnanta stil blev hennes publika genombrott. Den består, som det står i baksidestexten, av ”50 fiktioner om en barndom”, och egentligen är det bara titeln, som är en replik till den danske lyrikern Per Højholts utsaga om att en författare inte bör använda det biografiska kapitalet, hovedstolen, som anger att det handlar om självbiografiskt förankrade berättelser.
I Hovedstolen anges inga namn. Platserna är ospecifika; livskronologin sönderbruten. Texten består av enstaka noggrant utmejslade minnen som genomsyras av förlust, sorg och övergivenhet. De är var för sig stillastående. Det finns ingen händelsekronologi eller intrig. Men mitt i, som ett blödande sår, ligger en kort dialog där fadern berättar om att han ska lämna hennes mor och henne för att leva med en annan kvinna.
I de romaner Hesselholdt gav ut innan hon åter fördjupade sig i självbiografiskt stoff, Kraniekassen (2001; Kranielådan, 2009), Du, mit du (2003; Du, mitt du, 2005) och I familiens skød (2007) står fragmenterade identiteter, förstelnade och brustna relationer i centrum. I Kraniekassen slits Alice mellan de fem jag hon har i sitt huvud. Hon söker ett överordnat jag, men befarar att hon bara är en behållare för en rad olika och motstridiga jag som kommer att jaga henne hela livet. Du, mit du skildrar i förtätade närmast melodramatiska bilder ett kärleksförhållande där död och dödande bara är andra sidan av kärlekens symbios. I I familiens skød avtäcker hon med sarkastisk bravur det sociala umgängets stelnade maskerader och människors fåfänga kamp att nå varandra.
Tematiken i Hesselholdts tidiga böcker skiljer sig knappast från annan samtida prosa. Det som gör henne till en så egenartad författare är hennes förtätade och elaborerade språk. I den svit, som påbörjas med Camilla and the horse (2008; Camilla and the horse, 2011), fortsätter med Camilla – og resten af selskabet: en fortællekreds (2010), Selskabet gör op (2012) och avslutas med Agterudsejlet (2014), tillkommer också en ny dramatik. Men framför allt finns det i dem en underfundig humor som får berättelserna att lyfta och gå utöver sig själva.
Med romanerna om Camilla skapar Hesselholdt en rörlig berättelsevärld. Huvudpersonerna är Camilla och Charles, det är han som är ”the horse”, men persongalleriet i sviten är nästan oöverskådligt och berättelseperspektivet skiftar ständigt. Om en person är huvudperson i sin egen framställning kan hon eller han vara biperson eller bara en ovidkommande detalj i andras. De många berättelserna flätas in i varandra på ett oavbrutet fascinerande sätt och kommer att skapa en stor bild där varje liten del är sig själv nog och samtidigt en del av en större berättelse som de själva inte kan se.
Att materialet i dessa böcker är självbiografiskt har Christina Hesselholdt varit mycket tydlig med i olika intervjuer. I samband med den avslutande delen Agterudsejlet, som består av fjorton monologer och handlar om en mors död, skilsmässa, mordförsök och depression, beskrev hon ingående hur tungt det varit ”at være i det stof omkring min familie”. Samtidigt har hon emellertid med frenesi värjt sig mot biografiska läsningar och olika kritikers försök att sätta namn på hennes figurer. För Hesselholdt är den litterära texten alltid något annat än verklighet. Autofiktionen är för henne mera ett sätt att skapa distans till än att söka sanningen om verkligheten, inte sann verklighet, men sann litteratur.
Sant + inte sant + inte inte sant = nya sanningar
De nya blandformerna där de biografiska uttrycksformerna blivit en del av romanen och fiktionen en del av biografin fick å ena sidan många att läsa allt som sanna berättelser, medan andra, i synnerhet professionella läsare, valde att förstå allt som fiktion. I Sverige blev en av de autofiktiva böckerna startpunkten för en ny och intensiv feministisk debatt om det sanna tillståndet mellan könen under 2000-talet. Med Bitterfittan (2007) väckte Maria Sveland (f. 1974) frågan om jämställdhet mellan könen till liv igen. Den är, som Hesselholdts böcker konstruerad som en roman, men lästes, till skillnad från dessa, som en sann skildring av livet.
När berättelsen inleds sitter huvudpersonen Sara på ett plan till Teneriffa. Hon har lämnat man och barn för en veckas ”time-out” och tankepaus. Hon känner sig förgrämd och bitter trots att hon bara är trettio år och tänker på alla slitna kvinnor som investerat sin energi i familjen. Med sig på planet har hon Erica Jongs feministiska 70-talsklassiker Feat of flying (1973; Rädd att flyga, 1975) och hon önskar att det var 1975 istället för 2005. Då verkade allting möjligt, roligt och fritt. Hon ser visserligen många likheter mellan sig själv och Jongs Isadora, men själv längtar hon inte alls efter något knapplöst knull. Till skillnad från Isadora har hon barn och det hon drömmer om är ensamhet och lugn.
