En rysk violinist skall uppträda på Hótel Borg, en restaurang där det brukar svänga, där det brukar vara rök och buller och livliga erotiska transaktioner. Restaurangen är mötesplats för unga män och kvinnor i 1950-talets Reykjavík, en stad som har expanderat våldsamt under kris- och krigsåren. De äldsta generationerna i staden har i stort sett mist kontrollen över vem som är vem. Dock vet alla vem Ásta Sigurðardóttir är.
Ásta Sigurðardóttir (1930–71) är den kvinnliga bohem som håller till på kaféerna tillsammans med de unga konstnärerna. Hon är författaren, bildkonstnären och modellen. Hon är en ung dam med ett mycket tvivelaktigt rykte. Hon brukar sällan vara långt borta när det går som vildast till på Hótel Borg, men denna kväll skall det inte dansas. Det skall bli konsert. Man sitter litet högtidligt och tyst vid borden och väntar på den ryske violinisten.
“Då kommer en kvinna in i salen. En bedårande kvinna som man inte kan låta bli att titta på. Först känner man inte igen henne. En sådan kosmopolit är en ovanlig syn i isländska restauranglokaler.
– Är det Ásta? viskar man, kan det vara möjligt?
Det är Ásta. Klädd i en sjögrön satinklänning som hon själv har sytt. Det svarta håret är uppsatt i en knut, och kring ögonen finns grå skuggor och smala svarta streck. De kraftiga Kleopatrastrecken är borta …
Hon väntar på violinisten …
Alla väntar på violinisten …” Och när han kommer spelar han bara för Ásta.
Denna såpopera finner man i en monografi om Ásta Sigurðardóttir, Friðrika Benónýs: Minn hlátur er sorg (Mitt skratt är sorg), 1992. Den beskriver utmärkt den förkärlek för själviscensättning som fick hennes samtid att tappa andan. Hon var full av hån och förakt för småborgarnas normer och provocerade dem öppet. Ändå tålde hon inte deras uppenbara fördömande av hennes livsstil. Alla hennes noveller speglar en splittring mellan å ena sidan längtan efter normalitet, trygghet och borgerligt erkännande och å andra sidan uppror, frihetslängtan och en långtgående förkastelse av borgerliga värderingar. Hon älskade att agera, men ingen annan än hon själv skulle skriva rollerna.
Outsidern
Ásta Sigurðardóttir blev stjärna från den ena dagen till den andra med sin första novell, “Sunnudagskvöld til mánudagsmorguns” (Söndagskväll till måndagsmorgon), som publicerades i tidskriften Lif og list (Liv och konst) 1951.
Läsaren kan följa hur novellens subjekt föds eller föder sig själv i texten. Novellen berättas i första person och berättaren är en ung kvinna kallad Ásta. Hon är en objuden och oönskad gäst på en fest eller ett nachspiel i ett borgerligt hem en söndagskväll. Hennes berusade, perverterade blick förmedlar en kaotisk självbild, detaljer kommer i fokus på bekostnad av helheten, smärta och ångest kommer till uttryck i metaforer om fall och drunknande smådjur i ett träsk långt nere i avgrunden. Ångesten fortsätter in i novellens andra del som beskriver en nattvandring på stadens gator, men här börjar textens ironi framträda tydligare.
En vänlig äldre herre passerar kvinnan, bjuder hem henne och försöker våldta henne. Våldtäktsförsöket beror delvis på huvudpersonens naivitet och oskuld som används som kontrast till och för att framhäva våldtäktsmannens kvinnoförakt och vulgaritet. Det groteska förloppet hejdas av att kvinnan ger upp “ett skärande tjut som ekade sakta i detta stora hus. Jag hade aldrig hört ett sådant skrik”. Skriket skrämmer kvinnan lika mycket som det skrämmer mannen.
“‘Va-vad tänkte du göra me-med mig? Jag trodde att du skulle vara lika snäll som far.’
Tårarna flödade över mina kinder.
Han förstod knappt vad jag sade, men de fradgande läpparna rörde sig, och han fick ett underligt uttryck i det feta ansiktet – det såg ut som om han tänkte gråta.
