Om 1600-talets kvinnor inom den svenska aristokratin har det sagts att “då de med ovana händer togo till pennan, älskade de att med bibliska talesätt pryda sin framställning, huru föga högstämd denna eljest var”.
Elof Tegnér gör denna iakttagelse i en artikel om Sofia Juliana Forbus och hennes kamp för sin egendom mot reduktion och fordringsägare. “En svensk adelsdam från slutet av sextonhundratalet” står att läsa i Nordisk Tidskrift utgiven af Letterstedtska Föreningen 1895.
Detta bibliska språk fick de inte så mycket från Bibeln direkt som från bönböcker och andaktslitteratur. Det är via denna litteratur som Bibelns berättelser förmedlas och uttolkas och det är dess språk som präglar de adelsdamer som försöker uttrycka sig på sitt modersmål. I en liten självbiografisk text av Märta Berendes (1639-1717) är denna påverkan från den religiösa litteraturen tydlig. När hon berättar huvuddragen i sitt livs historia hämtar hon sitt språk och sin behandling av ämnet från den litteratur hon var förtrogen med. Det skall nog inte tolkas som en tillfällighet att Märta Berendes låter beskrivningen av sin “olyckliga levnad, födelse och ålderdom” ingå i sin omfångsrika bönbok. Det är nämligen i det sammanhanget den hör hemma.
Att det religiösa språket får sådan genomslagskraft hänger säkerligen inte bara samman med att den andliga litteraturen var mycket läst utan också att den utgjorde i stort sett det enda som lästes.
Vi vet inte särskilt mycket om Märta Berendes uppfostran och utbildning. Hon hade i unga år varit hovdam hos drottning Kristina och hade kanske där fått kontakt med tidens litterära kretsar. Om en av hennes samtida, Beata Rosenhane (1638-1674), vet vi en hel del tack vare efterlämnade dagboksliknande anteckningar, små uppsatser, dikter och inte minst brev.
“Männen äro nu mer berömda än kvinnorna, men vore det kvinnorna som skreve historia skulle de säkerligen vara de viktigaste”, skriver Beata Rosenhane i en skoluppsats och fortsätter “såsom lejonet säger i Aisopos fabler: Om lejonet roade sig med att måla, så skulle du se mycket flera människor dödade af lejon än lejon af människor.”
Liksom sina bröder fick hon god undervisning av lärare i hemmet. Det enda som skilde hennes undervisning från brödernas var latinstudiet. För flickornas del låg tyngdpunkten i stället på skrivövningar av skilda slag, framför allt i brevskrivningens konst. Det är de stora europeiska språken som används. Skall Beata försöka skriva en liten dikt på svenska, måste hon be om hjälp. Modersmålet hade genom skolförordningen 1649 visserligen fått större vikt i de offentliga skolorna, men i adelshemmens privata undervisning kunde svenskan inte konkurrera med franskan som var det viktigaste språket. Beata Rosenhanes läsning utgjordes företrädesvis av franska romaner men även av antikens författare, och hon hade således åtskilliga språkliga och litterära förebilder. Men de flesta skrivande 1600-talskvinnor som skall erövra svenskan som skriftspråk får det språkliga mönstret från tidens andaktslitteratur. Detta språk blandas naturligtvis med egna uttryckssätt, som när Märta Berendes skriver:
“Som jag alltid har levat i fruktan och räddhåga har jag dock stannat i olyckan, och alltid, det ena onda räckt handen till det andra, att jag inte hunnit pusta under det ena förrän min Gud har behagat fullfölja med ett drygare såsom ock nu i innevarande år skett …”
Det är inte bara språkliga förebilder den religiösa litteraturen tillhandahåller. Verkligheten och det egna jagets plats i den tolkas då som nu bland annat utifrån den litteratur man läser. Agneta Horn identifierar sig i sin levnadsbeskrivning med den lidande Job, och liksom Leonora Christine Ulfeldt ser hon sitt lidande som ett lidande i Kristi efterföljd, vilket därmed även skänker deras liv mening och deras handlande legitimitet. “Många andra vedervärdigheter och olyckor som man inte må omröra både igenom död och andra olyckliga tillfällen”, menar Märta Berendes har hänt, men allt, både nämnt och onämnt, tolkas i ett meningssammanhang: “Så att jag inte vet något år som icke Gud uti vårt varande äktenskap har behagat att låta oss känna vid sig att vi är hans barn, emedan det igenom korset bäst kan rönas och den Gud har kär tjänar allt till det bästa skall det ock vara min tröst i allt mitt älende.”
