Dorothe Engelbretsdatter (1634-1716) är känd som den första stora kvinnliga psalmisten i Danmark-Norge. I hennes samtid var det uppseendeväckande att en kvinna stod för en representativ och förkunnande diktarröst.
Hennes psalmer fann sin väg in i den muntliga och folkliga kulturen, där de flesta kvinnor befann sig, men vann också inträde i det högtidliga, lärda och mansdominerade kyrkorummet.
Skildringar av det dygdiga och det kvinnliga var teman som band samman lågt och högt, amningskammare och kyrkorum. I motsats till sina diktarbröder hade Dorothe Engelbretsdatter ingen profession utöver skrivandet. Hon mötte ståndssamhällets gud inte som biskop, officer eller skolmästare, utan som kvinna. Ståndssamhället definierade kvinnan utifrån de sexuella och sociala funktioner hon hade i förhållande till mannen. Hon var hustru eller ogift, dygdig eller lösaktig, och under alla omständigheter utesluten från de patriarkala professionerna.
I detta manssamhälle slog Dorothe Engelbretsdatter in en kil och visade, att en kvinna kunde ha gudomlig skaparkraft. Den goda kvinnan var inte bara dygdig, utan också aktiv och skapande. Hon kunde ha skrivandet som yrke. Förutsättningen för att en kvinna skulle vara välkommen hos Gud var att hon skilde sig från det odygdiga. Skulle hon överskrida gränserna för det traditionellt kvinnliga och skriva vers, måste hon uttryckligen visa att hon inte samtidigt överskred andra gränser för vad som passade sig för en kvinna. Det kvinnliga skrivsättet låg i sig nära det förföriska och det var ovanligt att kvinnor åstadkom dikter som i princip var tillgängliga för alla som kunde köpa och läsa dem. Dorothe redigerade sina rim omsorgsfullt samtidigt som hon underströk, att hennes verk var skapade av en prästänka.
För sin samtid var Dorothe Engelbretsdatter naturligtvis kontroversiell. Det vimlade av motsättningsfulla omdömen om henne. Ofta blev hon hyllad som den kloka och käcka gudinnan på parnassen. Några nöjde sig med karakteristiken snyfterska. Inte ens stora floder som Nilen och Rhen är så rika på vatten som hennes penna, hette det. Själv betonade Dorothe Engelbretsdatter att hon bar på en “Rim-Påse”. Det var diktningen som betydde mest för henne.
Hon skrev mellan 60 och 70 psalmer och böner, huvudsakligen samlade i Siælens Sang-Offer (1678) och Taare-Offer (1685), en större versöversättning av andakter. Dessutom skrev hon mellan 30 och 40 tillfällesdikter, publicerade i ströskrifter.
Dorothe Engelbretsdatter föddes den 16 juni 1634 in i en norsk-dansk-holländsk präst- och officerssläkt i Bergen på den norska västkusten. I trettiotre år levde hon som änka efter prosten Ambrosius Hardenbeck, som dog den 13 juni 1683. Då hade hon också förlorat fyra döttrar och tre söner. Två av sönerna for ut i Europa, den ene för att kriga, den andre för att studera, och de kom aldrig tillbaka.
“Var fågel med sin näbb
kvittra må,
Sin Skapare att lova,
Vi skall min Mun då stilla stå,
Och ej det samma våga?”
(Till Läsaren”, Siælens Sang-Offer)
Hennes levebröd blev till slut diktningen, förutom en mager änkepension. Dorothe Engelbretsdatter blev därmed en tidig, professionell författare som först och främst hade diktningen som inkomstkälla. Det var något enastående för hennes tid.
Den första framkom kvädande
Siælens Sang-Offer kom “sjungande”, skrev Dorothe Engelbretsdatter om sitt debutverk. Då det kom ut för första gången 1678, innehöll det 36 sånger och gav sitt bidrag till ett i det närmaste omättligt behov av sångbara texter. Psalmböcker var litterära storsäljare som på kort tid blev slutsålda. Detta gällde inte minst Siælens Sang-Offer, som under de följande 210 åren kom ut i närmare 30 upplagor. Dorothe fick själv uppleva sju upplagor, bokhandelspsalmböckerna medräknade. För varje utgåva lade hon till nya sånger. Många av dessa var bearbetningar av tidigare psalmer och hyllningsverser och 1699 rymde verket närmare 70 texter. Hon höll dock fast vid den ursprungliga redigeringsprincipen, som hon använt alltsedan 1678. Där knöts de 11 första psalmerna till kyrkliga ritualer och högtider, medan de 25 följande rörde sig om tänkta andliga situationer.