Jag fylldes av ett sådant medlidande med honom, så mycket att jag glömde mitt eget elände … Vart jag än gick förde jag med mig olycka. Där kom jag som djävulen i egen hög person och frestade denne man som såg ut som en apostel och till vardags alldeles säkert var anständig.
Hade han kanske inte varit snäll mot mig?”
Denna ironi bibehålls novellen igenom under nattens andra “äventyr”. Det är en misshandlad men ändå segrande ung kvinna som slutligen kan stiga ut ur novellen.
Resan utgör ett återkommande motiv i Ásta Sigurðardóttirs texter, och personerna är ensamma i både fysisk och existentiell betydelse. I hennes Reykjavíknoveller reser folk också eller vandrar planlöst omkring på gatorna som i novellen “Gatan i rigningu” (Gatan i regn). Novellen är skriven i första person, och berättaren är en ung kvinna som släntrar in i novellen med en fruktansvärd baksmälla, sätter sig två gånger på en bänk och lägger sig en gång i gräset, innan hon lämnar novellens universum. Hon söks upp av en berusad person, av polisen och av några nyfikna, bekymrade borgare som inte vill att “sådana människor” lägger sig i gräset när det regnar. Hon får höra att hon är ett socialt problem.
Berättaren har emellertid inte bett om deras uppmärksamhet. Hon trivs förträffligt med sig själv och sin inre värld, som texten hela tiden framställer som en motbild till det socialt “rätta” och den borgerliga ordningen.
Berättaren ser stadens färgprakt – den förvandlas inför hennes blick till en expressionistisk målning. Hon hör regnets musik – dess rytm förvandlas till en storslagen symfoni som hon hänfört lyssnar till. Hon känner gräsets saftiga existens, markens doft och solens värme när den bryter fram. Hennes sinnliga, mjuka och fantasifulla kvinnlighet står mot det fyrkantiga borgerskapet som har lagen på sin sida. Den spänning mellan självhävdelse och självförakt, som kännetecknar så många av Ásta Sigurðardóttirs texter, balanserar i denna novell på en hårfin ironisk gräns, vilket också är fallet med andra av de noveller som hon skrev när hon var drygt tjugo år gammal.
I en av Ásta Sigurðardóttirs mest imponerande noveller, “Frostrigning” (Frostregn), utspelar sig större delen av historien under en grotesk resa. En man färdas med liket av sin hustru genom ett träsk där jordens yta ständigt hotar att ge vika och sluka häst och man och den kvinna han har dödat.
Ásta Sigurðardóttirs första bok var egentligen ett särtryck av den långa novellen “Draumurinn” (Drömmen), 1951. “Draumurinn” är berättad i första person och berättaren är en ung kvinna som har en dröm om ett konstverk. Ett konstverk som växer i hennes kropp. Hon är gravid. Barnets far avvisar henne och vill att hon skall göra abort. “Folk” reagerar också fientligt och ser med förakt på hennes växande mage.
Därpå följer novellens andra del som består av en dröm. I drömmen skall berättaren just äta några kokta, varma potatisar som inte är hennes egna. Då stiger ett barn plötsligt fram bredvid henne och hon känner igen det. Det är hennes eget barn. Hon lyfter upp det i knät och skall ge det mat, men maten sopas bort av någon och barnet börjar gråta. Berättaren tror att det är Guds hand som har tagit bort den stulna maten. Hon försöker, utan resultat, vädja till Guds godhet. Sedan blir hon arg och går till attack mot denna “någon” och upptäcker att det inte är Gud, utan djävulen.
Drömmen blir en mardröm. Berättaren paralyseras. Ett visst förlösande ord måste sägas om hon skall få styrka igen, men hon minns inte ordet. Skepnaden ger sig på barnet inför hennes ögon och styckar det led för led. När skepnaden är klar med sitt fasansfulla förehavande för den slöjan åt sidan, torkar de blodiga händerna och ler mot berättaren. Och hjärtat stannar i berättarens bröst:
“Så väl jag kände igen alltihop – den gröna satinklänningen, de långa röda naglarna, draget kring munnen som förenade Herrens enfaldiga leende och djävulens listiga grimas – leendet i spegeln!
Det var jag själv som log.”
