“I ett äktenskap / är du proletären / och din herre man är borgaren. / Vet du om detta?” frågar Wava Stürmer i diktsamlingen Det är ett helvete att måla himlar, 1970. Hon är tidigt ute med en ny kvinnomedvetenhet och ett klart kvinnoperspektiv. Wava Stürmer som är född 1929 utkom med dikter redan på 1950-talet, men det var på 1970-talet som hon tack vare impulserna från den nya kvinnorörelsen i Sverige fick spännvidd i sitt författarskap. Hon skrev sångtexter som blev spridda i hela Norden, tack vare skivan Sånger om kvinnor, 1972. Hon har också skrivit för TV och scen.
Vi är många
Vi är hälften
av alla människor i stan
Av alla här i landet
Vi är många
Vi är hälften
Ja, hälften av alla som finns,
är kvinns
(Wava Stürmer: Sångbok för kvinnor, 1973).
I sin prosa går Wava Stürmer till en början på en vardagsrealistisk linje, t ex i romanen Slå tillsammans, 1976, som skildrar ett kvinnligt arbetskollektiv. I romanen Väntans väg, 1985, går hon in i en mytisk tid och pejlar via den kvinnliga huvudpersonen, som under en miljökonferens upplever en spricka i tiden, ett kvinnligt kretslopp. Inom lyriken skapar hon i Fågelvind, 1982, en mjukt rytmiserad långdikt och utvecklar i diktsamlingen Så länge vi minns, 1990, som rör sig i sorgens landskap, ett språk med stark lyskraft.
Wava Stürmer har spelat en stor roll för alternativkulturen i hemstaden Jakobstad, och hon var en av de drivande krafterna när “Kvinnoskribentgruppen i Österbotten” bildades. Det var det första nordiska kvinnoseminariet i Sverige 1978 som inspirerade en antal finlandssvenska kvinnliga författare att gå tillsamman i en skribentgrupp, utom Wava Stürmer några kvinnoförfattare som alla debuterade på 1970-talet: Solveig Emtö, Gunnel Högholm, Gurli Lindén och Anita Wikman. Alla är födda i det svensktalande Österbotten och representerar en regional kultur gentemot den dominerande huvudstadskulturen. Gemensamt är också den korta skolgången, erfarenhet av låglöneyrken, förankring i kvinnovardag och samhällsengagemang. I sin prosa är de till en början nyrealister och låter språket färgas av dialektala tonfall och stark vardaglighet. Inom lyriken går de talspråket nära i syntax och ordval och inför olika varianter av kvinnlig upprorslust. Några av dem, Gurli Lindén och Anita Wikman, har varit aktiva vid bildandet av alternativförlaget Författarnas andelslag, som skapades som regional motvikt till de kommersiella förlagen i huvudstaden Helsingfors.
Solveig Emtö (född 1927) hör till 1970-talets “sena” debutanter. I tre romaner med självbiografisk bakgrund, Rönnbär och flanell, 1974, Krokushuset, 1976, och Det gula slottet, 1978, skildrar hon arbetarflickan Elvira och hennes uppväxt i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet i en liten österbottnisk kuststad, verklighetens Jakobstad. Solveig Emtö går tätt inpå Elviras språk och verklighet. Elviras far har emigrerat till Kanada, modern är omgift med en alkoholiserad man som har kommit till staden som strejkbrytare. Kriget börjar, männen och de äldre pojkarna far till fronten, glädjeämnena är få, bekymren många. Till Elviras utsatthet hör de sexuella närmandena från styvfaderns sida. Förhållandet når sin kulmen i tredje delen, Det gula slottet, där Elvira äntligen lyckas sätta honom på plats. Solveig Emtös trilogi lever på sitt goda berättarhumör och på bilden av Elvira i hennes svängningar mellan rädsla, uppror och munter livsvilja.
I boken om krigsbarnet Pelle, Krigsbarn 13408, 1981, ger Solveig Emtö ett intensivt levande bidrag till litteraturen om de s k krigsbarnen – det var ca 70 000 barn som skickades till Sverige under andra världskriget. Pelle blir väl omhändertagen av sin nya familj i Sverige, men den rädsla och splittring han har upplevt gör att hans identitetskänsla vacklar när han kommer tillbaka till Finland. Språkligt är Solvig Emtö helt i takt med sin Pelle, hon följer honom in i hans barnspråk och hans österbottniska dialekt. I romanen Eldvagnarna, 1987, skildrar hon den fullvuxne Pelles liv i en berättelse där nuplanet splittras av den obotade skräckens bilder.
