Hilja Valtonens (1897–1989) Nuoren opettajattaren varaventtiili (Den unga lärarinnans säkerhetsventil), 1926, var den första moderna och uppkäftigt roliga finska underhållningsromanen, och kom att bli stilbildande. En nyutexaminerad folkskollärarinna skriver dagbok under sitt första år i en liten byskola i Österbotten. Hon gör uppror mot skolans enväldige manlige lärare, beskyddar sin förtryckta kvinnliga kollega och gör till slut skandal genom att ge socknens mäktigaste man en örfil. Hennes tapperhet belönas när en gammal ungdomskärlek dyker upp och räddar henne tillbaka till civilisationen.
Trots den till synes harmlösa kärleksintrigen fungerade Hilja Valtonens böcker revolutionärt i 1920- och 1930-talets patriarkala landsbygdsfinland. Alla hennes kvinnogestalter revolterar mot det agrara samhällets patriarker – präster, läkare, länsmän m fl – och deras omedvetna fruar. Men satiren drabbar också högutbildade akademiska kvinnor som ser ned på fattigare och sämre utbildade kvinnor.
Mellan 1926 och 1975 skrev Hilja Valtonen, själv folkskollärarinna, närmare 30 bestsellers. Hennes hjältinnor är yrkesarbetande, ofta autodidakter, och äktenskapet beskrivs som ett lockande, dock inte enda, alternativ. En rad romaner är skarpa analyser av ojämlikheten i äktenskapet, och skildrar den moderne mannen som “gammalmodig i grunden”. I den bittert tragikomiska Rakas Vihtori (Käre Viktor), 1950, är folkskollärarinnan Kerttu tvungen att föda sitt första barn på landsvägen efter att maken gått i konkurs och rymt. Utklädd till hans faster tar hon honom på bar gärning i färd med att ingå tvegifte. Det privata nederlaget vänds i seger när hon väljs in i riksdagen. “Hittills har jag varit kvinna, hustru och mor”, säger hon till sina döttrar. “Nu håller det skedet på att glida undan. Jag vill bli människa och vara människa.” Men när den ångerfulle äkte mannen återvänder förlåter hon honom ändå, om än med en suck. Den paradoxala slutsatsen i Hilja Valtonens författarskap är att bara en stark kvinna har råd med mannens svagheter!
Scenen i Rakas Vihtori när Kerttu förlåter sin förlupne make talar sitt tydliga, självironiska språk: “Kerttu såg på Viktor. Han såg så ung och barnslig ut där han tryckte sitt huvud mot hennes bröst … Kerttu tänkte att hon själv var som lilla Eila i första klass. Kerttu hade talat om nykterhet och brännvinets skadlighet och enligt sin egen åsikt hållit en utmärkt lektion. När timmen var slut ville hon sammanfatta och frågade: ‘Vad har ni lärt er på den här timmen?’ Ingen räckte upp handen. Lärarinnans uppfordrande blick gick över klassen. Då räckte Eila upp handen och svarade: ‘Ingenting.’ Kerttu lyfte upp mannens huvud och såg honom i ögonen. ‘Låt oss börja på nytt än en gång!'”
Historiska kvinnoromaner blev allt vanligare från 1920-talet och framåt. Efter att ha givit ut två historiska novellsamlingar 1923 och 1928 började Lempi Jääskeläinen (1900–64) sin stora romanproduktion med Tyttö jonka sydän oli lasista (Flickan med glashjärtat), 1928. Hjältinnan, en konstnärligt lagd undantagsmänniska, lider av den tråkiga vardagen, men lyckas, efter att ha skrivit en succéroman, erövra godset Hopeasalmis ägare. Hennes nya liv skildras i Hopeasalmen valtiatar (Hopeasalmis härskarinna), 1930.
Typiska för Lempi Jääskeläinens kvinnogestalter är den med starka begär utrustade Elina, som tvingas in under nunnedoket, den viljestarka Natalia von Steinheil, som “tände utan att själv bli tänd”, eller Markovillas härskarinna Fiikka Kuhlström som irrar i sitt kärlekslivs labyrinter.
Den nya populära finska kvinnoromanen kombinerade oförfärat romantisk handlingsintrig med analys av kvinnans inre konflikter.
