“– Ä det nån som ska skriva i den här familjen, så ä det jag och inte du. Du har inte litterär begåvning för två öre, sa Knut, en gång.
Jag sa inget. Jag hittade inget att säga. Jag är inte snabb i repliken, jag har aldrig varit det.” (Vägvisare, 1977.)
Tora Dahls (1886–1982) väg till författarskapet var lång. Hon börjar skriva redan innan hon fyllt tjugo år, men debuterar först 1935, när hon är fyrtionio år gammal. Sitt verkliga genombrott och sin stora läsekrets får hon efter det att hon fyllt sjuttio år.
Efter en sagosamling och sex romaner, varav flera med starkt självbiografiska inslag, inleder hon 1954 en självbiografisk svit som skulle komma att omfatta arton delar. Det är ett unikt projekt i svensk litteraturhistoria. Få, om någon, nordisk författare har brottats med den självbiografiska genren lika intensivt och uthålligt som Tora Dahl.
Hennes böcker spänner över så gott som ett helt sekel. Skildringen tar sin början strax efter det moderna genombrottet vid 1800-talets slut. Och denna långa berättelse om en kvinnas väg genom det moderna Sveriges historia är inte bara en unik kulturhistorisk skildring, den skriver också genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv en annorlunda, fascinerande och för många provokativ, litteraturhistoria. Tora Dahl rör sig alltifrån sina universitetsår, men framför allt under 1930- och 1940-talet, i centrum av den svenska litteraturhistorien. Hon berättar om maken, litteraturkritikern Knut Jaensson, om de unga modernisterna Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Erik Asklund, Eyvind Johnson, Harry Martinson och många, många fler, som var flitiga gäster i Tora Dahls och Knut Jaenssons hem. Inte minst skildringen av de unga modernisterna har väckt mycken anstöt.
Freud var en av 30-talisternas självklara referenspunkter och i Kamrater, 1978, berättar Tora Dahl, hur Freuds fallocentriska idéer genomsyrade såväl deras liv som tänkande. En av de mer dråpliga episoderna handlar om lyrikern Erik Lindegren. Han och Tora Dahl och hennes make Knut Jaensson betraktar en bild av en kvinna som lutar sig mot ett högt vattenkrus. Erik Lindegren ser detta som ett uttryck för kvinnans fascination av den manliga potensen. Men Tora Dahl avbryter honom. Det handlar inte alls om sexualitet, menar hon. Kvinnan lyssnar inåt mot vattnet. Hon söker livets källådror.
“Jag gick sedan ut i köket för att ordna med lite mat”, skriver hon. “Men på vägen hörde jag Erik säga: “Känns det inte konstigt att vara gift med en så begåvad kvinna?” Knut mumlar något och Erik Lindegren fortsätter: “Är hon, strängt taget en riktig kvinna?” Knut försäkrade att jag var det. Erik lät tvivlande. “Sådant kan vara latent”, sa han.”
Autenticitet och sanning är Tora Dahls och Knut Jaenssons gemensamma litterära värdekriterier, “vi hade lärt oss skilja mellan det verkligt upplevda och det konstruerade”, skriver hon i Vägvisare. Vissa tydliga skillnader finns dock. Där Knut Jaensson fäster sig mest vid stil och estetik talar Tora Dahl om erfarenhet och innehåll och han förnekar också värdet av det minnesarbete som hela tiden sysselsätter hans hustru.
Vägvisare ser länge ut att handla om Tora Dahls egen författartillblivelse. Hon river visserligen sönder sina alster efter makens förkastelsedomar, men fortsätter idogt att skriva för skrivbordslådan. “Jag kunde inte ge upp, jag hade ju huvudet fullt av historier, men jag visade aldrig mer något.” Hon börjar på än den ena och än den andra berättelsen och man kan se hur ett stort författarskap börjar ta form. Hon visar på de upplevelser som sedan skulle ligga till grund för romaner som Inkvartering, 1937, Avdelning 2, sal 3, 1948, och andra böcker, men framför allt samlar hon till sin självbiografi. “Det var de första elva åren av mitt liv, som jag ville bli klar över”, skriver hon och varje gång ett barndomsminne dyker upp skyndar hon sig att skriva ned det. Hon intervjuar systematiskt sin gamla fostermor, hos vilken hon levt tills hon var elva år.
