Den svenska romantikens mest namnkunniga och av samtiden mest uppskattade kvinnliga författare var Euphrosyne, pseudonym för Julia Christina Nyberg (1785–1854).
Julia Nybergs nom de plume är hämtat från en av de tre gracerna, vilka i den grekiska mytologin var halvdöttrar till Zeus. Namnet Euphrosyne betyder ungefär den glädjerika.
Hon debuterade 1817 med några dikter i Poetisk kalender, en av den romantiska rörelsens centrala litterära tidskrifter. Hon medverkade också i andra romantiska publikationer och gav ut flera samlingar med egna dramatiska och poetiska arbeten, den första Dikter (1822).
Euphrosyne var dotter till inspektorn på Skultuna bruk. Hennes föräldrar dog när hon fortfarande var barn och brukets patron tog hand om hennes uppfostran. Tjugofyra år gammal ingick Euphrosyne sitt första äktenskap, men hon lämnade mannen redan efter några år. Så småningom genomdrev hon en formell skilsmässa och gifte sig 1822 med A. V. Nyberg, som var den nye inspektorn på Skultuna.
Euphrosyne umgicks och brevväxlade med de romantiska författarna. Särskilt Atterbom blev hennes vän och beskyddare i den litterära offentligheten och hon tog djupa intryck av hans diktning. Euphrosyne uppfattade sig själv som en del av den romantiska rörelsen och hon behandlades också som en sådan av recensenterna. Kritiker, som bekände sig till romantikens estetiska ideal, kommenterade som regel hennes texter med sympati och uppskattning, medan de litterära motståndarna gjorde motsatsen. Euphrosynes litterära berömmelse tycks ha varit som störst under 1820-talet.
“Jag (har) fått 2 själar: – en af Far min, och en af Mor min: – den förra är manhaftig, dugtig och stark som den skulle kunna bryta berg, den andra är vek, öm och kärleksfull ända till ytterlighet. Derföre lefver jag i en efvig strid med mig sjelf, men blir alltid aufgeregt så snart passionerna komma med i spelet, och väckt ur den dvala som nordens isiga natur medför. Att älska och hata är min själs element”, skriver Euphrosyne i ett brev till C. F. Dahlgren den 17 januari 1832.
Euphrosynes dikter var mycket populära i musikkretsar och många av hennes kortare texter tonsattes. Emilie Holmberg var en av dem som gjorde musik till hennes dikter. Euphrosyne skrev också nya texter till gamla folkvisor, av vilka “Vårvindar friska” behållit sin popularitet ända in i våra dagar.
“Men om åt dem (dikterna) egnats ögonblick, som ryckts från ädlare sysselsättningar, om minnet af en enda försummad eller uppskjuten skyldighet sväfvar kring skrifbordet, om möjligtvis en make, ett barn, ett hushåll saknar hennes vård, hennes tröst, hennes handläggning, under det hon pinat sin hierna med hopsmidandet af sina verser, så beklaga vi henne för den epok när hon vaknar ur sin villfarelse… ” (Anders Lindeberg om Euphrosyne i Stockholms Posten, nr. 238–242, 1823.)
Ordklang och lekande rytmer
Det är inte svårt att förstå varför tonsättarna tyckte om att arbeta med Euphrosynes texter – det musikaliska elementet är helt grundläggande för hennes diktning. Ordens klang och versens rytm är ibland till och med så starkt markerade att den språkliga logiken hotas.
Euphrosyne hämtade ofta sina motiv från sagor, sägner och legender – helt i tidens smak. Naturen var en annan av hennes inspirationskällor. Blommor, fåglar och årstidernas växlingar blev föremål för flera av hennes vackraste dikter.
I den lilla dikten “Fågelburen” kontrasteras det instängda, blodlösa livet i staden mot det fria, glada livet i naturen. En vacker vårdag vandrar det kvinnliga diktjaget sorgset runt i staden. Hon känner sig som en kulturens fånge. På torget möter hon en man, som säljer burfåglar. Kvinnan identifierar sig omedelbart med fåglarna – “Ack, arma fångar, tänkte jag,/ Oss trycker samma ödes lag!”. Hon köper dem för sina sista slantar, vandrar ut genom stadens tullar, befriar fåglarna och gläder sig sedan över deras sång och fria flykt.
