Den senmoderna barnboken i Norden är livskraftig, färgstark och mångsidig, inte minst när det gäller att iscensätta kön. Föreställningar om fasta kategorier i förhållande till genrer, uttrycksformer, medier, livsperioder och könsidentitet har idag ersatts av ett bredare perspektiv där glidande övergångar, undantag och det särpräglade tas i bruk. I det följande presenteras kortfattat tendenser i barn- och ungdomslitteraturen generellt, därefter riktas en feministisk blick på barn- och ungdomslitteraturen i Norden i ett kombinerat genreperspektiv och en presentation ges av några av de mest betydande kvinnliga författarna och illustratörerna.
Texten har traditionellt haft företräde också inom barn- och ungdomslitteraturen men på senare år har den nordiska barnlitteraturen i mycket hög grad införlivat bilder, och text och bild har konstnärligt berikat varandra. Det ges också ut grafiska romaner och bilderböcker riktade till en ung publik. Många kvinnliga serietecknare sätter fokus på flick- och kvinnoliv, och i fantasy- och ungdomsromaner presenteras markanta och nyskapande alternativa blickar på könsidentiteten. Genrer blandas och med denna utveckling följer också diskussioner om förhållandet mellan genrer, medier och kön. Samtidigt uppstår nya crossoverkategorier som tween-litteratur och YA, young adult fiction, som riktar sig till en litet äldre publik än ungdomslitteraturen.
Aktuell nordisk barn- och ungdomslitteratur har en historia av betydande författare:
Finlandssvenska Tove Jansson (1914-2001) är en central figur i framskrivningen av ett gryende könsperspektiv, bl.a. i kraft av gestaltningen av Mumindalens mångfaldiga universum (1945-1970), där Jansson också undergräver en normalisering av könsstereotyper. (Witt-Brattström 1993). Karin Michaëlis (1872-1950) och Estrid Ott (1900-1967) är tidiga danska exempel på kvinnliga författare, som presenterar starka, självständiga, reslystna flickkaraktärer. Svenska Astrid Lindgren (1907-2002) har en ovärderlig betydelse både i kraft av banbrytande antiauktoritära och normbrytande karaktärer som Pippi och Emil och som förespråkare av barns rättigheter. Bland författare födda en generation senare står danska Cecil Bødker (f. 1927) och svenska Maria Gripe (1923-2007) som centrala exponenter för en ny språkorienterad, modernistisk tendens från mitten av 1960-talet.
Barnlitteratur som könslaboratorium
I den första utgåvan av Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1997) beskrivs den nordiska barnlitteraturen under rubriken “Dialog i könsdemokratins tecken”. Författarna skriver först om ungdomsromanen, med avstickare till romaner för barn, medan bilderboken lyser med sin frånvaro. Orden “dialog”och “könsdemokrati” är fortfarande nyckelord i diskussioner om hur kön uppträder i barnlitteraturen efter millennieskiftet, men särskilt i förhållande till litteraturens formspråk har dialogen förändrats, och det skulle i dag vara otänkbart att utesluta bilderboken och den grafiska romanen från översikter över nordiska, kvinnliga författare, som skriver feministiskt.
Barnlitteraturen idag präglas av både manliga och kvinnliga författare, som har fokus på kön eller som ger ut feministiska verk, och kvinnor publicerar sig inom alla genrer och kategorier. Pekboken lägger t.ex. i högre grad vikt vid det lilla barnets känslor, samtidigt som föräldraskap och maktstrukturer undersöks. Detta ses t.ex. i Stina Wirséns (f. 1968) Vem-böcker (2005-15). Feministiska grepp och ett feministiskt innehåll är framträdande och realiseras på två nivåer: formmässigt och tematiskt.
Barnboken har länge förhållit sig till kön som kategori genom en rad formmässiga grepp. Författare växlar, överskrider eller kommenterar traditionella könsroller och konstruerar feministiska diskurser. Ett nyare danskt exempel är Louise Windfeldts Den dag Rikke var Rasmus (2008), där två barn på dagis byter roller och namn för en dag. Omskrivningar av sagor är en annan strategi. Svenske Per Gustavssons (f.1962) prinsessböcker (2003-13) ställer den traditionella prinsessrollen på huvudet och ger henne handlingskraft. Barn- och ungdomsboken sprudlar av energiska, upproriska och frimodiga Pippi-flickor, men också av motbilder i form av lugna, vanliga flickor, som sätter föreställningen om det frigjorda könet i relief.
