“Jag förstår inte alls hur män och kvinnor kan leva i samma värld. Ja, jag förstår nog hur de kan bli förälskade, men varje människa är dock en människa för sig! Ja, jag fattar det alltså inte, folk har ju var sin utgångspunkt, de är också så olika, så hur skulle de kunna förstå varandra!”
Med dessa ord uttrycker den unga flickan Ruth i Sonja Haubergs roman Syv Aar for Lea, 1944 (Sju år för Lea, 1945), indirekt sina kärleksförväntningar. Kärlek är för henne, liksom för författarskapets övriga kvinnliga huvudpersoner, en dröm om att bli förstådd och därmed komma ur den känsla av mänsklig isolering som de alla lider av.
Sonja Hauberg (1918–47) dog innan hon hade fyllt trettio år, av en tyfus som hon hade ådragit sig under en författarkongress i Finland. Hon hann ge ut två romaner, Hvad vil du mig? (Vad vill du mig?), 1942, och Syv Aar for Lea. En teaterpjäs, “Ebbe Skammelsøn”, uppfördes på Frederiksberg Teater och gavs ut i bokform 1945. Målaren Richard Mortensen hade utfört dekorationerna. Honom gifte hon sig med samma år; året därpå fick de sonen Finn Hauberg Mortensen. Sonja Hauberg efterlämnade vid sin död romanmanuskriptet April som gavs ut postumt år 1961.
Efter studentexamen på matematisk linje 1937 studerade Sonja Hauberg litteraturvetenskap vid Köpenhamns universitet. Från början av 1940-talet gav hon ut dikter, noveller och utkast i tidskriften Vild Hvede och skrev en rad artiklar för dagspressen. Hon var medlem av Unge Kunstneres Klub (tillsammans med bl a Tove Ditlevsen, Mörten Nielsen och Piet Hein) och deltog i det illegala arbetet under ockupationen.
Alla böckerna har det gemensamma mönstret att den kvinnliga huvudpersonen är placerad mellan två män. Dels är det den broderlige vännen som hon delar minnen med, och i förhållande till honom kan hon bli synlig som person. Dels är det älskaren som hon kämpar för att bli förstådd av. Men alla Sonja Haubergs kvinnogestalter sviks i sina kärleksförväntningar: vänskap går inte att förena med erotik.
Drömmen om moderlighet
Debutromanen Hvad vil du mig? skildrar en ung kvinnas kärleksupplevelser och psykiska sammanbrott med en modersbindning som bakgrund. Tjugoettåriga Lise studerar framgångsrikt franska. Hon flyr från tentamensläsningen och övergivenhetskänslan i den ensamma lägenheten, ut på de måleriska sidogatorna: “Här spelades ingen konventionell teater. Allt var naket, brutalt, lurande och i rörelse. Levande.”
Debutromanen Hvad vil du mig?, 1942, har med sitt tvetydiga slut lästs som en positiv frigörelsehistoria. I sin behandling av Sonja Haubergs författarskap jämför sonen Finn Hauberg Mortensen i Danske digtere i det 20. århundrede huvudpersonen Lise med J. P. Jacobsens Marie Grubbe. Men medan man lätt kan vara ense om att den manliga huvudpersonen Niels är en av de mest toleranta, vänliga och tålmodiga mansgestalter som kvinnolitteraturen har frambringat, är det svårare att se den på alla sätt försvagade och nervösa Lise som en parallell till Marie Grubbe. En hårdare tolkning går ut på att visserligen försöker Lise frigöra sig från den kärlekslösa barndomen och saknaden efter modern genom sitt förhållande till männen – men i realiteten upprepar hon det; ett fenomen som vi i litteraturen är vana vid att se beskrivet som sönernas problem.
Under den följande semestern möter hon violinisten Finn som hon ligger med efter en våldsam brand. Branden skildras symboliskt och sexualiserat, som ofta förr i litteraturen. Den stegrande häst som Lise viker undan för under branden upprepas senare som en bild av Finn.
Liksom Lise drömmer också den föräldralöse Finn om “livet utan alla klichéerna. Det nakna livet”. Medan Finn försöker omsätta drömmen om livsintensitet i sin musik, söker Lise det oförbehållsamma kärleksmötet. Men det är omöjligt. Som Finn lär henne är de båda “enstöringar” som pendlar mellan “att-gärna-vilja” och “att-inte-kunna”. De behöver varandra, men kan inte ge varandra någonting. Romanen tolkar dem båda som svikna barn, upptagna av skräcken för att bli övergivna. De har aldrig fått den ömhet och trygghet som är grunden för att kunna älska en annan människa.