I novellens sista del vandrar berättaren omkring på gatorna. Folks fördömanden, deras hånfulla ord och skratt sköljer över henne, trots att hon har gjort abort, “tagit sitt straff och bett om förlåtelse. Hennes klänning är fortfarande blodig. Blodet börjar rinna utmed låren och i novellens slutsekvens segnar hon ned vid ett staket och försöker be. Men språket har berövats henne, och hon gråter så att hon inte kan få fram ett ord.
I egyptisk mytologi var ögat Osiris tecken. Och ögats bild, dvs de ovala linjerna med iris i mitten, kallades “solen i munnen”. Iris, solen, representerade det skapande, livgivande ordet. Det första djävulen angriper på barnet i “Draumurinn” är håret och de stora ögonen. De ögon som skulle bli “spegeln för allt det vackraste i världen”.
Novellen är tydligt symbolisk och det är möjligt att läsa den som en metaberättelse om kvinnor och kreativitet. Med barnet drömde kvinnan om att kunna förvandla en inre skönhet till en yttre verklighet, att visa andra sin rikedom och skörda den andres obegränsade erkännande och kärlek för det. Men hennes kvinnliga begär, behovet av konst och kreativitet, har dömts och förbjudits innan det ännu har manifesterat sig. Det är berättaren själv som åtar sig att exekvera “folkets” dom, att klyva sig för att spela det sociala dramats alla roller – madonna och hora, Gud och djävul, domare, bödel och sitt eget offer.
Det sadomasochistiska spelet blir ännu mer komplext i novellen “Dyrasaga” (En berättelse om djur), som berättar om en man som är i färd med att skrämma sin lilla sexåriga styvdotter från vett och sans genom att gång på gång berätta samma förfärliga historia för henne. Historien handlar om ett stort djur som för skojs skull förföljer och dödar ett litet djur. Den lilla flickan i novellen gör uppror mot den psykiska tortyr hon utsätts för. Fadern blir rasande över det besked han får från dottern, och hon segrar på sätt och vis, men spelet är ändå förlorat.
Textens berättarposition skiftar hela tiden, men det finns en tydlig identifikation med den lilla flickan, inte minst till slut, när hon inser att hon har blivit offrad. Men vems offer är hon, när allt kommer omkring? Styvfaderns? Eller är hon ett offer för författarens sorg och vrede? Är det kanske styvfadern som är författarens offer? Eller läsaren? Àsta Sigurðarsdóttirs lidelsefulla och smärtfyllda noveller är ett textligt universum där den ena flyktvägen korsar den andra.
Gift
En av Ásta Sigurðardóttirs sista noveller heter “Fegurðardrottningin” (Skönhetsdrottningen). Den publicerades första gången i samlingen Sögur og ljóð (Berättelser och dikter), 1985. Det är en kort, sorgsen novell där en medelålders alkoholiserad kvinna tänker tillbaka på sitt livs höjdpunkt, kvällen då hon korades till “skönhetsdrottning”. Hon har bara existerat i andras blickar. Detta är vad spegeln nu berättar för henne:
“Hon kunde bara stirra på sig själv – utan att vilja det. Munnen var tandlös, hopsjunken i en ful grimas. Ögonen var matta och det hängde påsar under dem. Ögonbrynen var grova och färglösa. Det var länge sedan hon hade gjort något åt dem. Och hyn! Den var som på en gammal apelsin och färgen som på ett ruttet gult äpple. Hon var smutsig i ansiktet och hade blåmärken på halsen. Och de första rynkorna syntes. Vilken äcklig syn!”
Det är en avförmänskligad bild, en bild av ett ting, av ruttnande frukt. Denna text saknar liksom andra av Ásta Sigurðardóttirs sena texter den intensitet som präglade de första novellerna. Stoltheten, självhävdelsen, drottningens arrogans är borta. Blicken är förslöad, självföraktet dominerar. Det finns inte längre något som är värt att iscensätta.
Ásta Sigurðardóttir drack glykol och avled till följd av detta, 41 år gammal.
Ásta Sigurðardóttir gav ut sin novellsamling Sunnudagskvöld til mánudagsmorguns år 1961. Många hade stora förväntningar på hennes författarskap, men hon hade blivit alkoholist. Hon gifte sig och försökte desperat etablera ett anständigt liv som fattig hemmafru och mor till fem barn. Det gick inte. Hemmet och äktenskapet upplöstes, och alla barnen hamnade i fosterhem.