Där skildringar av frigörelse, emancipation och en ny blick på könsrollerna var starkast i hela Norden på 1970-talet, så har fokus på kön snarare ökat i svenska och finlandssvenska sammanhang under senare år. Efterfrågan på starka och handlingskraftiga flickor är stor , närmast allt överskuggande, och man hittar också här en rad medvetet mångfasetterade flickporträtt, som behandlar kön som en komplex storhet.
Berättarmässiga konventioner i vuxen- och barnböcker påverkar varandra. Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm (f. 1961) har genom sina slagkraftiga flickskildringar, som i DIVA. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) (1998) fått en rad efterföljare i Norden, både bland ungdomsromaner och grafiska romaner. Detta nya sätt att skildra flickor på formuleras i den senmoderna ungdomsromanens form och innehåll, t.ex. genom att bryta mot normer, former och konventioner, samt genom experiment med berättare och bokens grafiska utformning. De senmoderna ungdomsromanerna i Sverige och Finland präglas av ett generationsskifte där feministiska berättarstrukturer utforskas (Söderberg & Frih 2010, 13, Söderberg, Österlund & Formark 2013, Lövgren 2016, 9). Utvecklingen går hand i hand med ett ökande forskningsintresse för flickan som gestalt, särskilt i Sverige och Finland, vilket syns i det nordiska nätverket Flickforsk och i utgivningen av forskningsantologin Flicktion (2013).
Efter hand som ett flick- och pojkforskningsperspektiv har utkristalliserats inom feminismen har också könsrepertoaren i böckerna utvecklats och förändrats (Slettan 2009, Öhrn 2009). Särskilt i Sverige har det uppstått förlag som Olika och Sagolikt med en speciell ideologisk linje i utgivningen, med fokus på mångfald och normkritik (Heggestad 2013). Från pekböcker till ungdomsromaner iscensätts här kön som konstruktion, och man sätter frågetecken för gällande stereotyper, däribland heteronormativiteten och det traditionella föräldraskapet. Både i bilderböcker och ungdomsromaner hittar man lek med former genom användandet av “gurleska” drag, alltså en återerövring av det rosa flicklivet kombinerat med karaktärsdrag som styrka, farlighet och upproriskhet. Gurleska drag knyter an till den japanska beteckningen “kawaii”, som betyder “gulligt”, en form som samtidigt kan ha groteska, hemska och erotiska undertoner.
Betydande kvinnliga bilderboksskapare i Norden
Svenska Carin (f. 1943) och Stina Wirsén skildrar i En liten skär-serien (2006-2014) flickan som kallas En liten skär inom ramen av en bred könsrepertoar, där hon utvecklas från en försiktig, välkammad flicka till en gurlesk och utåtriktad karaktär med chockrosa klänning, öppen illröd mun och spetsiga huggtänder (Österlund 2008, 2013). Bilderböckerna tematiserar mångfald genom ett konglomerat av figurer i färgsprakande unisexkläder och kroppar i olika storlekar. Tjocka kvinnokroppar skildras bekräftande och kan uppfattas som ett uttryck för ett fettuppror. Samma persongalleri med En liten skär i spetsen förekommer i Wirséns pekböcker, där nyckelorden är mångfald och normkritik. Wirsén skriver i pek- och bilderböcker och i tecknad film fram en mångfaldspoetik, bl.a. genom att visa en intersektionell palett, alltså ett brett spektrum av representanter för olika klass-, etnicitets-, och könsförhållanden. En figur som den svarta flickan Lilla hjärtat väckte en upphetsad debatt om hur etnicitet kan visualiseras. Också figuren Lucia, som sitter i rullstol, och personer som är svåra att könsbestämma ingår i Wirséns repertoar.
Genom danska Dorte Karrebæks (f. 1946) författar- och illustratörskap går en röd tråd av på samma gång känsliga och starka flickor, som lär sig att klara sig själva även under svåra omständigheter. Barnets erfarenheter och känslor – positiva såväl som negativa – är ofta i fokus. I Pigen der var go’ til mange ting (1996), ett centralt verk i hennes författar- och illustratörskap, beskrivs en flickas utveckling från att ha varit en svag, följsam och passiv flicka i en dysfunktionell familj till att bokstavligt talat bryta sig ut ur de snäva ramarna. När hon inser att hon inte kan ändra förhållandena i hemmet heter det att hon “glemte sin barndom og gav sig til at vokse så hurtigt hun kunne”. Därefter lämnar hon hemmet. Barndom och flickliv beskrivs inte som ett biologiskt villkor utan som ett val: Har man inte föräldrar, som kan ta hand om en, måste man lära sig att klara sig själv, och boken sänder en klar signal till läsaren om att det är möjligt att få inflytande över den identitet och (köns)roll man tar på sig.