Det finns i den självbiografiska texten ett skrivandets nu, nämligen 1676, då Märta Berendes för andra gången blivit änka. Hon hade efter sitt korta äktenskap med Johan Sparre i fjorton år varit gift med riksrådet och hovrättsrådet Gustaf Posse och i de båda äktenskapen fött elva barn och är nu änka, 37 år gammal.
Johan Sparre var son till den Johan Sparre som 1631 lät hämta Agneta Horn och hennes bror i Stettin. “Måste vi alltså sittja kvar i Stettin allt intill att Gud gaf herr Johan Sparre in, att han förbarma sig öfwer oss och sände sin vagn till Stettin efter oss och lät föra oss till Wolgast.”
“Men som den gode Guden alltid har behagat att låta mig förfara mycken och stor ångest, har han som oftast behållit mitt hus i sin faderliga tuktan, då med sjukdomar på min käre dygdige salige man och då på mig och barnen.”
Det är Gustaf Posse som mer och mer blir levnadsbeskrivningens huvudperson, och det är när Märta Berendes omnämner hans död som texten sväller ut i ord av sorg men även av gudsförtröstan: “Som denna onda världen för detta har gjort mig alltför mätt och nu detta stora såret kommit därovan uppå tror jag, viss att jag inte försyndar mig mot min Gud om jag med Pauli säger det jag åstundar att skiljas hädan och vara med Kristus.”
Om Gustaf Posse heter det att han “förrättade i riksens råds och ständers namn den bedrövliga ceremonien att, då Karl X Gustav blivit död i Göteborg, nedlägga honom i likkistan samt de av honom burna regalier och höll därefter vid hans begravning i Stockholm i drottningarna Kristinas och Hedvig Eleonoras närvaro ett vackert och bevekligt åminnestal över honom”.
Eftersom en gift kvinna var en del av mannen är det naturligt att en kvinna som i sin självbiografi skildrar sitt eget liv också skildrar makens. Men det som lyfts fram av Märta Berendes är inte den betrodde statsmannen med de många uppdragen utan maken med hans förtjänster som äkta man i hemmet och alla hans sjukdomar. Endast en gång kommer hon in på egen sjukdom och nämner ett par av sina många förlossningar. Hela familjen drabbades av “stora mässlingen” (förmodligen koppor) och Märta Berendes väntar sitt sista barn, “dock hugnade den nådefulle Guden mig den gången och gav mig rum att pusta innan det drygaste och svåraste mig överföll”, skriver hon. Liksom i släktböckerna noterar hon dödsfall och födslar, men andaktslitteraturens korsfromhet ger mening åt sjukdom och lidande, och denna litteratur tycks även ha givit henne urvalsprinciper när det gäller att se vad som var de viktigaste händelserna i hennes eget liv.