“Inte är jag hennes grabb. Jag är 13408. Jag ska resa runt jordklotet. Pappa spelar på mässingshornet vid graven, graven. Aj, försiktigt mamma, så inte Pelle går sönder.”
(Solveig Emtö, Krigsbarn 13408, 1981).
“Jag var nämligen född på fel / sida av samhället, var av fel kön, fel klass / och allt detta har jag burit som en plågsam börda, trots att jag själv var oskyldig”, skriver Anita Wikman (född 1938) i diktsamlingen Därför, 1977. Det går en upprorisk styrka genom hennes dikter, hon sätter ord på en kvinnoverklighet som tidigare inte fått någon belysning i finlandssvensk litteratur. I samlingen Väntrum, 1979, skildrar hon en gynekologisk operation och kvinnogemenskap på sjukhuset. Det är en kvinnokroppens höga visa: “Vi står i duschen krokiga av våra sår / och med hängbrösten öppna för varandra / Vi ler i samförstånd när våra rörelser / tröttar och svetten slår ut i våra pannor”. Sången om Taimi och Sonja, 1984, har underrubriken “diktberättelse”. De kvinnor Anita Wikman berättar om är den finsktalande Taimi och den svensktalande Sonja. De har inte utkomstmöjligheter i Finland utan måste flytta till Sverige. Anita Wikman använder en version av det gamla versmåttet runometer, som finns i det finska nationaleposet Kalevala. Versmåttet ger skildringen ett drag av ålderdomlighet samtidigt som det tar fram något av det mytiska folkdjup som Anita Wikman vill nå. Emigrationens och det tunga vårdarbetets kvinnor har i hennes diktberättelse fått sitt epos.
När Anita Wikman som själv kallat sig “proletär bygdeförfattare” ser på förhållandet kvinna-man är det alltid med samhällskonflikterna i bakgrunden. Både kvinnor och män har svåra utgångsvillkor, de slits i sitt tunga arbete, kvinnor, barn och gamla far illa, men det finns en okuvlighet och en positiv livskraft i den kvinnovardag hon skildrar som motvikt mot de mörkare inslagen.
I den självbiografiska romantrilogin Kråkvals, 1987, Kråköga, 1991, och Vingklippt, 1996, skildrar Anita Wikman en skomakarfamilj i en österbottnisk kuststad och flicksocialisering i krigets skugga. Det är inte bara krigsupplevelserna som utgör ett hot i den lilla flickans värld utan också faderns brutalitet och incestuösa närmanden. Anita Wikman skildrar de svåraste upplevelserna i bilder som visar en öppning för den lilla flickan till läkning och skapande fantasi.
Gurli Lindén (född 1940) har i sitt författarskap gått från kvinnorealism till kvinnomyt. I sina första romaner, Bli till, 1976, och Första damernas, 1979, skildrar hon kvinnoblivande och uppväxt på den österbottniska landsbygden. Frigörelsen går över sökande och kris, nyskapandet börjar när de gamla fördomarna bryts. I sin senare prosa, Maras ö, 1984, och Framtid, 1989, riktar hon in sig på en mytisk kvinnotid och skriver lätt arkaiserande, bildrikt. Hon ger vision och utopi ett språk som växlar mellan klara bilder och undanglidande drömsyn. I sin lyrik har hon från en utpräglad nyenkelhet närmat sig ett suggestivt bildspråk, som i Tigerns öga, 1983, Grodan, 1993.
Vandring och växande
Denna värld är vår. Handbok i systerskap, 1975, är den segervissa titeln på den bok som introducerade den nya kvinnorörelsen i Finland. Författarna, Birgitta Boucht och Carita Nyström, som båda är födda 1940, har en akademisk examen bakom sig. Första delen av boken är en redogörelse för feminismens idéer, i andra delen träder de fram privat i var sin diktsvit. Efter debuten går de åt olika håll. De har ett brett kvinnospektrum gemensamt men betonar olika områden: hos Birgitta Boucht blir vandring och förändring ett huvudtema, hos Carita Nyström är det växande och återväxt.