Siælens Sang-Offer rapporterar om den kristna människans vanligaste själstillstånd i förhållandet till Gud. Här finns psalmer som skall sjungas under de olika kyrkliga bemärkelsedagarna och högtiderna, och här finns åkallan av Gud för morgon- och kvällsbruk.
Det är sensationellt, att hennes välklingande dikter redan 1685 på sex år hade hunnit utkomma i lika många upplagor som självaste den fynske biskopen Thomas Kingos (1643-1703) Aandelige Siunge-Koors. I (1674) hade gjort under loppet av tio år.
Kyrkorummet och andaktslivet gav således Dorothe anledning att skriva. Det som behandlas är hur Själen, representativ för alla själar, möter den absolute Guden. Denna fråga är konstant i såväl Siælens Sang-Offer som i Taare-Offer. Regin för själamötet är fast med typologiserade roller och följer ortodoxins normer.
Stundom presenterar Siælens Sang-Offer koncentrerade och intensiva psalmer, som både pekar bakåt i tiden mot mystikens hängivna tillbedjan och framåt mot den individualiserade och innerliga pietismen. Bara det att texterna så ofta för fram ett kvinnligt jag till mötet med Frälsaren, gör att de bryter upp ståndssamhällets stränga och representativa hierarki.
Förutom bibelläsning utgjordes Dorothe Engelbretsdatters litterära bakgrund förmodligen av samtida populär andaktslitteratur, som Johann Arndts Paradises Urtegaard (1653) och Lewis Baylys Praxis Pietatis (1646).
Dorothe Engelbretsdatters innerliga vänskap med Gud är dessutom en del av hennes samtids klara föreställningsvärld. 30 års krig, pest, olyckor, storbränder och nödår i födelsestaden vittnade om människans livsvillkor, som var helt utanför hennes kontroll. Engelbretsdatter införde ett individuellt skuld- och syndamedvetande som ett slags moraliskt stöd.
Det var särskilt viktigt för en kvinnlig psalmförfattare att ha botgöringsperspektivet med. Den ovanliga kvinnoskriften var lättare att godta om hon också förkunnade underkastelse som i psalmen:
NAar du O! HErre tucter mig,
Da Riset vil jeg kysse,
Og verge mig med Bøn och skrig,
Saa ingen skal mig tysse (tysta).
Den kvinnliga rösten, innerligheten och intensiteten gör att en psalm med sådana verser i dag ger ett särdeles besvärjande intryck. Det är ovanligt i psalmdiktningen, att uppmaningen om underkastelse framförs med sådan intensitet. Målet är att disciplinera kroppen, forma den till “Englasång”. Det handlar om att förändra det vilda och galna “Kiöttet”.
Men skal det vilde Kiøds Natur,
Til Lydighed opveckis,
Da faar det under Risitz Cur,
Nedbøyes och Haand-kneckis.
Moralen är:
Hvo paa sit Lekom lider Tvang,
Hand (han) lader aff at synde.
Uppmaningen till underkastelse under en straffande Gud är också ett känt drag i manliga religiösa texter under den lutherska ortodoxin. Pestepidemier och olyckor såg man som Guds straff och väckelsevågor som uppmanade till botgöring, drog fram över England, Nederländerna och Tyskland. Dorothe lämnade sina bidrag – i den “simple Stiil” från den norska västkusten. Fysiska lidanden i form av straff och sjukdom hörde till folks vardagliga erfarenheter. Det fanns en klar medvetenhet om att det onda inte endast bodde i tanken eller i samvetet, utan också i kroppen. För 1600-talsmänniskan var undergången alltid nära och tukt ett medel mot förtappelsen. Därför är Dorothes uppmaning:
Giør Riset lint,
qvist (slå) ey for hart,
Du vedst hvad jeg kand taale.
