På 1940-talets Island slogs den litterära världen om hur dikter skulle skrivas. På ena sidan kämpade representanter för den starka isländska litteraturtraditionen, folk som visste hur “en riktig dikt” skulle se ut – på den andra sidan stod en grupp unga poeter som ville befria den lyriska formen.
Striden om modernismen var en strid mellan män. Kvinnorna var besynnerligt frånvarande under dessa slagsmål och diskussioner om nya tendenser i konsten.
Faktiskt är gruppen av isländska modernister inte stor; bara fem lyriker räknas till den grupp som, med ett citat ur en roman av Halldór Laxness, kallas “atompoeterna”. En enstaka kvinna, Arnfríður Jónatansdóttir (född 1923), borde självklart räknas in bland dem eftersom hon uppfyller alla de villkor som krävs: hon är stadsbarn av den rätta generationen, och hennes dikter uppvisar samma karakteristika som “atompoeternas”: de är i obunden form, de är skrivna på ett koncentrerat språk, och hon använder bildspråket på ett fritt sätt.
Före “atompoeterna” hade det redan kommit otaliga andra poeter som stod mellan tradition och förnyelse, och före Arnfríður Jónatansdóttir fanns många kvinnliga lyriker som förenade gammalt och nytt. Det gäller författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi (1893–1973) och Halldóra B. Björnsson (1907–68). I deras första diktsamlingar finns dikter som följer traditionella principer, både beträffande form och innehåll, men båda gav senare i livet ut böcker där en traditionell form har ersatts av en ny, fri poetisk form.
Det är inte lätt att placera författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi och Halldóra B. Björnsson i isländsk litteraturhistoria. Och detta placeringsproblem illustrerar deras poetiska konflikt. Det verkar som om de själva är tveksamma om sin position; att de står på gränsen mellan två tidsåldrar, samtidigt som de som kvinnor är utanför traditionen. De vill bekräfta sig själva inom en tradition som de i själva verket inte tillhör, samtidigt som de entusiasmeras av den fria poesiform som de lärde känna bl a genom sin verksamhet som översättare. De hängav sig helt och fullt åt denna nya, fria poesi sedan de i sina debutverk hade bevisat att de behärskade det traditionella hantverket – dikter med rim och allitteration och i en bunden, rytmisk form.
Mellan bäcken och älven
“Hver sækir nú fyrir mig / vatnið í brunninn?” (Vem hämtar nu åt mig / vatten i brunnen?) frågar en äldre kvinna i dikten “Mynd” (Bild) i den diktsamling som skulle bli den sista av Sigríður Einars frá Munaðarnesi, Í svölu rjóðri (I en sval glänta), 1971. Vatten uppträder ständigt i hennes dikter och representerar en livgivande princip.
Sigríður Einars andra diktsamling heter Milli lækjar og ár (Mellan bäcken och älven), 1956, och om man tolkar vattnet som diktkonstens källa är denna titel symbolisk för hennes ställning i förhållande till lyriktraditionen. Hon står mitt emellan en folklig lyrisk tradition och modernismen: mellan bäcken, som oftast rinner stilla, och älven, där strömmen är kraftigare.
Det som väckte störst uppmärksamhet i Sigríður Einars debutverk, Kveður í runni (Det sjunger i gräset), 1930, var prosadikterna, dels de översatta, dels hennes egna. Boken innehåller åtta prosadikter av Sigbjørn Obstfelder, men det finns också tre prosadikter av henne själv. Där skriver hon i koncentrerade men starka bilder och beskriver känslor och sinnestillstånd som är förenade med kärlek och död. Hon använder överraskande metaforer, vilket tillsammans med själva prosaformen väckte uppmärksamhet bland unga lyrikentusiaster när boken kom ut. Men trots att dessa prosadikter bar en förnyelsens prägel, var de flesta av dikterna skrivna på ett traditionellt formspråk.
Sléttubönd av Sigríður Einars:
Syngdu lengi. Yndisóð
óma bjärta gefðu
Yngdu mengi. Ljúfust ljóð
ljóma hjarta vefðu.
Sléttubönd kallas denna form av poesi, vars rötter går tillbaka till 1500-talet. Kännetecknande för sléttubönd är allitterationerna, särskilt de som följer radernas första betonade stavelse, samt de många komplicerade rimmen. En strof skriven enligt alla konstens regler har stavrim, inrim och slutrim (som denna), dvs alla stavelser i första hälften av strofen rimmar på motsvarande stavelser i den andra. Sléttubönd skall också kunna läsas bakifrån.