Bitterfittan är en vildsint uppgörelse med den förhärskande bilden av kärlek och moderskap. Den fick ett enormt medialt genomslag och blev kult för den yngre generationens feminister av båda könen, men den väckte också irritation hos vissa av de äldre, som menade att de unga feministerna var otacksamma och gnälliga.
En av de författare som Sara i Maria Svelands Bitterfittan refererar till är Suzanne Brøgger. Man kan också säga att det är en bok som fullföljer och utvecklar den litterära genre som Brøgger gjorde till sin på 70-talet: erfarenhetsberättelsen. Men där Brøgger på 70-talet lade autenticiteten framför fiktionen lägger Sveland fiktionen framför autenticiteten.
Det kom Suzanne Brøgger också att göra vid slutet av 1990-talet då hon skrev den stora släktkrönikan om den dansk-judiska familjen Lövin. Jadekatten: en slægtsaga (1997; Jadekatten: en släktsaga, 1998) var en roman med tydligt igenkännbara självbiografiska inslag. Det är också Til T: roman (2013; Till T, 2014), som Brøgger själv har kallat för sin första roman. ”Mina tidigare böcker har mest varit ’jagböcker’ – eller autofiktion/essä”, menade hon i samband med utgivningen av Till T.
I denna roman, som utspelar sig under några sommardagar i Danmark år 1958, dissekerar Suzanne Brøgger livet i en familj som har påtagliga likheter med den hon skildrat i sina tidigare böcker. Det är ett familjedrama, skrivet med stor humor och underfundighet, men samtidigt djupt tragiskt.
Mamman är tablettmissbrukare med psykiska problem, charmerande men främmande för denna värld, egocentrisk och härsklysten. Pappan drömmer om att resa. De två systrarna försöker med hjärtat i halsgropen navigera mellan föräldrarnas olika känslotillstånd. Familjelivet är ett rollspel där rollerna ständigt skrivs om. Man kan beskriva det som en mardröm, men Suzanne Brøgger ger sin berättelse en lätt komisk och surrealistisk karaktär. Redan ett par sidor in i Till T har mamman döpt om familjemedlemmarna och gett dem namn efter djuren i Milnes Nalle Puh och romanen är något av en svart sagobok, där fakta och fiktion flätas samman på ett inte alltid genomskinligt sätt.
I samband med sin sjuttioårsdag utgav Brøgger en mer renodlad självbiografi, SZ: et livs billeder 1944-2014 (2014). Det är en collagebok som beskriver både hennes liv och verk. Och det är mycket tydligt att hon själv är en del av sitt verk i en vidare betydelse än den biografiska. Hon, hennes ansikte och hennes kropp, är en del av den själviscensättelse som hennes texter ingår i. Bokens titel utgörs av initialerna i hennes namn som gift: Suzanne Zeruneith och den rör sig över hela spektret från de privata tillfällighetsbilderna till de mest spektakulära framträdandena. I litteraturen om Suzanne Preis Brøgger Zeruneith beskrivs hon numera som en av de främsta företrädarna för autofiktion och performancelitteratur.
Problematiseringen av det autentiska och möjligheten att beskriva det kom också till uttryck i Agneta Klingspors (f. 1946) Nyckelroman: 1977-1992 (1994). Det är en fortsättning på de uppmärksammade dagboksanteckningar hon publicerade 1977, Inte skära, bara rispa: kvinnodagbok 1962-76, och som behandlas i del IV av Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Men där 70-talets kontroversiella och diskuterade dagboksutgåva lanserades som en ocensurerad och öppenhjärtig rapport ur privatlivet kallas utgåvan av anteckningarna 1977-1992 alltså för roman. Där den förra hade ett foto av Agneta Klingspors ansikte på omslaget håller hon i den senare en mask framför det. Flera kritiker valde också att läsa Nyckelroman som fiktion trots att den både i sin utformning och tematik och kompromisslöshet är en mycket tydlig fortsättning på den tidigare publicerade dagboken.
När Klingspor 2013 gav ut hela dagbokssviten i en enda sexhundrasidig pocketvolym med den kortfattade titeln Dagböckerna 1962-1992 (2013) visade omslaget en kvinna som tagit av sig masken. Kritiken var åter beredd att läsa dem dokumentärt, men blev inte upprörda som på 70-talet utan såg dagböckerna som det stora tidsdokument om ett kvinnoliv under senare delen av 1900-talet som de är.