(“NAar du O! HErre tucter mig”)
Den andra kom “Hjärtans Gråtande”
Taare-Offer (1685) är en andaktssamling på vers med utgångspunkt i berättelsen om synderskan Maria enligt Lukasevangeliet kap. 7:36-50. En annan utgångspunkt för Dorothes diktning om synderskan i Simons hus är utvalda avsnitt ur Taare- og Trøste-Kilde (1677) av den norske prästen Peder Møller. Och Peder Møllers bok var i sin tur en översättning av den populäre Rostockteologen Heinrich Müllers Thränen- und Trostquelle (1675). Rörelsen bort från det eländiga mot det värdiga är central för berättelsen om Maria, och Dorothe Engelbretsdatters diktning återger denna struktur. Maria är fullt medveten om att hon har syndat och är ovärdig. Genom olika reningsritualer, då hon tvättar och kysser Jesu fötter, uppnår hon ett frälsande möte.
I Taare-Offer är den ovärdiga kvinnan en användbar förebild, för hon ändrar sig och blir lydig. I förlagorna hos teologerna Müller och Møller dominerar skildringen av den eländiga och skamlösa skökan, som är ond, svekfull, kokett och falsk. Hos Dorothe Engelbretsdatter är det själva ångern och den förändring den medför, som är det centrala.
Utifrån bilden av skökan utvecklar Dorothe nya sidor hos Maria. Taare-Offer är en text, som i besvärjande rim och regelbundna rytmer beskriver en ångestfull kvinna som aktivt och generöst motarbetar ondskan. Hon tvättar Jesu fötter, torkar, kysser och smörjer dem. Om en kvinna som har varit sexuellt aktiv utanför äktenskapet skall bli värdig, måste hon demonstrera sin ånger. Marias gråt blir i Taare-Offer en offensiv strategi som leder till belöning och erkännande hos Herren. Gråten får ett objektivt värde och kvalificerar Maria till status som en värdig kvinna. Det är den botfärdiga kvinnan som kan förändra en situation och gå det gudomliga till mötes. Paradoxalt nog blir därmed gråt en metafor för kärlek. “Hun maa haft Jesum kiær, der sig saa dypt anmelder. At bare Kierlighed aff hendis Øyen velder” (Hon måtte ha haft Jesus kär, hon som ödmjukar sig så djupt. Att bara kärlek ur hennes ögon väller).
I den första delen av Taare-Offer, “Den Taare-gydende Synderinde” (Den tårutgjutande synderskan), är gråten en metafor för lidande: Ögonen blöder. Gråten är ett tecken på att man ger sig hän: Det handlar om att “smälta bort i Gråt”. Det talas om ett barntillstånd, där Gud är mor:
Her staar det tabte Faar, og græder efter Trøst
Som Barned op i Graad traar efter Moders Brøst.
På så sätt blir vanmakt, kärlek och lidande kopplade samman till dygd med målet att nå Gud; “träng dig in på Gud” med tårarna, “de svingar sig hän uppåt Himmelens Pauluner”. Till en början framställs i Taare-Offer ett slags förspråkligt stadium, där gråten är Marias enda tal. Gråten är en läkande och försonande kraft, som låter kvinnan smälta samman med gudomen. Den värdiga positionen i Taare-Offer är naiv och underdånig. Vid Jesu fötter kommer synden, det bortträngda och omedvetna fram. Jesus frälser. Sådant är också programmet för botgöringen i den lutherska ortodoxin. Tidigt i texten ställs tal och gråt upp som motsättningar:
Den Bøn har kraftigst Fynd der drenckis (dränks) i Vandfarve
Slar Læberne skiönt Fejl det vil med Gud dig skarve (förlåta)
Naar Hierted taler reent gaar din Begiering fort,
Udvortis Tunge-vaes (prat) hand acter icke stort.