Märta Berendes korta lilla självbiografi innehåller inte så markerat det som karakteriserar Agneta Horns eller Leonora Christine Ulfeldts självbiografier, nämligen försvar för det egna jaget och en diskussion om lydnad och trohet. Inte ens identifikationen med Job är uttalad eller särskilt stark. Men Märta Berendes självbiografi är tillkommen i samma tradition av europeiska litterära levnadsbeskrivningar. De tre kvinnliga självbiografier vi har från svenskt 1600-tal är av Märta Berendes, Maria Euphrosyne och Agneta Horn. Alla tre hör hemma i högadeln, och inte minst mellan Märta Berendes och den tio år äldre Agneta Horn finns starka släktband. Vissa likheter finns också i deras nedtecknade livshistoria. I båda fallen är levnadsbeskrivningen sammanskriven med en bönbok och bär prägel av det lidande som drabbat dem. Även om det är handskrifter måste man komma ihåg vilken grad av offentlighet som kännetecknar en handskriven bok av denna typ. Man läste varandras böcker, man skrev i dem och skrev av böner eller dikter. Märta Berendes bönbok är ett gott exempel på hur bönböcker kunde se ut vid denna tid. “En högt bedrövad änkas bön skriven ur min saliga svärmors Fru Ebba Oxenstiernas bok”, återfinner vi här. Skiftande handstilar och olika initialer under bönerna vittnar om bidrag från många. Det vore intressant att veta om Märta Berendes och Agneta Horn kände till varandras skrivande.
Bönboken, liksom självbiografin, hade i Märta Berendes fall åtminstone ett åsyftat användningsområde. När Gustaf Adolf Humble håller likpredikan över hovmästarinnan Berendes i Riddarholmskyrkan den 22 oktober 1717 och till denna fogar en “Sanfärdig berättelse” över hennes liv, användes såväl bönbok som levnadsteckning. “Wid thetta sorgeliga tilfället”, skriver Humble när han återger uppgiften om Märta Berendes mors död, “upteknar Fru Hoff-mestarinnan uti sin böne bok til tröst thessa ord: Nu hafwa Fader och Moder öfwergifwit mig: Nu skal ock Herren uptaga mig.”
Gustaf Adolf Humble (1674-1741) stod högt i gunst hos änkedrottning Hedvig Eleonora och blev 1709 kallad att bli hovpredikant och biktfader. Senare blev han även biskop i Växjö. Humble var sedan studieresan i ungdomen till bland annat Halle och Wittenberg, en ivrig motståndare till pietismen. Hans skrift Om några Nygirigas oordentliga privata Conventiclar och enskylta Sammenkomster trycktes 1728.
Som turturduvan på en kvist
Ett livsöde från trettioåriga krigets dagar är ämne för en 29 strofer lång visa. “Een Annor Ny wijsa” finns bevarad i Linköpings stiftsbibliotek i den handskrivna samling som bär namnet “Älfs visbok”.
Samuel Älf (d. 1799) var känd latinskald och domprost i Linköping. Handskriften förvärvades av honom och skänktes till Linköpings stiftsbibliotek.
Handskriften är daterad den 24 juli 1651, och man kan anta att det är författarnamnet som göms i de 29 strofernas akrostikon. Om Christina Regina von Birchenbaum vet man – utöver vad dikten berättar – endast att hennes namn förekommer i ett par böneskrifter från slutet av 1660-talet, där hon kallar sig “sahl. majorens Axel Paulj Liljenfeldz effterlåtne högt bedröfwade och älendige Enckja”. Denne major Liljenfeldt dog först 1662, varför uppgifterna i dikten, om man läser den som självbiografi, måste hänföra sig till ett tidigare äktenskap.
Ett akrostikon kan ange såväl författare som mottagare till en dikt. Här återger ett berättande jag en historia av självupplevd karaktär och läsningen av dikten som en versifierad självbiografi blir därför om än ej självklar så dock möjlig.