Tora Dahls mål är det självbiografiska skrivandet, men hon har inte modet ännu och inte förmågan. “Men jag kunde inte då skriva direkt självbiografiskt”, skriver hon beklagande om Avdelning 2, sal 3, romanen där hon i skydd av fiktionen berättar om en lång sjukhusvistelse hon genomlever under denna tid. Hennes texter blir heller inte färdiga och Vägvisare som berättartekniskt bygger upp till hennes debut slutar i stället med att hennes make debuterar som kritiker. Med benäget bistånd av sin hustru skriver han de recensioner, först av Döblins Berlin Alexanderplatz, 1929, och sedan av antologin Fem unga samma år, som skall göra honom till den nya generationens banerförare.
Tora Dahl hade börjat skriva sin självbiografi redan 1911, samma år som hon träffade Knut Jaensson. Hon började om igen på 1920-talet, men inte förrän 1954 utkommer dess första del Fosterbarn.
Det finns många tydliga hållpunkter i den livshistoria Tora Dahl berättar. Hon föds 1896 utom äktenskapet och växer upp under ytterst enkla förhållanden hos en fostermor på Söder, i Stockholms arbetarkvarter. När hon är elva år får hon flytta till sin biologiska mor på Östermalm och gå i flickläroverk. Efter studentexamen vid endast sexton års ålder blir hon en av de första studentskorna vid Stockholms högskola. Därefter arbetar hon som lärarinna tills hon 1914 gifter sig med Knut Jaensson. 1935 debuterar hon som författare med Generalsgatan 8, 1954 utkommer första delen av hennes självbiografi, Fosterbarn.
Då hade makarna lämnat den villa på Lidingö, som var “de ungas” mötesplats och bodde sedan fyra år tillbaka i ett torp en bra bit utanför Stockholm. Tora Dahl hade fått en skrivarstuga och Knut Jaensson, som avlider 1958, var sjuklig och förtidspensionerad efter en hjärnblödning.
I Återseende, 1980, den artonde och sista delen av självbiografin har den kronologiskt ordnade berättelsen äntligen hunnit fram till den punkt där berättelsen kan skrivas och ges ut. Och på ett viktigt plan kan dessa böcker läsas som en enda lång historia om kampen för att komma till tals. “För övrigt hade jag ingen talan”, skriver Tora Dahl i Kamrater, 1978, den del av självbiografin som berättar om umgänget med 1930-talets proletärförfattare och unga modernister. “När jag försökte yttra mig någon gång var det ingen som brydde sig om att höra på vad jag sa.”
Det som i den självbiografiska berättelsens tidiga delar framställdes som en språksam och mycket kraftfull flicka har i de senare delarna förvandlats till en depressiv, trött och tystlåten kvinna. Och samtidigt som man kan läsa Tora Dahls självbiografiska serie som en omständlig men ändå framgångsrik historia om en författartillblivelse, så är den också en desillusionshistoria. Den uppåtgående utvecklingskurva som självbiografin ofta delar med bildningsromanen bryts hos Tora Dahl gång på gång. Tonen i berättelsen mörknar redan innan hon fyllt tjugo år och i de senare delarna återljuder hennes historia inte bara av sorg och besvikelse utan också av ett stort raseri.
Rent berättartekniskt delar sig serien i tre tydliga delar, som skiljer sig åt i både ton, tema och estetik. Tora Dahl markerar själv en viktig skiljelinje mellan den åttonde och nionde boken; När du kommer ut i livet, 1966, och En bit på väg, 1968. De första åtta, som löper fram till och med sommaren efter det att hon tagit studenten, är skrivna i den självbiografiska fiktionens tredje person och i dem kallas huvudpersonen Gunborg. I den nionde delen, En bit på väg, övergår Tora Dahl till att tala i första person och huvudpersonen bär hädanefter också samma namn som hon. “Mitt barndomsjag, flickan Gunborg, har lämnat sin barndomsvärld och tagit steget över till mig, blivit ett med mig. Det måste bli ett slut med att tala i tredje person nu. Jag är jag – hur splittrad jag än känt mig – och jag vill återfinna en väg jag gått”, skriver hon i inledningen. Den andra vändpunkten äger rum i och med Vägvisare, seriens femtonde bok, och är av annan karaktär. Den är inte markerad av Tora Dahl själv och heller inte motiverad av tydliga åldersmässiga eller sociala förlopp. Den går bara att avläsa som ett skred i texten, som än en gång ändrar ton, tema och uttrycksmedel.