Euphrosyne återkom flera gånger till detta mångomsjungna motiv. Fågeln – den friaste varelsen i skapelsen – som instängd i en liten bur hindras i sin naturliga drift att flyga blev i hennes diktvärld en symbol för olika former av frihetsberövande.
Men det var kärleken hon helst och mest innerligt besjöng. “Jungfrun i det gröna” var den av samtiden kanske mest uppskattade av Euphrosynes dikter. Den handlar om kärleksmötet mellan en blomma och en fjäril. Hela naturen deltar i deras kärleksfest – vindarna, fåglarna, blommorna och luftens alla flygfän. Men fjärilen är en högst opålitlig älskare och redan nästan morgon flyger han till nästa blomma. “Den glömda bruden gråter/ I lilla hufvan än,/ Och suckar: ‘aldrig åter/ Fås denna natt igen’!”
Wendela Hebbe, som fungerade som kulturredaktör på Aftonbladet under 1840-talet, recenserar 22 december 1842 tredje bandet av Euphrosynes Nya dikter. Den kvinnliga kritikerrösten noterar det genomgående romantiska draget och populariteten. Det är dikten som är ädel, inte de kvinnliga sysselsättningar som möjligen blivit lidande av skaldesysslan.
Recensionen avslutas genom att Euphrosyne ställs i kontrast till “de flesta Apollos söner, som samtidigt med henne slogo sina första slag på lyran”, dvs den romantiska skolan, framför allt Atterbom och Tegnér. Även den manlighetsdyrkande göticismen, med Geijer i spetsen får sig en känga.
Wendela Hebbe, som ofta använde signaturen Liana i Aftonbladet, är part i målet genom sin bekantskap med Euphrosyne. Hon är också föremål för den mycket smickrande dikten “I Lianas album” i Nya dikter. Hebbe lärde känna Julia Nyberg alias Euphrosyne redan 1837, då hon fick i uppdrag att framföra en hälsning till “Parnassens konung” Esaias Tegnér.
“Ett nytt häfte af denna skaldinnas sånger är alltid kärkommet för de många, som älska och värdera en själfull, ädel och ren poesi. Namnet Euphrosyne är ett af de få inom vår litteratur, som från fosforismens tid hållit sig uppe med ofördunkladt rykte ända till våra sednaste dagar och bestått med heder i de smakens olika vindkast, hvilka under några tiotal af år låtit sig förnimma inom svenska vitterheten. Euphrosyne har förstått att förblifva sig sjelf, hon har utvecklat sig i sin egen riktning, oberoende af inflytelserna från den ena eller andra poetiska renomméen”, skriver Wendela Hebbe i sin recension av Nya dikter, 22 dec. 1842.
Euphrosyne skildrade i flera dikter det samtida litterära etablissemanget. Några av dem var satiriska. Detta gäller exempelvis “Recensenten”. I brev har Euphrosyne berättat att den handlar om hennes förhållande till sin argaste kritiker, Anders Lindeberg. Dikten inleds med att en liten pojke springer runt på en äng och plockar blommor. En bit därifrån sitter en man “så stolt, som på allherrarting”. Generöst ger pojken en bukett till mannen, som dock inte alls reagerar som pojken hade hoppats:
Men, knappt har Mannen blomstren fått,
Förr’n, bit från bit, så smått, så smått,
han sönderplockar bladen…
“Hvad! Motta’r du min skänk så kallt?
Hvad gör du här då, snö-gestalt?”
“Jag recenserar blott.”
Euphrosyne tog till sig motiv och stilistiska drag från tidens litterära strömningar. Både göticismen (svärmeriet för den fornnordiska kulturen) och fosforismen (den hyperromantiska estetik som odlades i tidskriften Phosphoros) påverkade hennes diktning. Detta inflytande var kanske inte alltid till fördel för hennes författarskap.