Birgitta Bouchts Långa vandring, 1981, är skriven året före fredsmarschen till Paris år 1981. Kvinnornas långa vandring börjar på “lägereldarnas och sagornas tid”, den går från mytisk tid till nutid. Lyrisk närbild växlar med berättande dikter, glädje med motgång.
De gamla kvinnornas hesa
skratt i natten.
Deras tålighet, envishet, torra
seghet.
Vi var varandras döttrar och
mödrar.
Mönstret aldrig särskilt tyd-
ligt …
Men de gamla kvinnornas
fårade ansikten
fanns alltid inom oss.
Och deras stolta iver:
nu går vi, vad väntar ni på
flicksnärtor!
(Birgitta Boucht, Långa vandring, 1981).
Glädjezon, 1986, handlar om Parismarschen 1981 och Washingtonmarschen 1983, två marscher som Birgitta Boucht själv deltog i. Den bild hon ger i dikt och prosa väjer inte för svårigheterna på vägen, men förmedlar också glädjen i att kunna dela sina känslor för världen med andra: “Glädjezon. Endast vandringen för oss dit.” Diktsamlingen De fyrtionio dagarna, 1988 – titeln är hämtad från Den tibetanska dödsboken och betecknar tiden mellan en människas död och pånyttfödelse – blir en intensiv “resa i sorgens genomskinliga landskap”. “Jag utforskar sorgen” heter det, men det är samtidigt en färd i ett språk som ställvis är utplånat, med bilder som blandar fränhet, upprivenhet och kärlek. I Inringning, 1991, som innehåller både poesi och prosa, för hon in grotesk, ironi och svart humor. Hon startar i ett landskap av kris, ringar in en barndom i trånga rum och ger en slutbild av paradoxal enkelhet: “det andas”.
Carita Nyström ställer i sitt författarskap växande och återväxt mot en ensidig ekonomisk tillväxt med destruktiva följder för människa och miljö. I diktsamlingen Ur moderlivet. Dikter om havandeskap och samhälle, 1978, följer hon ett barns tillblivelse och födelse. En återblick på sin utveckling, från de första kontakterna med rödstrumporna i Danmark fram till en feminism med ekologiska förtecken ger hon i Återväxt, med underrubriken “Tankar kring reproduktionen”, 1982, som varvar debatt, dagbok och dikt. I diktsamlingen Huset i rymden, 1984, växlar hon mellan intensiv prosadikt och lyriska annotationer, hon söker ett helhetens språk där hon kan bygga in också sina “demoner”. Självbiografisk bakgrund ger romanen Den förvandlade gatan, 1991. Carita Nyström berättar om flickan Sannas erfarenheter av krigsbarnets värld. “Också hon tillhörde den sårade generationen.” År 1944 står hon ensam på en tågperrong i ett främmande land med en namnskylt på bröstet: “Rädslan är ett avgrundsgap, gapar öppet. Flickan stelnar utan tårar. Hon känner inte längre av sin kropp. Hon känner ingenting. Det är tomt, bara tomt.” Sanna får efter hemkomsten från Sverige svårt att hitta en plats i sin familj, och det är först när hon som vuxen får kontakt med den inkapslade rädslan som hon upplever en frigörelse.
Birgitta Boucht och Carita Nyström möts på nytt i brevboken Postfeminism, 1991, där de går igenom sina erfarenheter av sitt gemensamma 1970-tal i en tid som har kallats postfeministisk. Gamla solidaritetskrav och generaliseringar måste slås sönder och ersättas med “den solidaritet som faktiskt erbjuds i verkligheten i vardagslivet”, anser Birgitta Boucht.