Böckerna om Gunborg är på många sätt ett avslutat helt. Och tillsammans formar de sig till en av den svenska litteraturens stora barndomsskildringar. Till sin karaktär påminner de mycket om Cora Sandels självbiografiska berättelse om den unga Alberte. Ytligt sett mycket odramatiska är de laddade med en intensiv spänning och bilder av lysande intensitet. Med en nästan vetenskaplig noggrannhet redogör Tora Dahl för ting och företeelser i flickan Gunborgs värld. Hon beskriver hennes lekar, de vuxnas beteende och samtal, måltider, leksaker, bärplockning, tankar och funderingar med samma intensiva detaljskärpa. Hennes minnesbilder flödar fram som vore de lika osorterade som barnets upplevelser. Estetiskt mycket välavvägda kan de inte läsas in i några enkla mönster, en förflugen svordom är lika ödesdiger som en barndomskamrats död, en utebliven docka eller pappans försvinnande i Gunborgs värld. De traumatiska händelserna har ännu inte blivit trauman och Tora Dahl har heller inte gjort dem till sådana. Gunborg är vidöppen för verkligheten. De sinnliga erfarenheterna är hennes liv och Tora Dahl låter dem också bära sin text.
I seriens andra del är tonen avsevärt mörkare: “Det är Gunborgs färd in i vuxenvärlden det gäller – om man nu kan tala om färd, där vägen ideligen hejdas av plank och spärrar och marken är belamrad med allsköns bråte av gamla fördomar och tabuföreskrifter”, skriver Tora Dahl inledningsvis i En bit på väg. “Det är en skrämmande värld att se in i.”
“Det är detta naiva och troskyldiga allvar – först lydnad och sen efter sträng prövning, uppror mot inlärda trossatser – som har fängslat mig hos henne … hos det barn som jag en gång var”, skriver Tora Dahl i En bit på väg. “Detta – samt den uppmärksamma blicken. Utan den hade det inte blivit några Gunborgböcker.” Trots vad man måste karakterisera som mycket svåra uppväxtförhållanden är Gunborgböckerna fyllda av ljus och glädje. Världen kommer till Gunborg, god som ond. Hon möter motstånd, hennes fostermor är sträng och modern monstruöst kontrollerande. I skolan är hon långa perioder grovt missförstådd, men hon låter sig aldrig kuvas mer än i ögonblicket.
När Tora Dahl går över till ren självbiografi ändras inte bara den yttre formen, de estetiska uttrycksmedlen blir andra, klangen en annan och så även författarhållningen. Tora Dahl skrev om sitt barndomsjag i tredje person, som vore det en annan. Men det distanserande berättargreppet till trots låg berättelsen mycket nära Gunborg. Berättaren omhuldade hennes person och hennes görande och låtande med en nästan förälskad omsorg utan att för den skull rättfärdiga hennes elakheter eller på något sätt idealisera henne. I de böcker där Tora Dahl etablerat en tydlig identitet mellan sig själv som författare, berättare och huvudperson är denna närhet paradoxalt nog helt försvunnen. I Toraböckerna finns en distans till Tora, ett ständigt och halvt avståndstagande, som om berättaren inte riktigt ville kännas vid sin huvudperson, samtidigt som hon mycket solidariskt för hennes talan i en värld som inte vill se eller uppskatta henne till fullo.
“Hon var anspråkslös och okonstlad”, skriver Artur Lundkvist om Tora Dahl i Självporträtt av en drömmare med öppna ögon, 1966, “något äldre än Knut och redan gråhårig, men ändock på ett särskilt sätt ungdomlig, nästan flickaktig med sitt vackra leende och sin troskyldiga blick.”
Vid sidan om, 1969, heter andra delen av Toraböckerna. Hon har studerat vid Högskolan några år, fått kamrater, blivit del av ett umgänge, varit hemligt förlovad, brutit och blivit förälskad på nytt. Hon har kommit ut i den värld där friheten tycktes finnas, men nya restriktioner uppenbarar sig. Högskolan är en mansdominerad värld, där Otto Weiningers uttalat kvinnofientliga läror är högsta mode vid denna tid.
