“Det är tror jag ändock det roligaste jag vet att läsa”, skriver landshövdingedottern Louise Munthe i sin dagbok den 2 januari 1860. Hon har under dagen ägnat en stund åt att läsa i Grace Aguilars roman Hemmet och hjertat och det har berett henne stort nöje. Men hon är en väluppfostrad flicka och känner väl till den vedertagna synen på romanläsning. Och liksom av ett inre tvång börjar hon omedelbart att försvara sig. “Det går mycket bra att sy om jag blott får stärka mig med lite lektyr emellanåt”, skriver hon och fortsätter: “Man vill annars påstå att det icke skulle vara nyttigt, att för mycket öfverlemna sig däråt. Jag tror att det kan vara så, derföre att man åsidosätter andra göromål och andra sysselsättningar, men att det på annat sätt kan vara skadligt har jag svårt att fatta.”
Den borgerliga romanen växer under 1700- och 1800-talen fram i ett intensivt växelspel med den läsande kvinnan. Hon är det nya samhällets nya läsare, och tidens nya litterära genre kommer till stor del att både rikta sig till och handla om henne.
Läsningen kom att bli både en förströelse för borgerlighetens på allehanda sätt kringgärdade kvinna och en skolning in i den nya kvinnorollen. Den blev också en mycket diskuterad och kritiserad syssla. Kanske blev denna litteratur med sin intensiva diskussion om den nya kvinnorollens innebörder och problem också ett sätt att kommunicera och debattera, att föra en dialog, instängda kvinnor emellan.
Kvinnligheten, kvinnans existensproblem, men framför allt kvinnans sensibilitet är den borgerliga romanens centrala ämnen under 1700- och 1800-talen. Det fanns under denna tid, skriver lan Watt, som i sin klassiska studie The Rise of the Novel skildrat denna utveckling, “en tendens för litteraturen att bli en i huvudsak kvinnlig angelägenhet”. Eller som den tyske professorn Wilhelm Heinrich Riehl mera indignerat uttrycker sig 1856: “Enkannerligen har nästan hela wår belletristik kommit att stå under toffeln.”
Kvinnan har alltsedan bokmarknadens framväxt varit dess främsta avnämare; alltsedan 1700-talet har hon varit bokhandelns bästa kund, bibliotekens flitigaste låntagare och läseklubbarnas mest pålitliga medlem, men hennes läsning har ständigt utsatts för kritik. Och när romanlitteraturen under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet vinner insteg i Sverige, är det till ackompanjemang av hetsiga diskussioner om genrens skadliga inverkan på sina kvinnliga läsare. För den unga Louise Munthe i Umeå står striden mellan nytta och nöje. Romanläsning är skadlig, om den drar sin läsare bort från de uppgifter hon måste utföra, menar hon. I den allmänna diskussionen om romanläsandets vådor är det dock läsarinnans mentala hälsa man framför allt oroar sig för: “Jag skulle endast derföre hata romanläsningen, fortfor Edvard, att den uppslukar all annan. Läs blott en sida, och ni skall icke hvila förrn ni genomläst alla banden, förrn ni genomläst alla som finns i huset, i grannskapet … För unga fruntimmer åtminstone kan jag icke annat än anse dylika studier för minst välgörande. De späda känslor, de ännu namnlösa begär, som ligga i knoppning uti deras bröst, böra icke brådmognas eller ledas, att utom sig söka ett föremål. Deras inbillning är ännu för ren, för skär att dväljas bland föreställningar, som tillhöra en senare ålder.”
V.F. Palmblads dialogessä “Öfver romanen”, som publicerades i romantikernas tidskrift Phosphoros, 1812, där Palmblad tillika var redaktör, är utformad som en räddningsaktion. Den unga Mathilda är sedan några dagar försvunnen. Hon har gömt sig i sin värdinnas bibliotek och njutningsfullt försjunkit i den rika romanlitteratur hon funnit där. Men till slut träder det övriga sällskapet i samlad tropp in för att resolut rycka den unga kvinnan ut ur något som de närmast beskriver som ett sjukdomstillstånd. Och det är framför allt männen som ser sig manade till detta. Essäns protagonist och tillika romanens antagonist, Edvard, har knappast ord nog för att beskriva romanläsandets menliga inverkan på unga kvinnor, och som varnande exempel berättar han om ett av många olycksöden: “Jag bodde en gång i en liten skånsk stad hos en nygift fru, och såg alla morgnar hennes kammarjungfru från lånbibliotheket hemsläpa packor av stympade och smutsiga böcker, med hvilka den annars förståndiga frun stängde sig inne och icke gaf sig tid att äta middag eller sofva om natten, förrän hon inhämtat på hvad sätt den eller den ädle ynglingen slutligen erhöll den eller den mamsellen … Hennes hushållning råkade i obestånd, mannen blef missnöjd (lyckligtvis ägde hon ej barn), och hon sjelf förvandlades till en skugglik, förgråten varelse, som till slut endast ömmade för diktadt elände.”
Palmblads porträtt av romanläsarinnan innehåller alla tidstypiska – och så småningom också klassiska – ingredienser. Han målar en kvinnlig läsare, som motståndslöst låter sig slukas av den litteratur som hon själv slukar. En kvinna, som i sin läsning odlar en intensiv känslosamhet, samtidigt som hon tappar intresset för sin omgivning, blir oförmögen att hysa riktiga känslor och han beskriver hur hon bryts ner och går under av sitt alltför omfattande och felaktiga läsande.
Samtidigt som romanen under början av 1800-talet blir en självskriven del i den unga kvinnans uppväxt och de vuxna kvinnornas liv, så slås förkastelsedomen över den fast. Att läsa romaner var osunt och passiviserande, menade man. Det gjorde kvinnan orealistisk, drömsk och inkapabel att leva.