Tillsammans med författaren Ole Dalgaard (f. 1950), alias Oscar K., har Dorte Karrebæk på senare år gjort en dygd av att också ge utsatta barn en röst, mest explicit med ett könsperspektiv i bildromanen Benni Båt (2005), som i hög grad sätter frågetecken för en entydig uppfattning om kön och sexualitet.
Svenska Pija Lindenbaum (f. 1955) har bl.a. undersökt kön i serien om flickan Gittan (2000-11), i böcker som Lill-Zlatan och morbror Raring (2006), Kenta och barbisarna (2007) samt Siv sover vilse (2009) (Warnqvist 2012, Österlund 2012, 2013).
Gittan-böckerna utmärker sig genom att skildra en tillbakadragen flicka, som löser problem på sitt eget sätt och tar sin tillflykt till frigörande fantasier, som knyter an till traditionella sagomotiv som Rödluvan och vargen. Lindenbaum presenterar ofta vardagsskildringar med flera lager, så att läsaren på ett nedtonat och elegant sätt presenteras för alternativa levnadssätt och nyanserade uppfattningar om kön. I Siv sover vilse, som behandlar vänskap ur ett klassperspektiv, anspelar flickan Cerisias namn på färgen rosa och hela hennes hem förvandlas i gästen Sivs ögon till ett chockrosa filter. I en sorts tillstånd mellan dröm och verklighet färgas Sivs tankar och känslor av den visuella berättarformen.
Norska Gro Dahle (f. 1962) har i ett omfattande författarskap visat hur till synes svaga flickor får styrka och röst. En anmärkningsvärd flicktransformation ses i berättelsen Snill (2002; Snäll, 2008). Här möter läsaren Lussi, som är osannolikt fin, ordentlig och duktig på att inordna sig i givna ramar och normer: “För Lussi gör precis som hon ska. / Se som hon ler! / Skriver fint, läser i boken / nickar och ler och räcker upp handen.” Svein Nyhus illustrationer avbildar den ömtåliga flickan klädd i rosa med vit krage, välkammad och med rosetter i håret. Flickan framställs emellertid inte som ett ideal, eftersom hon försvinner och bokstavligt talat blir ett med tapeten (Ommundsen 2004). Därefter visar illustrationerna det antagligen kraftigaste vredesutbrottet i nordisk bilderbokshistoria.
Till texten “Nu får det vara nog!” visas ett barn, vars våldsamma vrede först skrämmer de vuxna, och som vid berättelsens slut framstår som smutsigare och med håret i oordning, men som också ser läsaren i ögonen med ett snett leende och fingret i näsan, som ett klart tecken på acceptans av det barn, som gör uppror mot begränsande normer och ordningar. Både hos Wirsén, Karrebæk, Lindenbaum och paret Gro Dahle/Svein Nyhus går berättelser om flickors utveckling i dag mot en uppmaning att bryta mot stela och meningslösa ramar.
Grafiska romaner: Form- och normbrott i skeva berättelser
Kvinnliga serietecknare vilar på en tradition av att medvetandegöra och uppmana till protest (Jönsson 2014, Österlund 2014). De drar in gurleska inslag, där en frimodig femininitet kombineras med traditionella ‘flickiga’ drag, men där också skildringar av förfall, sjukdom och obehag är direkt förbundna med flickkroppen och med normer för flickor. Svenska Anna Höglunds (f. 1958) grafiska roman för unga Att vara jag (2014) använder signalfärgen ceriserosa, som av genusforskaren Fanny Ambjörnsson har betecknats både som ett uttryck för militant rosa protest, en lekande gurlesk tillgång och för normaliseringsprocesser.