Gråten är kännetecknet på de ursprungliga och äkta känslorna. Ångern är förutsättningen för att talet skall få ny status i den andra dikten “Den Fod-Tørrende Synderinde” (Den fot-torkande synderskan): “Hver Fugl med sit Neb siunger” heter det här, det “dræber icke dig, en stor Mund brummer lit”. Den tredje dikten, “Den kyssande synderskan”, dryftar olika legala och illegala situationer för kyssen. Den sista sången, den om “Den smörjande Synderskan”, bekräftar att ändringen har skett. Det är tid för generositet, tid att ge, att kyssa och smörja. “Din tro har hiolped dig.”
Dorothe Engelbretsdatters tolkning av berättelsen om Maria ville visa att kvinnlig frimodighet inte var detsamma som kvinnligt högmod. Så snart Maria började ösa sin givmildhet över Jesus, beskylldes hon för högmod. Mästaren däremot tog väl emot hennes gåvor, skrev Dorothe och hävdade, att detsamma gjorde han med de psalmer hon själv gav.
“Här diktar och fäktar för många emot en”
Striden om Siælens Sang-Offer kom igång på allvar under åren 1680-81. En del studenter i Köpenhamn fick stora problem med att godta att en “Quinde-Hierne” kunde stå bakom Dorothes psalmer. Beskyllningar spreds genom pamfletter och skvaller. Dorothe Engelbretsdatters man, prästen Ambrosius Hardenbeck, var författaren bakom sångverket, hette det. Dorothe skulle också ha stulit verser från andra diktare. Men Dorothe Engelbretsdatter hade även försvarare bland de yngre männen. Joachim Kaase från Bergen hade själv renskrivit verser av Dorothes hand. Rasande kastade han sig ut i denna tidiga strid om kvinnors plats i litteraturen och kallade upphovsmännen till plagiatbeskyllningarna för “Sathans Degge-Unger med Giftbesprengte Tunger” och menade: “Hun intet fremmed Tøy har klinet deriblandt.” (Hon har inte blandat i något främmande stoff, dvs. inte stulit från andras texter.)
Idén om det originella, det äkta verket och om ursprungligheten i det skrivna ordet hade också vunnit insteg, när det gällde utformningen av det allmängods som psalmer och biblisk litteratur är. Det var viktigt att verserna blev erkända som en äkta “Dorothe Engelbretsdatter”: “Du—vedst”, skrev hon till Jesus, “Hjärtans Rannsakare”, “at dette mit Sang-Offer er icke voxen mig paa Læberne, men oprunden aff inderste Siæl og Sind”.
Det principiella försvaret hämtade hon från de bibliska förebilderna och från naturen. Gud vill att fåglarna skall sjunga, för han har skapat dem sådana. Kvinnorna är en del av Guds natur och skall ha en plats i Guds kultur. Det var av stor betydelse för Dorothe Engelbretsdatter att hon blivit godkänd av en krets lärda män i Bergen, liksom att lärda kvinnor och män i Köpenhamn gick i god för hennes diktning. I Taare-Offers tryckningsrekommendation prisar Hans Wandal, senare professor i hebreiska, diktaren för att hon hör till de “Profetissor som bara framför vad som stämmer med det profetiska Ordet och vår därpå grundade kristna Tro och Bekännelse”. Detta beröm kom efter att det lärda, skrivande och etablerade Köpenhamn från Anna Margrethe Lasson och Leonora Christine Ulfeldt till Thomas Kingo, Jens Schested och Peder Syv m.fl. hade uttryckt stor begeistring för “hvad een Quinde hitter paa” (Kingo).
Men Dorothes resa till Köpenhamn för att få tryckt Taare-Offer och likpredikan efter Ambrosius satte också igång andra manliga fantasier. Den skapade grogrund för spekulationer om hemlig älskog. Sådana historier gjorde den dygdiga Dorothe rasande, hon svarade med nidverser och önskade att de män som spekulerade på det viset skulle bli kastrerade. Det slutade med att hon resignerat avstod från Köpenhamnsresorna och höll sig hemma i Bergen.
En rad verser i slutet av Taare-Offer kan också läsas som en allegori över Dorothes kamp för Siælens Sang-Offer – en kritik av dem som helst sopar framför andras dörrar.
Det blifver best en hver
Sin egen Sek kun smuk til Møllen bær,
Og pønser jeffnlig paa, (passar städse på)
Hand self kand vel bestaa,
At icke fremmed Sorrig, (sorg)
Giør ham for hastig graa.