Lises förhållande till Finn är skildrat som en frustrerad upprepning av förhållandet till modern. Den charmiga, högt begåvade och ytliga modern är i grund och botten ointresserad av Lise. Så länge Lise kan minnas har hon haft en känsla av att modern inte vill henne något (därav titeln Hvad vil du mig?).
Det är moderlighet Lise söker hos Finn, men hon är så sviken av sin mor att hon inte vågar tro på att Finn vill henne något. Därför läser hon in sveket i honom. Av Finns inre monologer ser man att Lise faktiskt betyder något för honom. Men båda är så upptagna av att slicka gamla sår att de oavbrutet går förbi varandra.
Moderligheten finner Lise däremot hos barndomsvännen Niels som har blivit jägmästare i deras gemensamma barndomstrakt. Med en blandning av outtröttlig moderlig omsorg och jordbunden maskulinitet tar Niels hand om Lise under månaderna efter det att hon sjuk och nedbruten har rest ut till honom i ett försök att “hitta hem – till sig själv”.
Enligt Lises egen analys vill både hon och Finn agera barnet i deras förhållande. Med Niels hittar hon en balans i rollfördelningen mor/barn, där hon själv har rollen som barnet. Som läsare frågar man sig om detta håller som utgångspunkt för det planerade äktenskapet. Romanen svarar med ett tvetydigt slut. Men det är helt säkert att romanen tolkar kärleken mellan de två könen i föräldra/barn-bilder.
Men också detta par gör rädslan till rättesnöre i förhållandet. Niels är rädd för att Lise har glömt hela deras gemensamma förflutna och vågar inte besvära henne med sin kärlek; Lise tror detsamma om honom tills de slutligen upptäcker att båda behöver varandra. För Lise upplevs detta som en berusande dementi av förhållandet till modern. Men ormen i paradiset heter fortfarande det förflutna i form av Finn och modern.
Romanen beskriver ett försök till själslig läkning i upprepningstvångets skruvstäd. Det är här romanen blir intressant, och det är här vi ser Sonja Haubergs format som psykologisk-realistisk skildrare av själslivets komplexa mekanismer.
Kvinnornas placering mellan olika manstyper ger Sonja Hauberg möjlighet att undersöka den komplicerade kommunikationen mellan könen och kvinnornas splittrade och sökande förhållande till kärlek och sexualitet. Stilen är en nära upplevd psykologisk realism, där självrannsakande inre monologer omväxlar med sceniska framställningar. Författarskapet är dessutom, delvis i tidens stil, präglat av en stark symbolisk strävan; personernas inre värld, deras erfarenheter och utveckling framställs i bilder hämtade i synnerhet från naturen.
Drömmen tillbaka till barndomslandet
Syv Aar for Lea hör hemma i raden av danska pubertetsromaner. Den pekar tillbaka på Hans Scherfigs Det forsømte Foraar, 1940, och framåt på Klaus Rifbjergs Den kroniske uskyld, 1958. Romanen startade en tidningsdebatt om gymnasiets bildningssyn och belönades med Politikens Kunstnerpris.
Den första delen, “Det hvide Bjerg”, handlar om flickan Ruths uppväxt på landet, där hon bygger upp en fantasivärld med naturen som den stora, förenande kulissen. Hon samlar på vita stenar, “och när hon hade byggt ett helt berg av bra stenar, så skulle hon bo där på det vita berget”.
Det vita berget kan läsas som en bild av fantasins och drömmarnas trygghets- och meningsskapande funktion för barnet. Denna position tvingas Ruth lämna när familjen under 1930-talets jordbrukskris måste gå från gården och flytta till en köpenhamnsk förstad.
I romanens andra del, “Fata Morgana”, beskrivs det matematiska gymnasiets press på Ruth. I en värld där allt skall mätas, vägas och bevisas, görs stora delar av hennes inre liv illegitima. Hon känner att hon tvingas dölja sig själv och utveckla en konventionell, kvick fasad för att klara sig. I den nya skolvärlden gäller det att flyta ovanpå, både i flickgruppens hårdhänta konkurrens i de lägre klasserna och senare på gymnasiet, där snitsig jargong ersätter egentlig kontakt och samtal. De inkännande skildringarna av dynamiken i barnens samvaro har paralleller till H. C. Branners noveller om barn och ungdomar.
