Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an (1839) är en skarp och genomgripande uppgörelse med romantikens kvinnobilder. Den gav upphov till den hetsigaste och mest djupgående könspolitiska striden i 1800-talets svenska litterära offentlighet fram till sedlighetsfejden några decennier senare. Efter Det går an var den idylliska komplementariteten, som så länge hade rått i litteraturens bilder av förhållandet mellan könen, aldrig mer sig riktigt lik.
Romanen handlar om mötet och kärleken mellan glasmästardottern Sara Videbeck och sergeanten Albert. De träffas och slår följe på en resa mellan Stockholm och Lidköping. Historien är rappt och enkelt berättad. Här finns precisa iakttagelser av det landskap som passeras, livliga interiörer från värdshus och natthärbärgen, och hela tiden för Sara och Albert ett intensivt och omväxlande samtal med varandra.
Det är Sara som presenterar kärleksutopin i Det går an. Hon har sett sin mor gå under genom den alkoholiserade och slösaktige faderns misshandel, och Sara har därför bestämt sig för att aldrig underkasta sig det husbondevälde som lagen gav mannen i äktenskapet: “Hiskeligt är och blir det alltid, att en menniska skall kunna få en rättighet, hvarigenom hon sättes i ställning att in i döden förgöra en annan. Dermed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag hafva den makten öfver en annan, och åt ingen tänker jag gifva den öfver mig.”
Sara kunde enligt de gällande kvinnodiskriminerande skråbestämmelserna inte ta över faderns glasmästeri. Hon tänker sig i stället att klara sin försörjning genom att tillverka och sälja vackra glasföremål och en speciell sorts fönsterkitt, som hon själv har uppfunnit. Dessa arbetsuppgifter var inte lagda under skrå och därmed öppna för kvinnor.
Sara planerar att hon och Albert ska ha var sitt hushåll och varsin ekonomi, så att vardagens många små bekymmer och irritationsmoment inte ska nöta sönder deras kärlek. De skall hjälpa varandra, umgås och älska varandra av fri vilja och inte för att den äktenskapliga institutionen så kräver.
Sara Videbeck ger ett märkligt levande intryck och har få likheter med de många kvinnoporträtt romantiken skapade. Hon ordnar med diverse praktiska bestyr under resan och pratar på om både stort och smått. Hon handlar och tänker på ett självständigt och självsäkert sätt, samtidigt som hon möter sin Albert i kärlek.
Almqvists enkla och elegant presenterade kärleksutopi gav upphov till en våldsam reaktion, när den först nådde offentligheten. Detta kan kanske tyckas vara lite besynnerligt med tanke på att liknande idéer sedan länge förekom i den litterära debatten i andra europeiska länder. Dessutom var det så att Sverige vid den här tiden genomgick stora demografiska och sociala förändringar. Antalet ogifta förvärvsarbetande kvinnor ökade snabbt i de större städerna. I Stockholm föddes nära hälften av alla barn av ogifta mödrar. Sara Videbeck fanns så att säga redan i verkligheten.
En manlig önskedröm
Debatten omkring Det går an fördes till en början i tidningarna men utvidgades snart till att omfatta en rad polemiska skrifter, riktade mot vad man uppfattade som tendensen i Almqvists bok. Dessa följdskrifter anknöt i titel, persongalleri och ibland också stilistiskt till Det går an. De flesta var fiktionsberättelser utan något större konstnärligt värde och hade som förutsättning att läsarna kände till Almqvists roman och den efterföljande debatten.
Några av dessa skribenter försvarade Almqvist, men de flesta gick till mycket hårt angrepp mot honom. De kvinnliga författare som deltog i debatten uppfattade utan undantag Det går an som en manlig önskedröm. Det var det faktum att Almqvist tillmätte erotikens skiljande från den äktenskapliga institutionen så stor betydelse som gjorde det näst intill omöjligt för kvinnorna att helhjärtat uppskatta hans bok, även om de i andra frågor kunde dela hans kvinnopolitiska uppfattning.
Det går an blev också snart så svårt belastad av all den negativa kritik som frossade i erotiska vidlyftigheter – August Blanches Sara Widebeck. En tafla ur lifvet var i detta avseende den värsta av dem – att det nästan inte gick att tala om boken på ett nyanserat sätt. “Det-går-an-herrar” blev snart en etablerad benämning på liderliga och samvetslösa kvinnojägare. Så användes uttrycket av t.ex. Sophie Sager.
Historieskrivningen om denna strid har i mycket liten utsträckning tagit upp de kvinnopolitiska aspekterna. I stället har striden ofta beskrivits genom motsättningarna mellan en politisk och religiös konservatism å ena sidan och en mer liberal hållning å den andra. Detta arbetssätt har gjort historikerna märkligt blinda för de synpunkter på Almqvists text som de kvinnliga författarna lade i dagen. Deras följdskrifter är betydligt intressantare än forskarna har velat se. Bara det faktum att de skrevs är anmärkningsvärt – offentliga könspolitiska diskussioner brukade annars uteslutande föras av män.