Maria möter motstånd från den skriftlärde mannen, när hon ohämmat öser gåvor från sin “näbb” över Jesus. “Hand ret er Engle-reen” (Han är rätt ängla-ren), skrev Dorothe ironiskt och riktar således en spark mot de lärda som bemöter hennes kvinnoverk med misstänksamhet och beskyllningar om tomt prat. Vare sig den kvinnliga huvudpersonen heter Maria eller Dorothe, så är hänsyn och ironi fasta element i texterna som framhäver att dessa skapande kvinnor är gudomliga.
“Snillerik gudinna käck”
Trots den skepsis hon möttes av i början på grund av skrivsättet, förkunnelsen och de kvinnobilder hon framställde, blev Dorothe Engelbretsdatter populär och uppskattad av såväl lekmän som lärda. Folk var förbluffade över de rim hon kunde åstadkomma och skrattade åt satiren och den rapphet med vilken hon gav svar på tal. Dorothe Engelbretsdatter lekte med när hon uppmanades till det, som exempelvis då hon rimmade över “en Lever” i Köpenhamn, då hon satt till bords med Thomas Kingo. Diktarbiskopens godkännande var viktigt för henne, och öppnade vägen till erkännande av andra lärda män. Särskilt betydelsfullt var det köpenhamnska mottagandet. Här mötte hon och hörde hon talas om diktarkolleger, här fanns en gryende författarmiljö, som också var öppen för experiment med de gamla retoriska figurerna och som hade plats för kvinnlig diktkonst.
Efter makens död och förlusten av sju barn gav Dorothe Engelbretsdatter ut Taare-Offer år 1685. Hon hade ingen kontakt med de två överlevande sönerna efter makens död 1683.
Formexperiment var inte Dorothes sak. Hon placerade sig tryggt mellan kända barockbilder. Bland de religiösa böckerna i Dorothe Engelbretsdatters kvarlåtenskap fanns språkverk av den kunglige filologen Peder Syv (1631-1702), som härledde det danska språket från det första, “adamiska” språket. Utgångspunkten för filologin var teologin, men mer oavhängiga forskningar hade kommit igång. Framväxten av goda rim och utmärkt diktning på modersmålet genom pionjärer som Anders Bording (1619-1677), gjorde det lättare för en begåvad prästfru, som inte fått någon systematisk latinundervisning, att dikta och få tillträde till den norska och danska parnassen.
Den senare så kände diktaren Petter Dass (1647-1707) kom en sommardag år 1680 norrifrån till Bergen, bland annat med ärendet att få tag på en utgåva av Siælens Sang-Offer. Dorothe fick ge Dass ett exemplar av dem hon redan lovat bort, för själv hade hon inget kvar.
Snillrik Gudinna käck
Käck i Pennan, käck i Bläck
Käck i Vers att Skriva
Nymferna beräknas Nio,
En därtill, så räknas Tio,
Det skall Dorthe bliva.
(Petter Dass till Dorothe Engelbretsdatter: “Tacksigelse for Bogen”)
Bokhandlarna hade sålt slut på alla hennes böcker. Petter Dass fick under sin livstid själv inte uppleva att hans dikter trycktes och gavs ut i bokform, men för eftertiden framstår han med sina breda, folkliga teman som den populära norske barockdiktaren. I samtiden var det i stället Dorothe Engelbretsdatter som hade en framstående position. Melodisamlingarna visar att psalmerna sjöngs i många varianter, verserna var populära att tonsätta.
Diktarära, goda kontakter och hennes bakgrund i en släkt av lärda danskar, estländare, holländare och norrmän, gav Dorothe Engelbretsdatter ett stolt självmedvetande. Det litterära mottagandet gjorde det möjligt för henne att kalla sig själv professionell, och till och med att inbjuda andra “Dicte Søster” som Anna Margrethe Lasson till “mitt Skrå”. Lasson fick hedersplatsen i Taare-Offer, och Dorothe utvecklar också tanken om kvinnogemenskapen i sin defensiva retorik om kvinnokönet. Gud “sine Naade-pund uddeler til enhver,/ Blef ieg paa den Maneer for Quinder et exempel/ Har Herren dig, och mig io tegned med et stempel”.