Det måste t. ex. ha varit svårt för en kvinna att poetiskt förvalta den ofta komiskt manscentrerade och mansförhärligande göticismen. Ändå gav sig Euphrosyne och flera av hennes kvinnliga författarkolleger i kast med denna uppgift.
I Euphrosynes författarskap blev fosforismen ibland till manierism, där rytmerna, ordens ljudklang och de exotiska motiven inte alltid sammansmältes till en poetisk helhet. Det är i de motiviskt och formmässigt enklaste dikterna som Euphrosyne finner sin egen ton:
Jag flyr till Dig, då ögat stilla
slutes,
Och dagen för min blick sin
fackla släckt;
Hvad minnet skänkt, i diktens
färgor gjutes,
Och din, blott Din är sömnens
rosendrägt.
Bilder av det kvinnliga
Den enda prosatext Euphrosyne publicerade var “Den sköna Cunigunda” i Nyare dikter (1828). Den är kanske för en nutida läsare den mest intressanta av hennes texter. Här låter Euphrosyne en rad kvinnobilder hämtade från Bibeln och den fornegyptiska gudavärlden, den samtida litteraturen och kulturdebatten spegla, fördjupa eller upphäva varandra.
Sagotypen fanns både i litteraturen och i folktraditionen då Euphrosyne skrev “Den sköna Cunigunda”. Men hon nöjde sig inte med att bara nedteckna en redan existerande saga utan tolkade den och utvecklade den på ett sätt som hon var ensam om. Det genomförda prövandet av olika bilder av kvinnligheten, som finns i Euphrosynes text, saknar motsvarighet i tidigare varianter av sagan.
Handlingen är i korthet följande: Cunigunda lever sorglös i sin grevlige faders borg. En dag kommer en vacker riddare på besök och tycke uppstår. Riddaren friar. Fadern är förtjust. Men Cunigunda säger nej. Hon är rädd för att förlora sin skönhet, sin frihet, och hon vill inte föda barn. Av en trollkunnig gumma får hon en dryck som gör henne ofruktsam och hon går då med på att gifta sig med den unge mannen. Efter många års nöjen och utsvävningar berättar hon för mannen om sitt dåd och han förskjuter henne då med orden: “Förr skall ett grönskande palmträd uppskjuta ur detta kalla marmorgolf, än jag förlåter dig.” Hon vandrar ut i världen, träffar sina ofödda barns själar och blir först förbannad men sedan förlåten av dem. Hon förlorar förståndet, kommer till ett kloster, sågar loss marmorbarnet från en Mariastaty och återvänder sedan som pilgrim till sin makes borg. I sömnen säger mannen: “Se! hvilken härlig palm med gröna, glänsande blad uppskjuter, ur marmorgolfvet, öfver oss! – Cunigunda, jag har förlåtit dig.” I samma ögonblick dör hon.
“”Se!’ – sade den vansinniga Cunigunda, … ‘jag har tagit detta leende barn ur Guds Moders sköte, der alla själar få lif, innan de nedstiga till jorden; och endast, när jag uppvärmer denna bild vid mitt hjerta, blir det så lugnt, så lugnt derinne, och det är, som en mild vårflägt sväfvade från den barnsligt sköna munnen'”. (Samlade dikter, del 1.)
Sagans Cunigunda står inför ett dilemma som är en blandning av kvinnans biologiska öde och de villkor för kvinnans liv som ett patriarkalt samhälle ger. Hon försöker undgå den bibliske gudens straffdom över kvinnan: “Och till kvinnan sade han: ‘Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig’.”
I sagans början arbetar Cunigunda med en väv, som kan tolkas som en bild av ett självständigt men ensamt kvinnoliv. Den unge riddaren vill att hon skall väva en annan bild: en kärleksfull mor i kretsen av sina barn. När Cunigunda förälskar sig i riddaren, väver hon in honom i sin bild. Men hans vision av moderskapet vägrar hon bestämt att befatta sig med. Hon vill älska riddaren men utan förpliktelser och utan att få barn. Detta är ett olösligt dilemma inom ramen för sagans riddarvärld.