De viktigaste av de kvinnliga författarnas inlägg i debatten är Malla Silfverstolpes Månne det går an (1840), Sophie von Knorrings “Så går det”, publicerad i Skizzer (1841), Wilhelmina Stålbergs Eva Widebeck, eller Det går aldrig an (1840) och Carolina von Platens Evelina Reder. Också en tafla ur lifvet (1841).
“Jag skulle anse det för en skam, att icke taga mitt köns parti; då jag känner mig ega en enda gnista af förmåga dertill. Och författ. beklagar, att hennes uttryck endast kan blifva en gnista af den förtrytsamhet, hon och hela hennes kön känner, då hon ser qvinnan framställd icke som en menniska, utan som en mäklarevara”, heter det i Carolina von Platen: Evelina Reder. Också en tafla ur lifvet (1841).
Malla Silfverstolpes viktigaste invändning mot kärleksutopin i Det går an är att den är alltför idealistisk. Almqvist bortser enligt Malla Silfverstolpe från att förtalet skulle drabba särskilt kvinnan, och hon tvivlar på att människorna verkligen är så goda att de utan att skada varandra, kan leva i en kärleksrelation som inte regleras av kyrkans och statens lagar och förordningar. Almqvist hade i Det går an bara flyktigt berört de problem som skulle kunna uppstå när barnen kom, medan Malla Silfverstolpe betonar just dessa problem.
“Sara! Sara! i din mun låter det vackert; men det är dock munväder!” skriver Malla Silfverstolpe i Månne det går an (1840).
I Wilhelmina Stålbergs berättelse finns en lika ilsken äktenskapskritik som hos Almqvist. Men i hennes roman ses inte Almqvists utomäktenskapliga kärleksutopi som ett bättre alternativ. Tvärtom. Den beskrivs som en liderlig mans önskedröm, som befriar mannen från alla plikter, samtidigt som den skapar nya allvarliga problem för kvinnan.
“Nu kan jag anse mig för din like, men – från den stund jag blefve din maka måste jag ju betrakta dig som min Herre och husbonde. Tro mig, inom äktenskapet råder mera rangskillnad än någorstädes i verlden; mannen glömmer alldrig och låter oftast icke otydligt märka, att qvinnan är skapad för hans skull, att han har valt henne och icke hon honom, att hon, utan honom vore en ranka utan stöd, som ert kön behagar kalla ogifta qvinnor.” Så skriver Wilhelmina Stålberg i Eva Widebeck, eller Det går aldrig an (1840).
Carolina von Platens kritik av Det går an går ut på, att den kvinna som väljer att bryta mot det rådande normsystemet blir stämplad som “fallen” och förlorar all trygghet och alla frihetsmöjligheter, som äktenskapet i bästa fall hade kunnat ge, medan mannen i ett utomäktenskapligt förhållande inte bryter mot normerna och därför får behålla både sitt anseende och sin samhällsställning. Hon skildrar också hur den kvinnofientliga sexualmoralen smyger sig in och förgiftar de båda älskandes förhållande sinsemellan.
Kvinnornas ambivalenta hållning
Fredrika Bremers En dagbok och Sophie von Knorrings Torparen och hans omgifvning, båda publicerade 1843, ingick inte i den egentliga debattlitteraturen, men de berörde delvis samma teman som Det går an. Almqvist kommenterade själv dessa romaner utifrån de frågeställningar han arbetade med i Det går an och påpekade den mycket ambivalenta hållning till den äktenskapliga institutionen som finns i dessa texter.
I Sophie von Knorrings roman framkallas ambivalensen genom att den tragiska kärlekshistoria som skildras undergräver tilltron till den äktenskapliga institutionen, samtidigt som byns kyrkoherde i sina utförliga betraktelser diskuterar och försvarar det bestående äktenskapet.
I Fredrika Bremers roman handlar det inte om huruvida kärleken mellan man och kvinna bäst kan förverkligas inom eller utom äktenskapet. Här är problemet i stället om kvinnans längtan efter en meningsfull verksamhet och en självständig personlighetsutveckling kan förverkligas inom äktenskapet eller inte. Almqvist skrev i sin artikel “De stora frågorna om paragrafmoral och själsmoral” om Fredrika Bremer: “till det inre lif, hennes teckningar egentligen afspeglar, står hon ganska nära törnrosornas (Almqvists egen) sida”. Om man bortser från detaljen med vigselakten, så har han kanske rätt.
Uppgörelsen med romantikens kvinnoideal och den bitska kritiken av den äktenskapliga institutionen, som finns i Det går an, återfinns också i flera av de kvinnliga författarnas texter. Det är främst husbondeväldet som kritiseras. Men ingen av kvinnorna ser det utomäktenskapliga förhållandet som en lösning på problemen – enligt dem skulle mannen alltför lätt slippa undan ansvaret och kvinnans börda öka.
Den varma innerligheten på fria och jämlika villkor, som gestaltas i Almqvists roman, kunde säkert kännas lockande för kvinnorna, men bilden av Saras och Alberts utopiska kärlekshistoria kolliderade alltför häftigt med det kvinnofientliga samhälle de så väl kände. De kvinnliga författarnas hållning i striden kring Det går an föregrep på många sätt kvinnornas ställningstagande i nästa stora litterära könspolitiska diskussion – sedlighetsfejden under det moderna genombrottet.