Självmedvetande och position förde också till att Dorothe Engelbretsdatter tidigt, efter bitter strid, fick privilegiet att bestämma vem som skulle utge hennes dikter. Medan Petter Dass hade varit lycklig över att finna en förläggare till sina böcker, utsattes Dorothe för falska plagiat av Siælens Sang-Offer. Christian Cassube, en affärsman med kontroll över både förlag och flera bokhandlare, förstod att böcker och inte minst nedskrivna psalmer, med ökande läskunnighet skulle bli en god affär. Han tryckte upp Siælens Sang-Offer och var inte så nogräknad med om rimmen var korrekta, om sångerna kom i rätt ordning eller om melodivalet stämde. Han hade inte räknat med att få att göra med en kvinna som ansåg diktandet vara en profession, och som ville ha första och sista ordet om det, som hon såg som en del av sig själv: “Det smärtar mig genom Märg och Ben”, skrev hon om Cassubes feltryck, “mitt Sang-Offer som jag offrade åt Gud, skall så skämmas ut för omättligt folks timliga profits skull.” Den 11 juli 1682 uppnådde Dorothe Engelbretsdatter kungligt privilegium för 10 år på grund av Cassubes felaktiga eftertryck. 100 riksdaler måste betalas i böter till henne för varje falskt exemplar. Privilegiet förnyades 1692.
Et glubsk, vanartig, skamløs
Spog (usling)
Har hemmelig trykt denne
Bog
Og saa, beviist sit Mester-
Stykke,
Hand burde faa dend onde
Lykke.
Eja langfingrede trykkendtør
(tryckare)
Styg rusk (oreda) giør dine
Nidings Kør (klor)
Profiten ligger dig i sinde
Saa trykkes Guds oord hend i
blinde (i blindo).
(“Æredigt over Trykkerens berømmelig Gierning”, de två första stroferna)
“Med en Penna i Gråt polerad”
I sin dedikation till drottning Charlotta Amalia uppger Dorothe Engelbretsdatter ångest som grund till att hon skrev Taare-Offer. Dålig ekonomi är skälet till att hon ber kungen och drottningen om skattefrihet under sitt uppehåll i Köpenhamn 1684-85.
Hennes skildring av skattefogden är i det närmaste realistisk:
Jeg, naar Angsten dominerer
I mit hovet som een Elf,
Er saa red for exeqverer (skatteindrivaren)
Som for Busse-Manden (Hin Onde) self.
(Den Stormægstigste og Højbaarne Monarch Christian Den Femte)
Dorothe slapp betala skatt. Hon kunde inte räknas som välbärgad. Ambrosius hade inte lämnat mycket efter sig:
Mest Evig varig ting min Hosbond samled paa,
Fra Rigdom er jeg fri, Fra armod ligesaa.
Dorothes diktande förde alltså till ekonomiska privilegier. Hon blev ingen stackars prästänka som måste finna en ny man som kunde försörja henne, vilket var det vanliga. Tidigt kunde hon erkänna att det gav en enastående position att vara “Poetissa”. Vi känner inte till någon skolgång, förutom den uppfostran hon fick hemma hos sin far, som var skolmästare och senare präst. Men hon kunde mer än sin Fader vår. Av texterna ser vi att hon kan tyska och lite latin. Och hon lyckades göra diktandet till ett slags levebröd och fick sina dikter tryckta, utan att först ha en uppdragsgivare.
De flesta författare i Norge på 1500-, 1600- och 1700-talen var präglade av unionen med Danmark och man kan knappast tala om norsk nationell medvetenhet. Dorothe Engelbretsdatter markerar att hon är norska, när hon behöver distansera sig från det köpenhamnska skvallret om henne och framhäva att hon har ett naturligt flöde av rim. Ämbetsståndet dominerades av latinpoeter. De skrev i första hand inte för att trycka eller sälja böcker, utan på beställning. Någon diktande norsk adel fanns inte, men bönderna hade en rik folklig, muntlig berättartradition, som nedtecknades allteftersom skrivkonsten blev mer utbredd. Om allmogen ägde böcker, så var det religiös litteratur, en bibel, en psalmbok, en postilla. I Norge lästes engelsk andaktslitteratur av t.ex. walesaren Bayly, eller av tysken Johann Arndt, som förkunnade omvändelse och botgöring för att undgå Guds vrede. Dorothe Engelbretsdatter fick betydelse för att hon diktade verser, som också passade in i en folklig, religiös tradition. Den lärda teologin, filosofin eller geografin, som annars var utgångspunkt för böcker, var inte hennes fält.