Att Otto Weiningers Geschlecht und Charakter, 1903, vilade som en slagskugga över de kvinnliga studenterna under 1900-talets första decennier har många vittnat om. “Ynglingarna reste kam och var högmodigare än någonsin”, skriver Tora Dahl i Vid sidan om, 1969. Det intressanta är att både hon och hennes mycket begåvade väninna Elisabeth Uhr ändå instämmer i Weiningers beskrivning av kvinnan som karaktärslös och i allt underlägsen mannen. “Vi hade blivit kvinnohatare båda två sedan vi läst Weininger”, skriver hon. “För mig låg det särskilt enkelt till: jag hade min mamma som rena skolexemplet på kvinnan i Weiningers mening.” Hon använder också Weininger som måttstock på Elisabeth. Sig själv betraktar hon som ett undantag: “Nej, jag tog visst inte åt mig vad Weininger sa om att kvinnan intet visste om logik, sanning, skönhet och kärlek. Jag prövade mig noga: Och det gällde inte för mig. Men det fanns ett ord till: ordet Renhet. Där fick jag en stöt.”
De “genier” som dominerar kamratgänget på Högskolan, bl a poeterna Carl Gustaf Adelborg och Ivar Conradsson, är ohöljt elitistiska och kvinnoföraktande. Efter en kort tid förvandlas också hennes nya skimrande kärleksförhållande med en kurskamrat till ett närmast sadomasochistiskt förhållande, med ideliga raseriutbrott från mannens sida och en alltmer påtaglig stumhet och frusenhet från hennes. I fångenskap, 1971, heter tredje delen av Toraböckerna. Nya gränser och hinder har upprättats. Till detta kommer också en klassmässig underlägsenhetskänsla. Toras utomäktenskapliga börd, uppväxt i arbetarklassen och förvärvsarbetande mor gör henne annorlunda. Och hon lever med en utanförskapskänsla så stark att det genomsyrar hela hennes väsen.
I Toraböckerna har den sinnliga konkretionen ersatts av utdrag ur dagböcker och brev. Bilderna är få och berättelsen snarast redogörande och kommenterande. Den flödande visuella minnesestetiken har fått ge plats för ett mer dokumentärt återgivande av möten, samtal och händelser. Men samtidigt som “livsdokumenten” får en allt större plats är det som om texten dränerades på liv och förstummades. Tora Dahl såväl som berättelsen om henne blir alltmer depressiv. Inte förrän hon i femte Toraboken, Sömngångare, 1974, träffar Knut Jaensson kommer den till liv igen, inte minst genom Knut Jaenssons kloka och vackra kärleksbrev.
“Vi hade alltid så mycket att tala om. Vi talade och svarade. Vi talade båda lika mycket, vi lyssnade till varandra. Och allt vi sa var viktigt för oss båda”, skriver hon i nästa del Förvandlingar, 1976, och i det intensiva och förtroliga samtalet finns hennes kärleksutopi såväl som hennes textideal. I denna del finns Toraböckernas emotionella höjdpunkt och vändpunkt. Samtalet är aldrig så nära som här, besvikelsen aldrig så fruktansvärd, avståndet aldrig så stort, stumheten aldrig så akut. I slutet av Förvandlingar sitter Tora Dahl utanför sin makes rum med yxan i hand. Han har låst in sig där med en manlig prostituerad och en inre röst säger att hon skall döda honom.
De inrättar sig efter detta för ett liv på sparlåga. Börskraschen gör dem dessutom utfattiga och Knut nödgas ta anställning. Vägvisare, den del som berättar om deras liv efter sammanbrottet, inleds med en historia om skuggor och som ett tomt och ytligt skuggspel ter sig också berättelsen om 1920-talet i Tora Dahls framställning. Det intima samtalet har upphört, men det intellektuella fortgår dock med oförminskad intensitet och slutligen kan Knut Jaenssons länge närda kritikerdrömmar förverkligas. Parets liv tar åter nya former. Deras villa på Lidingö blir de unga modernisternas “salong” och i berättelsen om detta antar texten ännu en gång nya former.
Och om man kan säga att den drabbades som av en depression då Gunborg blev Tora, är det snarare som om ett stort raseri har invaderat och fragmentariserat den i seriens två följande delarna. I Kamrater, 1978, och Nya Vägar, 1979, tycks den estetiska gestaltningen helt lämnad åt sidan. De är en cronique scandaleuse över umgängeslivet i den litterära grupp som finns i centrum av modern svensk litteraturhistoria.