Höglunds bok inleds med en bild av en flicka, som betraktar sitt könsorgan i en spegel, med referens till tidigare decenniers uppmaningar till praktiker, som kunde stärka flickors och kvinnors kroppsmedvetande. Genom boken löper ett metaperspektiv, vari hon, i den svenska feministiska serietecknaren Liv Strömqvists anda, dissekerar historiska händelser i ett feministiskt perspektiv. Höglund experimenterade på 1990-talet med feministiska bilderböcker om Syborg, läs cyborg, jfr. den amerikanska genusforskaren Donna Haraways benämning på ett väsen mellan människa och maskin (Resor jag (aldrig) gjort av Syborg Stenstump, nedtecknade av Anna Höglund (1992) (Söderberg 2009). Höglunds växlingar mellan genrer och målgrupper pekar tillbaka på äldre kvinnliga författare och bildkonstnärer som svenska Inger Edelfeldt, som skriver både vuxen- och ungdomsromaner, och tecknar serien om “Hondjuret”.
Estetiken i Lani Yamamotos isländska bilderbok Stína Stórasæng (2013) knyter an till stickning som traditionell kvinnokultur och befinner sig i gränslandet mellan bilderbok och grafisk roman. Bokens taktila utformning är genomförd med inspiration från stickning, och boken finns också i en specialutgåva med stickat ylleomslag och vidhängande vantar. Tematiken med kyla och att frysa knyts till flickan Stinas kreativitet, och vegeterande karaktärsdrag förbinds med hennes uppfinningsrikedom.
Ett liknande fokus på utforskning av flickors liv hittar man inom den nya ålderskategorin tweens i Pssst! (2013; Pssst!, 2015) av Anette Herzog (f. 1960) och Kathrine Clante (f. 1973), vilken framstår som en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman. Också här är det fokus på flickan som kreativt skapande. I bokens visuella uttryck möter man henne dels beskriven utifrån, dels iscensätts flickans egna teckningar, collage och skriftbilder, som behandlar tankar om familjeförhållanden och identitet, men också begynnande kroppslig förvandling och könsidentitet.
Kännetecknande för den feministiska grafiska romanen är att den rör sig i ett gränsland, där berättelser om uppväxt och normbrott problematiseras ur ett könsperspektiv. Norska Inga Sætres (f. 1978) grafiska crossoverroman Fallteknikk (2011) är utförd i en genretypisk, fulsnygg och humoristisk stil och berättar om en tonårsgraviditet. Sætre tecknade serien om Møkkajentene, tryckt i dagstidningen Morgonbladet, som porträtterade en sårbar, men också slagfärdig flickduos vardag och deras tankar om kön. Sætre tillhör den gruppering av feministiska serietecknare, som skildrar vanliga flickor “with an attitude”. Formen är en poetisk bilddagbok full av beskrivningar av reflexioner, bl.a. över att skilja sig från normen.
Uppror och experiment i fantasi och dystopi
Fantasy-berättelser och dystopier gör det möjligt att iscensätta extrema platser och radikala visioner av könsutopier eller -dystopier. Undergångsstämningar följs i bästa fall av frigörelse från statiska könsrepertoarer. I svenska Sara Bergmark Elfgrens (f. 1976) och Mats Strandbergs (f. 1976) Engelsfors-trilogi Cirkeln (2011), Eld (2012) och Nyckeln (2013) träffas sex väsensskilda flickor i en övergiven offentlig park. Som häxor ska de rädda världen och för att nå det målet måste de samarbeta. Inslag av Nordic noir och fantasy blandas med ungdomsromanens beskrivning av vänskaps- och kärlekrelationer, spirande sexualitet, droger och försök att hitta sin väg i livet. Trilogin fokuserar på flickmakt och har också blivit överförd till film och grafisk roman.
Jessica Scheifauers (f. 1978) svenska roman Pojkarna (2013) är en blandning av fantasyroman och magisk realism (Fokin 2015). En utsatt flicktrio förvandlas till pojkar när de dricker nektarn från en blomma och med dubbla könsrepertoarer utforskar de tillsammans sina möjligheter, kroppar och vänskapens gränser. Berättarformen är suggestiv och stilen lyrisk, medan tematiken är både brutal och sensuell.
Arvet från de isländska sagorna och andra sagor bearbetas också i fantasy-historier. Finlandssvenska Maria Turtchaninoffs (f. 1977) Underfors (2010) äger rum i en stad under staden Helsingfors och behandlar köns- och generationsfrågor genom trollen som figur. Finlandssvenska Annika Luthers (f. 1958) samtidsorienterade ungdomsböcker präglas av miljökatastrofer och frågor om invandring och etnicitet. I eko-dystopin De hemlösas stad (2011) har miljökatastrofen inträffat, migrationsströmmar kämpar om landområden, och i detta dystopiska landskap letar huvudpersonen efter sina rötter.