Christina Regina von Birchenbaum, kallad Finlands första skaldinna, berättar om sitt livsöde. Hon föddes som “min moders enda barn” i Karelen – “Roos uthan, iagh uprunnen, är i Carelelandh” (utan att vilja rosa mig är jag född i Karelen) och blev tidigt föräldralös. Fadern dog då hon var tre år, får vi veta, och hon gifte sig ung med en krigare. “Gudh thet så wiisa wändhe,/ iag wardt hans kiöt och blodh.” (Gud vände det så vist att jag blev hans kött och blod.) Men det är krigstider, maken försvann i Tyskland och hustrun söker honom där:
Fämhundrat mill at sträckia
mig tycktes mödha ring,
I sorg och troo iagh söckte
min hiärtans kiära mann,
min sorg thet fast föröckte,
iag söckte och intet fan.
Att resa femhundra mil tycktes
mig ringa möda. Jag sökte i sorg
och tro min hjärtans käre man,
min sorg ökade det på mycket, jag
sökte och fann intet.
Budet når henne att maken fallit i strid, och tre års äktenskap blev till “bitter klagogråt” som sedan dess ofta svidit i hjärtat, “iaa swider offta änn”. I äktenskapet föddes tre barn, “tree blommor aff wåår säng”. När dikten skrivs har det gått “fult nitton år” (drygt nitton år), två av dessa barn är döda och dottern, möjligen i livet, bortgift i annat land:
Näst Gudh, min tröst iag hadhe,
hoos tig min dotter kiär,
nu ästu migh beröffwat,
utöfwer siö och sandh,
Gudh tröste mig bedröffwat,
och tig i fierran landh.
Näst Gud hade jag min tröst hos
dig, min kära dotter. Nu är du
berövad mig bortom sjö och sand.
Gud tröste mig som är bedrövad,
och dig i fjärran land.
Det verkar som om dikten är skriven i bitterhet eller försvar. Författaren återger nämligen en händelse som ägt rum två år tidigare. En “ädel ungerswän” dök upp i hennes liv efter 17 års änkestånd, och “Kiärleek betog mit modh”, skriver hon. Hon hade varit beredd att skänka honom sitt liv och allt, men “arga tungors list” gjorde att han övergav henne. Och nu, heter det i dikten, är jag så “plat öfwer giffwen,/ som turtur på een qvist”.
Knappt hundra år senare använder fru Nordenflycht samma bild, då hon 1743 efter sitt korta men lyckliga äktenskap skriver dikten “Den sörgande TurturDufwan”. I tidens emblematik är just den ensamma turturduvan en välkänd bild för den sörjande änkan.
Christina Regina von Birchenbaums dikt inleds på det sätt som en berättande dikt alltsedan antiken skulle inledas:
Christ giff migh at utsjunga,
som iagh haar wilian till,
regera modh och tunga,
ty iagh förtälia will,
hvad mig är fast till meena,
min wederwärdigheet,
för androm Gudh allena,
bäst kiändh, och jag wäll weet.
Krist, giv mig / möjlighet / att sjunga det jag har viljan att göra, regera sinne och tunga, ty jag vill berätta det som är mig till stort hinder inför andra, fientligheten mot mig, bäst känd av Gud allena, och jag vet den väl.
Reglerna föreskriver en sådan ämnesangivelse och det är också på sin plats att bedja om styrka och bistånd inför uppgiften att skildra det man föresatt sig. “Herre lät tigh behaga/ thet iag betracktar här”, heter det. I övrigt är dikten okonstlad och påminner mer om den enkla visan än om barockens utsmyckade dikter. Det innebär inte, vilket också framgår av citaten ovan, att den saknar bildspråk. Om den förgängliga världen, som inte har mycket mer att skänka, heter det i de sista stroferna med ord hämtade ur Bibeln: “under tin honung sötha/ tu bitter galla bähr”. Och dikten mynnar ut i en bön om befrielse härifrån till det himmelska hemmet och den himmelske brudgummen: “Ach kom min brudgum kiärha/ kom snart herr Jesu Christ.”
“Een Annor Ny wijsa” är nu inte den enda versifierade självbiografin från 1600-talet. Ett bekant exempel är Karl Karlsson Gyllenhielms dikt från 1644. I Drottning Sofias visbok finns fyra visor av självbiografisk karaktär av Karin Ulfsparre.