En del av sanningen
Herbjørg Wassmo (f. 1942) och Kerstin Ekman (f. 1933) är två av de mycket väletablerade, uppburna och älskade författare som en bit in på 2000-talet går i dialog med den litterära marknaden och dess allt större fokus på den biografiska litteraturen å ena sidan och det generella förnekandet av möjligheten att berätta sanningen om ett liv å den andra. På var och en sitt sätt avvisar de de samtida förväntningarna på autofiktion samtidigt som de använder sig av dem i romanerna Hundre år (2009) respektive Grand final i skojarbranschen: roman (2011).
Med Hundre år närmar sig Herbjørg Wassmo det man med Højholts och Hesselholdts begrepp kan kalla ”hovedstolen” i sitt författarskap. I den romantrilogi som hon slog igenom med i början av 1980-talet, Huset med den blinde glassveranda (1981; Huset med den blinda glasveranden, 1985), Det stumme rommet (1983; Det stumma rummet, 1986), och Hudløs himmel (1986; Hudlös himmel, 1987) hette den våldtagna flickan Tora. Hon var tyskunge och förövaren var hennes fosterfar. I Hundre år heter flickan Herbjørg och förövaren är hennes far. Men därmed inte sagt att Hundre år är självbiografi eller ens autofiktion. Samtidigt som hon visar att det funnits en flicka som hette Herbjørg som delat erfarenhet med Tora och Herbjørg Wassmo, författaren, och uttalar sig i pressen om hur svårt det varit att skriva om sina egna erfarenheter gör hon Hundre år till en roman, där berättelsen om Herbjørg fogas in i en hundraårig kvinnlig släkthistoria. Toras, Herbjørgs, lidanden blir bara en liten del av den månghövdade skaran av lidande kvinnor i historien.
Kerstin Ekman väljer i Grand final i skojarbranschen att dela sin huvudperson i två. Den vackra Lillemor, som har påtagliga likheter med henne själv. Hon skriver först deckare sedan romaner, erövrar kritiken, blir invald i Svenska Akademien, och så vidare. Hon ser ut som Kerstin Ekman, har håret som Kerstin Ekman och bär kläder som Kerstin Ekman fotograferats i. Och den fula, råa, grova och motbjudande Babba. Problemet är att den prydliga och älskliga Lillemor inte kan skriva. Författaren till de romaner som tillskrivits henne och gjort henne till en stjärna på den litterära marknaden är Babba. När Lillemor vill avbryta samarbetet lämnar Baba in ett manuskript till ett konkurrerande förlag, där hon berättar den sanna historien om författarskapet. Skandalen är nära, men Lillemor räddar sig ur situationen genom att kalla texten autofiktion. Och samarbetet kan fortsätta.
Grand final i skojarbranscen har många tydliga referenser till en igenkännbar verklighet, men de vilar hela tiden på osäker grund. Det är som ville Ekman säga att sanningen, liksom skrivandet om den, är såväl svårtillgänglig och svårgripbar som tvetydig. Litteratur blir inte till i offentlighetens ljus utan i hemligheternas mörker. Den som skriver syns inte och när du skriver är du det du inte kan vara som kvinna i detta samhälle.
Skönlitteratur
- Ernst Billgren: Min kamp. Bokförlag DN, 1999
- Suzanne Brøgger: Jadekatten: en slægtssaga. Gyldendal, 1997. På svenska Jadekatten. Norstedt, 1998
- Suzanne Brøgger: Til T. Gyldendal, 2013. På svenska Till T. Norstedt, 2014
- Suzanne Brøgger: SZ – Et livs billeder 1944-2014. Gyldendal, 2014
- Sigrid Combüchen: Byron. En roman. Norstedt, 1988
- Sigrid Combüchen: Livsklättraren: En bok om Knut Hamsun. Bonnier, 2006
- Sigrid Combüchen: Den umbärliga. Norstedt, 2014
- Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen. Bonnier, 2011
- Christina Hesselholdt: Køkkenet, gravkammeret & landskabet. Rosinante, 1991
- Christina Hesselholdt: Det skjulte. Rosinante, 1993
- Christina Hesselholdt: Udsigten. Rosinante, 1995
- Christina Hesselholdt: Hovedstolen. Rosinante, 1998
- Christina Hesselholdt: Kraniekassen. Rosinante, 2001. På svenska Kranielådan. Kabusa böcker, 2009
- Christina Hesselholdt: Du, mit du. Rosinante, 2003. På svenska Du, mitt du. Kabusa böcker, 2005
- Christina Hesselholdt: I familiens skød. Rosinante, 2007