Efter utgivningen av Kamrater, 1978, och Nya vägar, 1979, går Artur Lundkvist till offentligt angrepp på Tora Dahl. “Ge Knut återupprättelse”, skriver den 74-årige akademiledamoten i ett öppet brev i Svenska Dagbladet till sin tjugo år äldre vän och tidigare middagsvärdinna:
“Redan 1914 räddades du från lärarinneyrkets vedermödor genom att gifta dig med den 21-årige Knut Jaensson, en privatstuderande med viss förmögenhet. Han beredde dig frihet och tid att läsa och utveckla dig, ni hade inga barn och ditt hushållsarbete kan inte ha varit särskilt betungande.” Knut Jaensson hindrade inte alls Tora Dahl från att skriva, menar Artur Lundkvist, tvärtom uppmuntrade han henne – precis som Lundkvist menar att han själv gjorde: “… vilket du nu tackar för genom att framställa mig som abnormt litterär och ointresserad av nästan allting annat”.
Tora Dahls förtvivlan över att fortfarande stå vid sidan om – eller i köket – varvas med galghumoristiska anekdoter om dryckeslag och förfärliga historier om kärlekens och lustans irrvägar, som i sin tur interfolieras av fräna sarkasmer och en illa dold aggressivitet, ständiga dagboksanteckningar om läsefrukter och en aldrig upphörande vånda inför det egna författarskapet.
Under 30-talet flockades de unga författarna hos Tora Dahl och Knut Jaensson. “Det blev för många middagsbjudningar för mig och för mycket umgängesliv. Det blev inte mycket tid över för mig att skriva”, står det i Kamrater. Hushållsarbetet innebar också att hon utestängdes från den intellektuella samvaron. Hennes man, som inte tålde matos, ville alltid ha dörren till köket stängd och i en kort hommage till Ivar Lo-Johansson berättar hon, hur han en gång vänligt öppnar dörren till köket, när diskussionen kommer in på ett ämne som han vet intresserar henne.
I svensk litteraturhistorieskrivning framstår denna episod som ett fullkomligt trauma. Tora Dahl kan över huvud taget inte nämnas utan att man förhåller sig till den. “I efterhand har hon klagat över att hon i sitt sökande efter det för den kvinnliga författaren så viktiga egna rummet alltför mycket blev hänvisad till köket”, skriver Per Rydén i Sveriges Litteraturhistoria, del 5.
En del har velat skriva innehållet i dessa de näst sista volymerna av Tora Dahls självbiografi på åldrandets konto, Tora Dahl är över nittio år gammal då hon ger ut dem. Texten består emellertid till större del av dagboksutdrag och själv tycks hon snarast ha betraktat dessa böcker som ett slags sedeskildring: “Den handlar om hur en ensam renhjärtad människa framlever sitt liv i en värld, där det inte finns några renhjärtade människor”, skriver hon inför utgivningen av Nya vägar 1979. Anteckningen är återgiven i självbiografins sista del, Återseende, som kommer ut 1980, samma år som Tora Dahl avlider, nittiofyra år gammal, och i denna avlutande del har texten paradoxalt nog åter blivit hel. Hennes kamp är inte över, ett mycket dramatiskt avsnitt handlar om kampen för att få den självbiografiska serien utgiven.
“Det är Barnet jag vördar – inte den vuxne, färdige, färdigbildade”, skriver Tora Dahl. Hon är övertygad rousseauan och placerar sig i detta avseende mitt i den vitalistiska grupp som är hennes umgänge på 30-talet. Hon ser barnet som ett litet frö vari storslagna anlag finns färdiga att utvecklas bara jordmånen finns. “För mig är det växandet det gäller: den kraft till växande som finns inom människan … och den kraft som är emot växandet och vill hindra det och få det att avstanna. Det är detta jag främst ser i allt det som jag minns och har berättat om – och nu vill fortsätta att berätta om”, skriver hon i inledningen till En bit på väg och den imaginära rättegång som finns inbyggd i denna självbiografi riktar sig mot allt och alla som hindrar Toras växande. Hon går till rätta med instans efter instans; föräldrar, folkskola, flickskola, universitet, ungdomsvänner, älskare, make, kolleger, förlag och slutligen även med Gud. Hennes självbiografi är en förtvivlans historia som spelar samman med euforin i att äntligen komma till tals. “Någon högre rättvisa finns inte”, skriver Tora Dahl i en dagboksanteckning den 15/11 1979, “men det händer väl ofta så, att rättvisan till sist kommer i dagen – ‘wie es eigentlich gewesen ist’.”