Lempi Jääskeläinen fick statens litteraturpris 1935, men stämplades under 1960-talet som populärförfattarinna. Elsa Heporauta (1883–1960) som skrev romaner under 1920- och 1930-talen var oerhört populär redan från början. Hon var en känd spiritist och romanerna behandlar avvikande unga kvinnor, extatiska visionärer med parapsykologiska gåvor.
Detta utmärker i särskilt hög grad den mest lästa kvinnoromanen någonsin i Finland, Aino Räsänens (1910-1995) debutroman Soita minulle, Helena (Spela för mig, Helena), 1946. Den utspelar sig i den patriarkala idyllen före kriget, 1930-talets Blut-und-Boden-inspirerade finska landsbygd och hjältinnan är en av genrens många folkskollärarinnor som hamnat i en avkrok. I centrum står hennes inre konflikter; hon lider av sin starka musikalitet som omgivningen fördömer, och av erotiken som kompliceras av att hon gift sig av medlidande och sedan möter den stora kärleken.
Genom en långvarig och komplicerad katharsishistoria blir Helena änka och får efter många försakelser den rätte som accepterar henne som hon är. Händelsevis är han herrgårdsägare och en vacker sommarkväll tar hon som gårdens härskarinna sin fiol och spelar för honom …
Typiskt för Aino Räsänen är tonvikten på kvinnans kompromisslösa försök att finna en lösning på de inre konflikterna. Denna tradition fortsattes av den under 1970-talet debuterande Laila Hietamies (född 1938), vars mest framgångsrika romanserie skildrar kvinnors och barns liv i en karelsk by före och efter andra världskriget, med fokus på olika krigstrauman.
Enligt litteraturforskaren Eila Pennanen är förklaringen till Soita minulle, Helenas stora framgång att söka i de omaka könsförhållanden som uppstod till följd av kriget. Starka kvinnor som hållit hemmafronten mötte stympade män som försvagats i skyttegravarna. Helena, som vinner över sin konservativa omgivning, klarar upp sina erotiska komplikationer och belönas med en stark hjälte, var uppenbart ett lockande identifikationsobjekt för många efterkrigskvinnor som kämpade med olösliga problem i sin vardag.
Kirsti Manninen
Den problematiska kvinnligheten
Elsa Soini (1893–1952) problematiserar den moderna kvinnans ställning i mellankrigstidens samhälle i sina romaner. De brukar räknas till underhållningsgenren men faktum är att hon ofta överskred kvinnoromanens traditionella berättarteknik.
Elsa Soini, som själv var bibliotekarie, beskriver olika generationer kvinnor från sekelskiftets kvinnosakskämpar till moderna “pojkflickor”. De senare är välutbildade med åtminstone studentexamen, och ofta universitetsstudier bakom sig. Huvudpersonen Uni i Elsa Soinis roman med samma namn, 1930, skriver till och med på sin avhandling.
Elsa Soinis författarskap problematiserar den skarpa gränsen mellan kvinnligt och manligt. Uni, som upplever sig som avvikande i förhållande till den traditionella kvinnorollen, definierar sig som en man: “Jag är en man. Jag blev uppfostrad som en man, jag har en mans yrke och inkomster, och jag tänker som en man.” Också i sitt kärleksliv strävar Uni efter en maskulin position. Förbehållslöst betraktar hon både kvinnor och män som erotiska objekt. Erkki, föremålet för Unis förälskelse, visar sig vara en motpol till den aktiva, “moderna” kvinnan. Men Erkki önskar endast ett kamratskap med Uni och tillmötesgår henne inte på det sexuella planet.
Elsa Soinis säkra och mycket medvetna berättargrepp och spel med olika prosagenrer, dagbok och saga, sätter frågetecken vid den utåt sett traditionella kvinnoplotten och fungerar som en ironi över dess konventioner. I romanen Jumalten ja ihmisten suosikit (Gudarnas och människornas ynglingar), 1926, anmärker berättaren till sist att det handlar om en sägen med ett lyckligt slut, som i en saga: “Det skulle ju vara en mycket dålig roman, om inte minst en av hjältinnorna blev gift. Hennes roman slutade alltså på gängse sätt med ett bröllop.”
Tillsammans med den kände kåsören Serpi (pseudonym för Seere Salminen) skrev Elsa Soini under 1930- och 1940-talen manus till den populära radio- och filmserien Suomisen perhe (Familjen Suominen).
Ritva Hapuli och Päivi Lappalainen