Det är då den trollkunniga Veronica kastar in sin “lösning” på problemet – en ofruktsamhetsdrog, vars kraft är hämtad från en hednisk tradition. Veronica kommer in till Cunigunda i brudgemaket på bröllopsnatten. Cunigunda dricker trollbrygden, kastar i samma stund en blick i spegeln och ser till sin fasa en djävulsgestalt ovanför Veronicas huvud. Efter denna spegelscen är Cunigunda inte längre den samma. Hon förstår att hon har gett efter för djävulens bländverk. Detta är berättelsens absoluta vändpunkt och nu inleds den process då Cunigunda mister allt det hon trodde sig kunna vinna genom Veronicas trick. Hittills har Eva/synderskan – den ena av den kristna föreställningsvärldens två dominerande kvinnogestalter – legat som ett bakgrundsackord genom hela texten. Men efter bröllopsnatten och syndafallet blir Maria/gudamodern – den andra bibliska kvinnobilden – den dominerande. I Euphrosynes saga, liksom i den kristna föreställningsvärlden, sonar Maria genom sitt moderskap det brott som Eva har begått.
Sagan innehåller ytterligare en mytisk kvinnobild, hämtad från en icke-kristen tradition och aktualiserad av den trollkunniga Veronica. Hon svär vid Osiris, den fornegyptiske guden som mördades och styckades av sin bror, men som räddades till ett nytt liv av Isis, hans trogna maka och syster. Isis var modergudinnan och hennes kult kopplades senare samman med Mariakulten. Men hon var också naturens gudinna, vars slöja dolde naturens hemligheter. Endast de i mysterierna invigda kunde skönja och uthärda synen av dessa dunkla hemligheter. Veronica kan det, hon har “kännedom af naturens hemliga krafter” och kan bota sjuka. Häri liknar hon Isis själv, vars magiska krafter var så stora att hon kunde hela sin sönderslitne makes kropp och ge den nytt liv. Isismyten förs sedan vidare av Cunigunda. Genom sin tålmodiga kärlek till ett kallt marmorbarn, kan hon till slut ingjuta liv i död materia.
I början av sagan är Cunigunda medveten om vad som är hennes egna bilder av kvinnligheten och vad som är omgivningens, och hon är medveten om vad som är bilder av kvinnors liv och vad som enligt hennes erfarenheter är livet självt. Men under berättelsens gång får Cunigunda allt svårare att skilja de egna bilderna från omgivningens och gränsen mellan livet och bilderna av livet suddas ut. Konstens bilder dras in i människornas värld och människorna stiger in i konstens.
Den trollkunniga Veronica kan ses som en demonisk dubbelgångare till sagans egen berättare. Det är hon som har skapat Cunigundas skönhet i enlighet med de värderingar som råder i Cunigundas riddarvärld, samtidigt som den i dubbel mening tömmer kroppen på inre liv så att skönheten fräts sönder inifrån. Det är sedan, ur resterna av detta sönderfall, som grogrunden för en ny och annorlunda skönhet skapas.
Ytligt sett kan Euphrosynes saga betecknas som en kristen moralitet. Men den är också något annat och mer. Det genomförda sätt på vilket hon låter de olika bilderna av kvinnligheten brytas mot varandra, transformeras eller fragmentiseras, gör att texten också kan läsas som en uppgörelse med romantikens patriarkala poetiska universum.
Texten är skriven i romantisk sagostil och med ett tungt, bildrikt språk. Men här och var finns också ironier som skapar distans till den ibland ganska högtravande stilen. I några passager, där Cunigunda talar med sin far och med riddaren, skämtar berättaren med det tunga riddarspråket genom att låta Cunigundas kroppsliga rörelser avmystifiera och underminera männens patriarkala tal om hennes kropp.