En rad nordiska kvinnliga berättare skriver i en Nordic noir-tradition, som inkluderar mörker, snölandskap, kyla och våld på välfärdssamhällets skuggsida. Finska Seita Vuorelas (f. 1971-2015) Karikko (2012; Grundstött, ej övers.) utspelar sig på en mörk och öde campingplats. Den mytiska berättelsen om plötslig, ung död rymmer en rad pojkkaraktärer och en central flickfigur, som inkorporerar drag från isländska sagor och myter. Finska Salla Simukkas (f. 1981) trilogi om Lumikki (Snövit) Andersson blev en internationell succé med Valkoinen kuin lumi (2013; Vit som snö, 2015), Punainen kuin veri (2013; Röd som blod, 2014) och Musta kuin eebenpuu (2014; Svart som ebenholts, 2015). Romanerna om Lumikki knyter an till spänningsromaner, men flickans liv inramas också av identitetskonflikter och ett kärleksförhållande med en transperson.
Den nordnorska samiska fantasyromanen Ilmmiid gaskkas / Mellom verdener (2013) av Máret Ánne Sara (f. 1983) skildrar ett samiskt syskonpar, som ägnar sig åt shopping och motorsport, men som försvinner spårlöst. Romanen växlar mellan vardagsliv och ett händelseförlopp under jorden, som väver samman samisk folktro med ungdomsromanens nutidsperspektiv.
Fantasygenren, och därmed också dess ofta speciella kvinnliga huvudpersoner, rör sig mellan olika medier. Det ses bl.a. i Lene Kaaberbøls (f. 1960) fantasy-tetralogi som inleds med Skammerens datter (2000; Skämmerskans dotter, 2002 ). Barnläsare kan i dag möta den särspräglade flickkaraktären Dina i böcker, på film och som musikalfigur. Kaaberbøls porträtt av flickor och kvinnor, som kämpar på helt jämställd fot med männen, skapar genom Dinas magiska förmågor förbindelser med tidigare tiders båda starka och farliga kvinnogestalter med övernaturliga förmågor, men visar samtidigt hur också mycket populära verk deltar i omformuleringar av traditionella könsroller (Bissenbakker 2014). Också andra populära och välskrivande författare inom fantasygenren, t.ex. Cecilie Eken (f. 1970) och Josefine Ottesen (f. 1956), kombinerar en välkomponerad intrig med starka och nyanserade porträtt av flickor.
Ungdomslitteratur som könslaboratorium
Efter millennieskiftet ser man hos kvinnliga författare exempel på en form av “dubbel frigörelse”: både från normer som gäller flickors identitet och från generella normer om ungdom. Alla dimensioner av flickors liv dissekeras, vilket skapar mer komplexa och nyanserade skildringar, vilket särskilt kommer till uttryck i en lek med berättarperspektiv och motiv.
Norska Hilde Hagerups (f. 1976) flickskildringar i Høyest elsket (2000; Högst älskade, 2002) och Løvetannsang (2002; Maskrossång, 2003) behandlar flickor som drabbats av traumatiska upplevelser i barndomen. Gotiska motiv som mystiska hus och landskap samt polyfoni präglar form och stil. En sammansatt flicktyp formas också genom en språklig undersökning av vad det vill säga att vara flicka (Bjorvand Bjørkøy, 2015). I en rad ungdomsromaner skapar författaren ett tvivel eller en undran hos läsaren genom att låta flera händelser berättas av flera personer eller genom att skapa tvivel om berättelsens status mellan dröm och verklighet. Det ses t.ex. i färöiska Marjun Syderbø Kjelnæs (f. 1974) Skriva i sandin (2010), som berättar om tio ungdomar i Tòrshavn vilkas vägar korsas, och där varje person ger läsaren en ny blick på vad det är som händer. Fem av dem är flickor och kön spelar en avgörande roll i romanen, som täcker ungdomsromanens vanliga motivkrets av vänskap, sexualitet och identitetssökande.