Inga-Britt Wik
Om Inga-Britt Wik
Inga-Britt Wik (född 1930), som själv kommer från Österbotten, debuterade som lyriker redan 1952 med den känsligt registrerande diktsamlingen Profil. Följande samling, Staden, 1954, bygger på intryck från en vistelse i Paris. Storstadslivet, den brokiga, kosmopolitiska vardagen på gatorna, de stora sociala skillnaderna, dagens livliga puls, nattens häftiga intensitet och känslan av ensamhet blandas med erfarenheter och tankar i det kvinnliga diktjagets värld. I hennes inre stiger barndomens “österbottniska” landskap fram, den öppna slätt där jord och himmel smälter samman vid horisonten. Ute på slätten leder alla vägar någonstans. Det finns alltid en bestämmelseort eller ett kännemärke som man kan styra efter.
Konfrontationen mellan två så olika upplevelseformer, storstadens och landskapets, driver jaget till att söka en syntes, “min sårbara kärlek”. “Kärleken är oavslutad, alltid större eller mindre / än sin motsats / Den är en möjlig likhet mellan oss alla / och aldrig densamma”. Den svåra avvägningen mellan de stora kontrasterna blir senare ett av Inga-Britt Wiks återkommande teman, och det riktar sig både mot motsättningarna i den yttre världen och mot det inre motståndet och längtan efter kärlek.
I samlingen Fönstret, 1958, har storstadspoetens röst förändrats, glädjen över att skriva och den självsäkra upplevelsen av jaget har blivit svagare. Rädslan blir ett huvudtema. Den visar sig för kvinnan i familjen och äktenskapet som den ironiska och förvrängande sidan av kärleken.
Från detta tomrum försöker jaget vakna till liv igen genom att ta sin tillflykt till fantasibilder från barndomen. Hon minns kontakten och närheten, sinnligheten, men kroppen, munnen, händerna och ansiktet förblir känslolösa och tunga. Bara en smak av damm finns kvar. An en gång möter vi hos Inga-Britt Wik en skärande kontrast och en dröm om syntes. Men i dikten finns ingen försoning, kroppen och hjärtat har redan fattat beslutet att lämna det tomma äktenskapet. Och diktsamlingen slutar med ett återkommande motiv, det lilla rummet, och med dikter om barn, där barnets kropp, moderns och barnets gemensamma andning blir livgivande. Barntemat fortsätter i diktsamlingen Kvällar, 1964: “Det lilla ansiktet / lyser så stilla / inne i min kropp // Alla pojkar som / jag känner / sover nu”.
I diktsamlingarna från 1960-talet fortsätter Wik skildringen av familjen och den yrkesarbetande kvinnan. Avståndet från de vittomspännande, rytmiska dikterna i Staden till de vassa aforismerna i samlingen Långa längtan, 1969, är stor, men den tematiska gemenskapen lyser igenom: var finns sambandet mellan kvinnolivet, i kärleksförhållandet och i samhällslivet, och den stora världens krav på engagemang. Än en gång söker hon sig till Österbotten, till de gamla kvinnornas livsvisdom, för att finna ett perspektiv som kan skapa syntes mellan de två polerna.
En ny, produktiv fas, där Inga-Britt Wik experimenterar med episka och dramaturgiska former, tog sin början 1977 med diktsamlingen Mänskliga människor. Romanen Ingen lycklig kärlek, 1988, berättar om äktenskapet mellan två unga intellektuella på 1950-talet. Arbetet med den äldre finlandssvenska Eva Wichmans efterlämnade prosaskrifter 1977 blev enligt Wik ett incitament till att återuppta författarskapet. I hennes 1970–1990-talsproduktion, som är stark och färgrik, fylld av människor och former, återfinner man debutsamlingens djärvhet och öppenhet. Engagemanget, som är så tydligt i Långa längtan, blir åter synligt, nu som en del av den medelålders kvinnans självmedvetenhet och självinsikt.
“I mina dikter skriver jag om egna erfarenheter, ibland har jag kallat det dokumentärlyrik. Jag vill vara ärlig och hoppas att det jag ger av mig själv når någon annan med liknande erfarenheter. Måste jag nödvändigtvis klassificeras ligger ‘stridslysten romantiker’ rätt nära till hands”, skriver Agneta Ara (född 1945) i Finlandssvenska kvinnor skriver.
Agneta Ara skildrar i diktsamlingarna Omfamningen, 1982, och Korta stund, 1983, naket och osentimentalt ett ungt äktenskap, graviditet, ett barns födelse, vardag och samliv, skilsmässa.
Tuula Hökkä