Sigríður Einars två sista böcker, Laufþytur (Lövets susning) och Í svölu rjóðri, utkom 1970 och 1971. Då var hon nära åttio år, skriver mycket om en levnadsbana som har nått sitt slut, och använder ett bildspråk med vissnande grönska och höst. Även motsättningen mellan land och stad tränger sig på; den har sina rötter i livserfarenheten hos den generation som hon tillhör. Men många av dikterna tillhör alla tider och alla generationer. I dikten “På landsvägen” (Laufþytur) talas det om kvinnor som rullar bort stenar från en väg för att göra det lättare att färdas på den. I första strofen är kvinnorna få, men efter hand blir de fler; till skaran ansluter sig trälkvinnor som kastar ifrån sig “bojor och trasor”, tills i sista strofen miljoner kvinnor bildar en front “í baráttu fyrir / frelsi, réttlæti, / friði og samúð / í fegurri heimi” (i kamp för / frihet, rättvisa, / fred och solidaritet / i en vackrare värld).
Under den långa tid som gick mellan utgivningen av Sigríður Einars dikter arbetade hon med översättningar, och hon översatte både dikter och romaner. Hon hade en viktig del i översättningen av det finska nationaleposet Kalevala som översattes av hennes man, Karl Ísfeld. Sigríður bistod honom vid översättningen och färdigställde den vid hans död.
“När får vi en vår utan underrättelser om krig?”
Halldóra B. Björnsson var några år äldre än Sigríður Einars, närmare bestämt fyrtiotvå år, när hennes debutverk, Ljóð (Dikter) gavs ut 1949. Dikterna i boken är emellertid mycket äldre än utgivningsåret låter ana – de är skrivna under åren 1928–30 och 1940–46. Bara två av dikterna härstammar från utgivningsåret och de skiljer sig markant från de övriga dikterna. Trots att det förvisso råder tungsinne och svartsyn i Halldóras sena dikter, knyts dessa stämningar som regel till de brott som begås i stridens och krigets namn, inte till de enskilda människornas existens och de nära personliga förhållandena.
Halldóra B. Björnsson gav inte ut egna dikter i bokform igen förrän knappt tjugo år senare, år 1968, då två modernistiska diktsamlingar utkom, Vid sanda (Vid sandöknen) och Jarðljóð (Jordikter). Samma år avled hon.
Halldóra B. Björnssons roman, Eitt er það land (Det finns ett land), 1955, bygger på minnesfragment från barndomen och är inom sin genre unik i isländsk litteratur. Halldóra komponerar här en poetisk berättelse om världen sedd ur ett barns synvinkel, full av barnets visdom och den vuxnes erfarenhet. Landet i romanen är “ingenmanslandet” – utopia, den oskyldiga barn världen, som samtidigt representerar det isländska bondesamhällets försvunna värld där Halldóra B. Björnsson växte upp, men som hotades av “nutiden” och en främmande militärmakt, vilket hon beskriver i många av sina dikter.
Atomdikter i klänning möter en hög hatt
Motsättningarna barn och militär är överordnade motsättningar i Halldóra B. Björnssons författarskap, och de kan också återfinnas i Arnfríður Jónatansdóttirs diktsamling Þröskuldur hússins er þjöl (Husets tröskel är en fil), 1958, och i den starka diktcykel som inleder boken: “Barn vildi byggja” (Ett barn ville bygga). Det lyriska jaget definierar sig både som barn (“ég var barn”) och som kvinna (“ég er kona”), och hon slipper inte helskinnad ifrån mötena med den patriarkaliska världen som får groteska drag i diktcykelns sjätte strof:
Jag gick min väg.
Så mötte jag en hög hatt.
Den kom emot mig stötvis och ryckvis.
Goddag, sade jag.
“Vem är du?” svarade den.
Jag är en kvinna, du inte känner.
Var är människorna och barnen?
Så skrek den:
“Idiot, jag är allt – som finns
inget annat än jag, din idiot.”
Den steg upp i luften, skymde solen.
Då såg jag att den var en padda
med stora klor och proppfull mage.
Den höga hatten är både en fallossymbol och en symbol för de krigsherrar som inte tycker att mäns, kvinnors och barns liv har något värde. Det lyriska jaget hör några barn gråta och ser människor omkomma i strid, och när hon försöker ta sig hem hör hon bakom sig den höga hattens iskalla skratt.
Arnfríður Jónatansdóttirs formspråk är ibland svårbegripligt. Hon har en ovanlig ordföljd, ett koncentrerat bildspråk och använder ofta brottstycken av isländska folksagor och omkväden från folkvisor, vilket också ger dikterna en humoristisk prägel. Arnfríður Jónatansdóttirs dikter är skrivna av en modern poet som kunde ha nått långt. Men hon gav bara ut denna enda diktsamling.
Bortsett från Arnfríður Jónatansdóttir fanns det bara en kvinna som på 1950-talet regelbundet offentliggjorde modernistiska dikter i tidningar och tidskrifter. Det var Þóra Elfa Björnsson, dotter till Halldóra B. Björnsson. Men hon gav aldrig ut någon bok.