Kvinnliga författare skildrar relationer mellan flickor i ett flöde mellan vänskapliga relationer och lesbiska förhållanden. Berättelserna kryddas med humoristiska och groteska element, t.ex. i svenska Sanne Näslings (f. 1983) Kapitulera omedelbart eller dö (2011), som stil- och innehållsmässigt ansluter sig till en gurlesk tradition och flätar samman en rad olika föreställningar om hur flickor kan och ska vara. Flickrummet är den centrala platsen, där positioner förbereds och utprovas. I flera romaner skrivs manifest för flickors liv, där flickorna tar ställning till de förväntningar som de möter. Sanne Näsling refererar till en rad feministiska texter av Simone de Beauvoir, Valerie Solanas och Monika Fagerholm. Näsling använder sig av en experimenterande form, där gränsen mellan layout och text suddas ut, och där det inte står helt klart för läsaren, vad som är fantasi och vad som är verklighet, t.ex. när flickorna samtidigt skapar en bild av framtidsdrömmar och fiktiva konstnärsidentiteter med djurdrag.
Även hos svenska Aase Berg (f. 1976) i poesiromanen Männiksoätande människor i Märsta står formexperiment och djumetamorfoser i centrum, då tre tonårsflickor förvandlas till djur och angriper de gällande normerna om samhälle och kön. I likhet med Näsling knyter Berg an till en tradition av kvinnlig konstnärlig praktik, till exempel i dikten “Gorilla Girl” (s. 178-9), där en av flickorna fotograferar sig själv med gorillamask, med inspiration från den feministiska konstnärsgruppen Guerrilla Girls, som 1985 protesterade mot den låga representationen av kvinnor på Museum of Modern Art.
I valoa valoa valoa (2011; ljus ljus ljus, 2014) leker finska Vilja-Tuulia Huotarinen (f. 1977) med formen genom att uppmana läsarna att riva ut de första sidorna, om de inte tycker att de är tillräckligt bra, och kommenterar rikligt skrivandet på ett metaplan. Den lesbiska berättelse som utvecklas i skuggan av Tjernobylkatastrofen har många lager och tematiserar på flera sätt detta att skilja sig från normen. Huotarinens retrospektiva berättare väver t.ex. i jag-form ihop flickans onani och kritiska förhållande till samhället och avslutar en varm, sinnlig och humoristisk beskrivning av flickans erotiska lek med jordklotet så här:
“Plasten halkade i mina svettiga händer. Jag kände jordklotet glöda som brinnande kol och skicka såna röda och blå och gula budskap runt min kropp från varje land och by och hav och strand.
Bästa läsare! Också ni har erfarenheter av onani i barndomen. Det är ingenting särskilt med det. Men att det var en jordglob som jag höll om, det tycker jag är viktigt. (75)”
Det som man i svenska sammanhang skulle kalla ‘flickmaktflickor’, flickor som gör uppror mot begränsande flickroller, har länge dominerat i synnerhet svensk ungdomslitteratur och nya motbilder har uppstått. Den vanliga flickan uppträder i Anna Charlotta Gunnarssons (f. 1969) Utan titel (2012) där hon som protest väljer att inte skilja ut sig: ” […] min sparsamma mascara, mina trendgula H&M-kläder och blekrosa läppar, min likgiltiga utstrålning […] Tänk att du har blivit så… vanlig. Pappa säger “vanlig” på ett utdraget sätt som om det vore konstigt” (s. 11).
Ett flertal uppgörelser: etnicitet, könsproblematik och sexualitet
Gränsen mellan barn- och ungdomslitteratur och vuxenlitteratur är flytande i dag. Den grönländska författaren Niviaq Korneliussens (f. 1990) roman HOMO Sapienne (2014) kan ses som ett avslutande exempel på litteratur, där etablerade könsroller, etniska och nationella förståelser av identitet och målgruppsavgränsningar gör sig gällande. Romanen följer en grupp ungdomar, som försöker hitta en position i ett universum, där heterosexuella normer och traditionella könsuppfattningar verkar som en tvångströja. De ungas uppfattning av bi-, trans- och homosexualitet utspelas i en modern medieverklighet med användande av Facebook, mobiltelefoner och mail, och det tecknas samtidigt ett meta-postkolonialt porträtt av Grönland, som t.ex. när en av huvudpersonerna efter att ha försökt att hitta förklaringar till deras svårigheter skriver “Enough of that post-colonial piece of shit” (s. 68).