Karin Ulfsparres visor har ingående granskats av Sverker Ek i en uppsats i “Samlaren” 1917.
“Jagh will En wisa begyna,/ om min lycka oblidh”, heter det inledningsvis i en av dem. De är skrivna före hennes giftermål med Kristoffer Torstensson 1635 och beskriver hennes sorg efter nära släktingars bortgång, framför allt efter ungdomskärleken Jöran Ekeblads död sommaren 1631 i Mecklenburg i Tyskland.
Jöran Ekeblad var yngre bror till Kristoffer Ekeblad, aktuell i Stiernhielmforskningen. En tidig version av Stiernhielms Herkules finns bland dennes efterlämnade papper.
En dåk iagh Eij må klaga,
öffuer lyckan är mig tungh
j dese år och dagar,
vthan då iagh var vng
då dett begynte bliffua,
som iagh bäst skulle leffua
vthij bästa flor,
och vthij glädie stor
som wara kunde på jordh
Rätt snart lyckan sigh wände,
vthij samma stundh
som hon migh aldrigh kiände
iagh tänkte siunka til grundh
för honn migh så månde suika,
och så jfrån migh wika
alt medh sin suik,
dårade hon migh,
så brukar hon än dageligh.
Ändock må jag ej klaga över att lyckan är mig tung i dessa år och dagar utan/ att den var det/ då jag var ung och skulle leva i bästa flor och i så stor glädje som kunde vara på jord.
Rätt snart vände sig lyckan, i samma stund som hon aldrig kände mig. Jag tänkte sjunka till marken för att hon kunde svika mig så och så ifrån mig vika alltmedan hon dårade mig med sitt svek, så brukar hon göra än dagligen.
Även dessa visor har mer av enkel och innerlig känsla än av storslaget litterärt språk. Ja, författaren röjer till och med tveksamhet inför nedskrivandet av dikterna:
Rät nu Beslut måste iagh snart
medh thenna min wisa giöra
Effter hon Ey haffuer sådan art
Iagh många tårs lata henne höra
för ty then henne haffuer samman sat
han haffuer jke mycket studerat
ty må honom jngen spåt giöra.
Nu måste jag snart fatta ett beslut med denna min visa, eftersom hon ej är av sådan art att jag törs låta många höra den, ty den som har sammansatt den har inte studerat mycket, därför må ingen håna honom.
Man har uppmärksammat paralleller mellan dessa visor och Christina Regina von Birchenbaums versberättelse. Man har även visat på några enkla verser som Agneta Horn 1657 skrivit in i ungdomsvännen Kerstin Posses stambok med klagan över sin “blinda lycka”. “Och brukar så lykan mädh migh sit vnderliga spel åhr ifrån åhr” (och brukar så lyckan med mig sitt underliga spel år från år), skriver hon efter sin svåraste förlust, maken Lars Cruus död.
I en stambok samlade ägaren sentenser och namnteckningar från vänner eller berömda personer, kanske viktiga som rekommendation vid en utrikes resa eller dokumentation av en sådan.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i “Een Annor Ny wijsa” speglas, liksom i Agneta Horns och Leonora Christine Ulfeldts skrifter, tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är även, om än i mindre format, exempel på det som Agneta Horns levnadsbeskrivning och Leonora Christines självbiografiska skildringar tydliggör, nämligen 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom. Rättegångsprotokoll berättar om hur Märta Berendes fick slåss för sin egendom i en långdragen arvskiftesprocess, och Karl XII:s hälsning till “gamla moster” i breven hem till systern är en hälsning till den hovmästarinna som under många år haft en ansvarsfylld position i en växande hovstat. Om Christina Regina von Birchenbaum, som vandrade omkring och letade efter sin man på Tysklands slagfält, hade det varit intressant att veta lite mera än endast det, som dikten förtäljer.