Läxpluggandet och skolans allomfattande organisering av elevernas tid lägger beslag på ungdomarnas energi. Några dukar under – en pojke begår självmord, en flicka dör efter en misslyckad abort. Ruth utvecklar en trötthet och leda som promenaderna i Dyrehaven inte kan råda bot på. Hon vidhåller att det finns en större mening och ett större sammanhang än matematikens bevis, men när hon vill kommunicera detta avvisas hon: kamraten Holger förstår inte, modern reagerar med oro på Ruths dödspräglade fantasier, brodern Svend har förskansat sig i lagenlighetens värld i sin rädsla för att likna fadern, den “havererade fantasten”.
“Och vem fan har lovat dig att det skulle finnas någon mening med alltihop?” lyder Svends avvisande ord. I stället sätter Ruth sitt hopp till Erik som en tid blir hennes vän: “Men nu hade hon Erik, och han fick ersätta det hon inte fick av Svend. Hon och Erik skulle också tala med varandra om allting.”
Vi ser återigen att flickans kärleksförväntningar tolkas som familjerelationer. Denna gång placeras mannen i rollen som den förstående brodern. Men Eriks förväntningar är erotiska, och han lider i motsats till Ruth av det förbud mot att kyssa varandra som Ruths far har utfärdat. För Ruth är det erotiska inte en del av förhållandet till Erik. Liksom Lise i debutromanen vill hon först och främst bli förstådd, finna genklang hos en annan för sitt inre liv. Hon vill, återigen liksom Lise, finna en väg tillbaka till barndomslandet.
Men det är karakteristiskt att hennes sökande blir förlöst i djup ensamhet. I de norska fjällen återfinner hon barndomens vita berg som en stor, religiöst färgad, naturupplevelse. I psykologisk mening är det en känsla av att bli ett med sig själv.
Hon återupplever barndomens magiska naturskönhet i form av det “berg som hon hade samlat till, så länge hon kunde minnas, från mossen, från granskogen, från trollsländorna och böckerna, från Gretes glasträdgård, från – ja, från allt som hon någonsin hade upplevt. Från Erik också. Han hade gett henne allt det som hon någonsin kunde vänta sig att få från en människa …”
Utsagans sista del förnekas skärande av varje scen i romanen där Ruth och Erik är tillsammans. Alla deras möten är oförlösta och frustrerade. Den psykologiskt-realistiska nivån dementerar och upphäver således den symboliska nivån. I detta perspektiv är hela romanen en historia om de regressiva dragen i en flickas utveckling. Ruth har inte blivit en vuxen kvinna när hon träder ut ur romanen. Hon vill först och främst ha en förstående bror, inte en man.
Syv Aar for Lea hämtar sin titel från första Mosebok. Jakob blev efter sju års slit belönad med en hustru – men inte den han ville ha.
Flickan Ruth sliter i åratal med matematikens rationella och avgränsade värld, medan hennes inre liv inte möter gensvar, varken i skolsystemet, kamratkretsen eller hos de vuxna. Romanen har haft stor genomslagskraft. Sedan utgivningen 1944 har den kommit i många upplagor och lästs av flera generationer flickor i puberteten. Bara som pocketbok hade den år 1965 tryckts i 50.000 exemplar. Senaste upplagan kom 1983.
Den illusionslösa blicken
Efter andra världskriget blev Sonja Hauberg liksom en del andra inom motståndsrörelsen medlem av Danmarks kommunistiske Parti. I författarskapet är hennes politiska intresse inget tema; det får en existentiell utformning som ett sökande efter en större mening eller ses i romanen April som en uppgörelse med efterkrigstidens matthet.
Tematiskt ligger den formexperimenterande April i förlängningen av de två tidigare romanerna. Huvudpersonen Jane är låst i sin bindning till vännen Palle som har dött under kriget. De två har vuxit upp i samma landsortsstad, vilket ger Jane en känsla av gemensam förhistoria och utgångspunkt. I en monolog till den döde vännen säger hon: “Jag tror inte att det någonsin blir samma vänskap mellan Henrik och mig som mellan oss. Han är alltför mycket man.”