Den typiska huvudpersonen i nordisk barn- och ungdomslitteratur är fortfarande från den vita medelklassen. Bland undantagen finns tematiseringen av en stark flicka med etnisk bakgrund i norska Iram Haqs (f. 1976) bilderbok Skyklappjente (2009) och danska Özlem Cekic och Christina Aamand, som låter flickor med etnisk bakgrund kämpa för att finna en plats mellan den givna ordningen i sina familjer och normer och fördomar i sin omgivning.
Betraktar man aktuell barn- och ungdomslitteratur i ett könsperspektiv blir skillnaderna mellan länderna markant och tankeväckande. Det blir tydligt att frågor om kön, kropp, sexualitet, identitet och makt spelar en stor roll, och att nordiska läsare i dag i hög grad har möjlighet att möta alternativ till stereotypa könsuppfattningar. Barn- och ungdomslitteraturen sätter ord på och iscensätter barndomen och ungdomen som på en gång mångfaldiga och med möjlighet till inflytande över den egna identiteten, men också som präglade av oförutsägbara, föränderliga och hårda livsvillkor.
Skönlitteratur
- Aase Berg: Männiksoätande människor i Märsta. Natur och Kultur, 2009
- Gro Dahle og Svein Nyhus (illust.): Snill (Sød). Cappelen, 2002. På svenska Snäll. Daidalos, 2008
- Sara Bergmark Elfgren og Mats Strandberg: Cirkeln. Rabén & Sjögren, 2011.
- Sara Bergmark Elfgren og Mats Strandberg: Eld. Rabén & Sjögren, 2012.
- Sara Bergmark Elfgren og Mats Strandberg: Nyckeln. Rabén & Sjögren, 2013.
- Monika Fagerholm: DIVA. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden). Söderströms, 1998.
- Anna Charlotta Gunnarsson: Utan titel. Rabén & Sjögren, 2012
- Hilde Hagerup: Høyest elsket. Aschehoug, 2000. På svenska Högst älskade. Tiden, 2002
- Hilde Hagerup: Løvetannsang. Aschehoug, 2002. På svenska Maskrossång. Tiden, 2003
- Iram Haq: Skylappjenta. Cappelen Damm, 2009
- Annette Herzog og Katrine Clante (illust.): Pssst! Høst, 2013. På svenska Pssst! Wibom Books, 2015
- Vilja Tuulia Huotarinen: valoa valoa valoa. Karisto, 2011. På svenska Ljus ljus ljus. Gilla Böcker, 2014
- Anna Höglund: Resor jag (aldrig) gjort av Syborg Stenstump, nedtecknade av Anna Höglund. Bonnier, 1992
- Anna Höglund: Att vara jag. Lilla Piratförlaget, 2014
- Oscar K. og Dorte Karrebæk (illust.): Benni Båt. Dansklærerforeningen, 2005
- Dorte Karrebæk: Pigen der var go’ til mange ting. Forum, 1996
- Marjun Syderbø Kjelnæs: Skriva i sandin. Bókadeild Føroya Lærarafelags, 2010.
- Pija Lindenbaum: Else-Marie och småpapporna. Rabén & Sjögren, 1990.
- Pija Lindenbaum: Lill-Zlatan och morbror raring. Rabén & Sjögren, 2006.
- Pija Lindenbaum: Kenta och barbisarna. Rabén & Sjögren, 2007.
- Pija Lindenbaum: Siv sover vilse. Rabén & Sjögren, 2009.
- Annika Luther: De hemlösas stad. Söderströms, 2011
- Sanne Näsling: Kapitulera omedelbart eller dö. Rabén & Sjögren, 2011
- Jessica Schiefauer: Pojkarna. BonnierCarlsen, 2013.
- Salla Simukka: Punainen kuin veri. Tammi, 2013. På svenska Röd som blod. Rabén & Sjögren, 2014
- Salla Simukka: Valkoinen kuin lumi. Tammi, 2013. På svenska Vit som snö. Rabén & Sjögren, 2015
- Salla Simukka: Musta kuin eebenpuu. Tammi, 2014. På svensk Svart som ebenholts. Rabén & Sjögren, 2015
- Inga Sætre: Fallteknikk. CappelenDamm, 2011
- Maria Turtschaninoff: Underfors. Söderströms, 2010
- Seita Vuorela: Karikko. WSOY, 2012.
- Louise Windfeldt og Katrine Clante (illust.): Den dag Rikke var Rasmus/Den dag Frederik var Frida. Ministeriet for ligestilling, 2008
- Lani Yamamoto: Stína Stórasæng. Crymogea, 2013.