- Christina Hesselholdt: Camilla and the horse. Rosinante, 2008. På svenska Camilla and the horse. Kabusa böcker, 2011
- Christina Hesselholdt: Camilla – og resten af selskabet: en fortællekreds. Rosinante, 2010
- Christina Hesselholdt: Selskabet gør op. Rosinante, 2012
- Christina Hesselholdt: Agterudsejlet. Rosinante, 2014
- Agneta Klingspor: Inte skära, bara rispa: kvinnodagbok 1962-76. Prisma, 1977
- Agneta Klingspor: Nyckelroman 1977-1992. Norstedt, 1994
- Agneta Klingspor: Dagböckerna 1962-92. Atlas, 2013
- Stig Larsson: Natta de mina. Bonnier Alba, 1997
- Maja Lundgren: Sprickan i ögat. Norstedt, 1993
- Maja Lundgren: Pompeji. Bonnier, 2001
- Maja Lundgren: Myggor och tigrar. Bonnier, 2007
- Anne Lise Marstrand-Jørgensen: Hildegard. Gyldendal, 2009
- Anne Lise Marstrand-Jørgensen: Hildegard II. Gyldendal, 2010
- Anne Lise Marstrand-Jørgensen: Hvad man ikke ved. Gyldendal, 2012. På svenska Det man inte vet. Forum, 2014
- Anne Lise Marstrand-Jørgensen: Hvis sandheden skal frem. Gyldendal, 2013
- Carina Rydberg: Den högsta kasten. Bonnier, 1997
- Carina Rydberg: Djävulsformeln. Bonnier, 2000
- Maria Sveland: Bitterfittan. Norstedt, 2007
- Herbjørg Wassmo: Huset med den blinde glassveranda. Gyldendal, 1981. På svenska Huset med den blinda glasverandan. Norstedt, 1985
- Herbjørg Wassmo: Det stumme rommet. Gyldendal, 1983. På svenska Det stumma rummet. Norstedt, 1986
- Herbjørg Wassmo: Hudløs himmel. Norstedt, 1986. På svenska Hudlös himmel. Norstedt, 1987
- Herbjørg Wassmo: Hundre år. Gyldendal, 2009
- Eric Almquist: ”Sanning & konsekvens”. Filter, 2010
- Carsten Andersen: ”Jeg kan ikke holde på hemmeligheder”. Politiken, 30.08.2008
- Linda R. Anderson: Autobiography. Routledge, 2001
- Jon Helt Haarder: Performativ biografisme. Gyldendal, 2014
- Paal-Helge Haugen: ”Christina Hesselholdt”. Danske digtere i det 20.århundrede III. Fra Kirsten Thorup til Christina Hesselholdt, A.M. Mai (red.). Gad, 2000
- Karen Hedeman: ”Min version af Hildegaard”. Litteratursiden.dk, 02.02.2011
- Mette Østgaard Henriksen: ”Selvbiografi og selvperformance går hånd i hånd i Lone Hørslevs digtsamling ’Jeg ved ikke om den slags tanker er normale’”. Litteratursiden.dk, 23.11.2012
- Elisabeth Møller Jensen (red.): Nordisk kvindelitteraturhistorie IV. Rosinante, 1997
- Lisbeth Larsson: Sanning og konsekvens. Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström och de biografiska berättelserna. Norstedt, 2001
- Lisbeth Larsson: ”Suzanne Brøgger”. Danske digtere i det 20.århundrede III. Fra Kirsten Thorup til Christina Hesselholdt, A.M. Mai (red.). Gad, 2000
- Lisbeth Larsson: ”Självbiografi, autofiktion, testimony, lifewriting”. Tidskrift för Genusvetenskap 4, 2010
- Christian Lenemark: Sanna lögner, Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering. Gidlunds Forlag, 2009
- Lena Malmberg: ”At skrive sig fri”. Nordisk kvindelitteraturhistorie IV. Rosinante, 1997
- Annemarte Moland: ”’Han var en trussel mot min kropp og sjel’”- Norsk rikskringkasting, 19.09.2009: http://www.nrk.no/kultur/wassmo-forteller-om-overgrepene-1.6783103
- Anna Remmets: ”Återupptäck Agneta Klingspor”. Fria tidningar, 15.03.2013: http://www.fria.nu/artikel/96934
- Cristine Sarrimo: Jagets scen: självframställning i olika medier. Makadam Forlag, 2012
- Max Saunders: Self Impressions: Life-Writing, Autobiografiction, and the Forms of Modern Literature. OUP Oxford, 2010
- Dorte Hygum Sørensen: ”Jeg har brug for at gøre noget, jeg ikke er sikker på”. Politiken, 12.02.2013
- Karen Syberg: ”’Jeg har intet ønske om att travle igennem livet alene’”. Information 09.05.2015
- Sidonie Smith og Julia Watson: Reading Autobiography: a guide for interpreting life narratives. University of Minnesota Press, 2001
- Louise Zeuthen: De virkelige halvfjerdsere. Krop, køn og performativitet hos Suzanne Brøgger og Kirsten Thorup. Ph.d.-afhandling. Københavns Universitet, 2000
- Louise Zeuthen: Krukke: En biografi om Suzanne Brøgger. Gyldendal, 2014