I gengäld var erotiken mellan Jane och Palle avstängd; Palle representerade intimitet och närhet, medan hennes nuvarande vän, Henrik, representerar det främmande, det erotiska och det maskulina. Jane lämnar Henrik i romanens början. Hon skall komma tillbaka till honom när hon “har blivit vuxen”, när hon inte känner sig så “liten”, när hon har blivit “sig själv”.
Huvudpersonens relation till två olika män har sin motsvarighet i de tidigare romanerna, men denna gång är konflikten i högre grad erkänd. De kvinnliga kärleksförväntningarna justeras i romanen genom skildringar av en rad andra kvinnor och deras öde i förhållande till männen.
På romanens handlingsplan reser Jane ut på landet för att hjälpa en väninna som är utmattad efter att ha fött sitt tredje barn. Gudrun, som är “kvinna mer än människa”, är bekymrad över förlusten av sin ungdom och känner sig uttömd av moderskapet. Hon är förälskad i sin kvinnotjusare till man, men känner sig utkonkurrerad av andra och yngre kvinnor. Gudrun, som får självständigt liv i en rad inre monologer, inser till slut att hon har låtit sig utplånas helt av sin man Ralph, så att hon är på väg att tyna bort både psykiskt och fysiskt. “En man skapar sin kvinna”, som Ralph säger med överlägsen dominans. Men Gudrun känner sig med sina egna ord “vuxen” först i det ögonblick då hon utan illusioner konstaterar Ralphs opålitlighet och otrohet och att deras förhållande bygger på begär.
För Jane är Gudrun, liksom romanens andra och mer sporadiskt skildrade kvinnor, en avskräckande bild. En expedit begår självmord efter ett havererat kärleksförhållande, en lantbrukarhustru med stor barnaskara iakttas och kallas “äggkläckningsmaskin och mjölkko”. Den lesbiska läkaren chockerar Jane med sin sakliga syn på könslivet. Hon visar Jane en gammal bonde som lever i smuts och förfall, och som i fjorton dagar varje sommar skaffar sig en kvinna. “Men det måste väl vara något mer, det kan väl inte bara vara det”, tänker Jane med ett av romanens omkväden, underförstått: det måste vara något mer än den råa driften.
Jane har själv efter ett våldtäktsliknande samlag med Henrik upplevt blandade känslor: “Henrik, allt det hos dig som jag inte tycker om, allt det som är främmande eller, ja, frånstötande hos dig … det är det jag tycker bäst om!” Henrik fördjupar beskrivningen av ambivalensen med sitt “det är väl helt enkelt det främmande, det könsbundna, som både attraherar och stöter bort”.
Jane går ut ur romanen med en vilja att inse att världen är både “skönhet och fulhet, allt i en enda blick”. Därmed bryter April med det sökande efter en harmonisk helhet som karakteriserar Syv Aar for Lea.
Formmässigt har April en experimentell karaktär med en mycket skiftande användning av synvinklar, glidningarna mellan ett fantasiplan och ett verklighetsplan och en omfattande användning av flera olika symboliska strukturer av både abstrakt och naturlyrisk art.
I slutet av boken har Sonja Hauberg i en efterskrift fört in sin personliga situation under färdigställandet av manuskriptet. Hon låg då för döden i tyfus. Efterskriften fungerar som ett slags litterärt testamente där hon i bilder talar om försöket att komma ned till de “farliga platserna” och skildra dem illusionslöst. Allra sist finns en prosadikt om döden.
Sonja Hauberg hann inte se sin bok utgiven innan hon avled.
Mitt hjärta som var så svagt
för skönhet.
Det skälver inte längre, det
öppnar sig inte.
Det är förvånat, men stilla.
Jag kan inte tro det ännu.
Jag ser ju gräsets mjuka
vippor och ännu kan jag
pressa blommor mot min
mun och känna deras
dofter.
Deras dofter. –
Nej – de flyr från mig.
Flyr från mitt hjärta och drar
ut under den oändliga
himlen.
Det var det sista jag hade,
det enda jag har fått och
ägt.
Men det är inte längre mitt.
Det finns ingenting som är mitt.
Vet ni det alla.
Vet ni hur stilla ett hjärta är
när det dör.
(Ur dikten i romanen April, avslutad 1947, utgiven 1961.)