Facklitteratur
- Mons Bissenbakker: ”How to bring your daughter up to be a feminist killjoy: Shame, accountability and the necessity of paranoid reading in Lene Kaaberbøl’s The Shamer Chronicles”. European Journal of Women’s Studies 21, 2014
- Aasta Marie Bjorvand Bjørkøy: ”Når fuglen flyr: Høyest elsket som eksperimentell utviklingsroman”. Barnboken 38, 2015
- Nina Christensen: ”I bevægelse. Billedbøger og billedbogsforskning under forvandling”. Tidsskrift för litteraturvetenskap 2, 2014
- Nina Christensen: ”At blive den, man er. Om Dorte Karrebæks barndomserindring i tilfælde af krig”. Till en evakuerad igelkott, Maria Lassén-Seger og Mia Österlund (red.). Makadam Forläg, 2012
- Marah Gubar: ”Risky Business: Talking about Children in Children’s Literature Criticism”. Children’s Literature Associtation Quarterly 38, 2013
- Rebecka Fokin: ”’En människa är det’. Flickskap i Jessica Schiefauers Pojkarna”. Barnboken 38, 2015
- Maria Jönsson: ”Ironiska, groteska och reparative strategier i samtida feministisk seriekonst”. Finsk tidsskrift 3-4, 2014
- Karin Lövgren: Att konstruera en kvinna. Berättelser om normer, flickor och tanter. Nordic Academic press, 2016
- Åse Marie Ommundsen: ”Kanskje det fins flere osynlige jenter? Bildeboka Snill av Gro Dahle og Svein Nyhus”. Barneboklesninger. Norsk samtidslitteratur for barn og unge, Svein Slettan og Agnes-Margrethe Bjorvand (red.). Fagbokforlaget, 2004
- Svein Slettan: Mannlege mønster. Maskulinitet i ungdomsromanar, pop, og film, Agder UP, Agder. Fakultetet for umaniora og pedagogikk, 2009
- Eva Söderberg: ”Upptäcktsläsning i Resor jag (aldrig) gjort, av Syborg Stenstump. Nedtecknade av Anna Höglund”. Barnboken 32, 2009
- Eva Söderberg, Mia Österlund og Bodil Formark: Flicktion: perspektiv på flickan i fiktionen. Universus Academic Press, 2013
- Eva Söderberg og Anna-Karin Frih: En bok om flickor och flickforskning. Studentlitteratur, Lund 2010
- Åsa Warnquist: ”Att vägra normen och att omsluta den. Pija Lindenbaum som normkritiker”. Barnlitteraturens värden och värderingar, Sara Kärrholm og Paul Tenngardt (red.). Studentlitteratur, 2012
- Ebba Witt-Brattström: ”Nummulitens hämnd. Tove Jansson”. Ur könets mörker. Litteraturanalyser av Ebba Witt-Brattström. Norstedts, 1993
- Magnus Öhrn: ”I pojklandet. En första kartläggning av pojkarnas territorium i svensk barn- och ungdomslitteratur”. Tidskrift för litteraturvetenskap 1, 2009
- Mia Österlund: ”Se så söt du blir i den där! Maktförhandling ur genusperspektiv i Carin och Stina Wirséns bilderböcker”. Barnboken 2, 2008
- Mia Österlund: ”Queerfeministisk bilderboksanalys. Exemplet Lindenbaum”. Queera läsningar, Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren & Rita Paqvalen (red.). Rosenlarv, 2012
- Mia Österlund: ”Att formge en flicka. Flickskapets transformationer hos Pija Lindenbaum och Stina Wirsén”, Flicktion. Perspektiv på flickan i fiktionen, Eva Söderberg, Mia Österlund & Bodil Formark (red.). Universus Academic Press, 2013
- Mia Österlund: ”Starka flickor i nordisk bilderbok. Hur bilderboksflickan gestaltas av Pija Lindenbaum och Stina Wirsén”. Jenter og makt! Kari Skjønsberg-dagene 2013 Bibliotheca Nova 2, 2013
- Mia Österlund: ”Gränsöverskridande grafiska romaner. En hemtam hybridform för unga läsare”. Mötesplatser. Texter för svenskämnet, Ann Boglind, Per Holmberg og Anna Nordenstam (red.). Studentlitteratur, 2014