Men hon hade också en lokal berättartradition att bygga på. Bergens Kapitelbog av Absalon Pederssøn Beyer (1528-1575) handlar om vardagslivet i Bergen, så som också Dorothe kunde skildra det i sina tillfällesdikter.
Mellan tjugo och trettio utgåvor av Siælens Sang-Offer kom ut mellan 1678 och 1888.
Thomas Kingos råd till Dorothe Engelbretsdatters kritiker:
Gå, tag hennes Rock,
Ni Karlar, Lat-Pinnar,
Som ej studera vill,
börja Ni att spinna
Ni Eder sätta ned
att häckla Lin och Hampa bör!
Mens hon sig prisad
med sin Penna och sin Hjärna gör.
(Från Thomas Kingos hyllningsvers i Siælens Sang-Offer, 1685).
Eftertidens omnämnanden av Dorothe Engelbretsdatter har följt bestämda mönster. De negativa omdömena dominerade på 1700- och 1800-talen. När originaliteten kom på modet under 1800-talet, ansågs hennes verser som föga originella. Hon är alltför påverkad av förkunnaren Johann Arndt och psalmisten Thomas Kingo, hette det. Andra förklarade den ställning hennes verser hade med att det manliga intresset mer gällde könet än diktningen. Många fann hennes ironi vulgär och satiren, som är Dorothe Engelbretsdatters kvickaste och bästa form, var i förhållande till senare tiders normer för kvinnlighet, alltför grov.
Det lyckades inte heller Dorothe Engelbretsdatter att få ett eftermäle som den fromma poetissan. Hon hade för många känslor, hette det, för många ord. Hon var av “det slaget som var duktig på att prata”. Var och en kan på kort tid göra “et Hundred Vers tillige”. Hon var för mystisk, för sträng, för innerlig, och inte minst för kvinnlig. Det var bara i några få decennier som man kunde godta ett kvinnligt jag som sjöng “av full Mun”, som om kvinnor kunde representera alla människor. Snart var det en självklarhet att det enbart var mannen som räknades i kyrkan.
I dag är hon representerad med två psalmer i den norska psalmboken, “Afften Psalme: DAgen viger og gaar bort” och “Om det Evige Liff: OM Verden med sin Glæde sviger”. Julpsalmen “Paa Jorden Fred og Glæde” är i bruk och i folkvisemiljöer sjunger man fortfarande verser av den uppskattade Dorothe Engelbretsdatter. Få är de som har haft öra för hennes besvärjande, återupprepade, nästan moderna rytmer och den mystik och oro som finns i hennes rimpåse. Man behöver inte bläddra längre än till de psalmer som kommit ut i utdrag i antologin Norsk Salmebok, för att finna Dorothes konkreta och sinnliga bilder och klara krismedvetande. Situationen är mörk:
Om Kaars (kors) aff alle Hiørner Kiger,
Og stirrende intil mig ser.
(“Om det Evige Liff”)
Fire Fiele (brädor, här: kistan) er min pragt
Hvor udi jeg bliffver lagt
Med it Lagen og lit meer
Eyer icke saa en Feer (fjäder).
(“AfftenPsalme”).
För den första “Hun Poet I Arve-Kongens Lande” är person och sak, dygd och dikt identiska. “Att skriva Vers, att rida Häst / I Kriget modig vara / Det städse passar mannen bäst / Är Quinnor ingen Ära”, skriver poeten Tøger Reenberg (16561742) om Dorothe i sin Forsamling paa Parnasso från 1699. Dorothe Engelbretsdatters diktning blev ett försvar för den dygdiga kvinnopennan och därmed ett tidigt försök att rycka loss pennan ur det manliga greppet.