I en olöslig paradox fäller författare som Palmblad sin förkastelsedom över läsandet av en genre, som de själva är med om att utforma. Och det är som om århundradets svenska romanförfattare och inte minst romanförfattarinnor ständigt måste förhålla sig till sin egen genres låga status och förment negativa effekter på läsaren.
“Höga himmel!”, skriver Fredrika Bremer i en uppsats om “Romanen och Romanerna”, “Hade jag icke nog sjelf lidit af det förgiftiga otyget? Skulle jag nu med sådant förgifta andra?” Hon återkallar sin ungdoms läsning, då hon vandrat med alla dessa “Sophior, Julior, Rosor, Amandor, Alicer, Elisor, till dess jag höll på att tappa bort mig sjelf.” Romanläsandet hade fått Fredrika och hennes syster att lyssna efter steg i natten och helt orealistiskt drömma sig enleverade på väg hem med familjen från kyrkan, men denna läsning hade också – nota bene – hållit Fredrika Bremer och hennes instängda systrar känslomässigt levande i en kall och patriarkalt förtryckande miljö. Och i sin genombrottsroman Famillen H*** (1830–31) träder författarinnan upp till försvar av romanen: “Jag skulle, sade hon rodnande af förtrytelse, hellre vilja sakna mat och dryck än att vara berövad läsning. Gives det väl något för själen mera förädlande, än läsningen av goda böcker? Något som mera höjer and … jag vill säga, höjer tanken och känslan till … öfver … till …”, utbrister den unga Julia i Famillen H***. Hon är en inbiten romanslukerska, men kan inte annat än staka sig och rodna då hon försvarar sin läsning. Och hon får genast mothugg av så gott som alla i det sällskap som sitter och samtalar i familjens kabinett: “‘Om jag någonsin gifter mig’, sade en herre omkring sexti år, ‘så gör jag det till villkor för min hustru, att hon aldrig måtte läsa andra böcker, utom på sin höjd Psalmboken och kokboken’.” Och Julias nyblivne svåger slår med myndighet fast: “Romanläsningen är för själen hvad opium är för kroppen; ett oafbrutet fortsatt bruk däraf försvagar och skadar.” Dessvärre instämmer även Julias fästman Arvid både högljutt och helhjärtat i denna kritik av romanen: “Ja, jag begriper ta mej tusan ej, hvarföre fruntimren nu för tiden ska så mycket befatta sig med lektyr, ta mej tusan jag det kan förstå!’ sade Löjtnant Arvid, i det han sträckte sig efter en tallrik konfekt och tog sig en hand full.”
Arvid mister också under romanens gång sin fästmös tillgivenhet, och på romanens sista sidor visar hon sig vara mycket lyckligt gift med den, som det på detta tidiga stadium av romanen ter sig, lite surögde och triste prästen, professor L. Det är också han, som tar romanen i försvar. Han överraskar Julia och hela sällskapet med en mycket vältalig utläggning om romanläsningens moraliskt och själsligt danande effekter och han avslutar sin långa monolog med att slå fast: “För öfrigt är det naturligt, att en ädel ungdom skall älska romanerna såsom dess bästa vänner, då den i dem återfinner alla de eldiga, stora och sköna känslor, som den hyser inom sitt eget hjerta och hvilka där födt de första himmelska aningarna om sällhet och odödlighet.”
Fredrika Bremer känner sig manad att ta ställnig i den pågående diskussionen om romanläsningens förkastliga effekter på sin läsarinna. Och hon träder i sin roman från 1830 upp till dess försvar. Går man till århundradets övriga stora författarinnor, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Victoria Benedictsson och Selma Lagerlöf, kan man emellertid se hur förkastelsedomen allteftersom århundradet framskrider tycks bli allt svårare att hantera. Den äter sig in i den kvinnliga författarens medvetande. Hon måste hela tiden ta ställning till den, och det är också som finge hon allt svårare att värja sig mot den. På 1880-talet skriver Victoria Benedictsson helhjärtat under förkastelsedomen över romanen, och vid århundradets slut låter Selma Lagerlöf huvudpersonen i Gösta Berlings saga (1891) med en magnifik men mer svårtolkad gest kasta århundradets kärleksroman åt vargarna, både bildligt och bokstavligt.
I Sophie von Knorrings romaner från 1800-talets tidigare decennier spelar romanläsningen dock fortfarande en viktig och många gånger god roll. Hennes hjältinnor hittas allt som oftast med en bok i knät och är nästan komiskt välbevandrade i tidens romanlitteratur. I debut- och genombrottsromanen Cousinerna (1834) omnämns inte mindre än 60 författare, och i Förhoppningar (1843) utspelar sig romanens avgörande skeenden under kvinnans och mannens läsning i biblioteket. När Otilia, som är en nybliven änka på 30 år, upptäcker bristerna i sin unga myndling Hugos franska uttal, beslutar hon nämligen att han var dag skall läsa en fransk text för henne. Hon finner några romaner av “en som heter Balzac” på bibliotekshyllorna, men dessa förkastas omedelbart, och Otilia väljer i stället Lamartines romantiska kärleksroman Jocelyn från 1836. Och under läsningen av Lamartines berättelse om en man som offrar allt för att göra sin syster lycklig väcks den bortskämde Hugos känsloliv. Otilia å sin sida grips, medan hon lyssnar till den unge mannen och samtalar med honom om det lästa, av en allt starkare beundran för hans sköna och rena tankar. De möts i läsningens hägn i en innerlig och intensiv vänskap, som strax omvandlas till passion – och driver dem båda mot katastrofen.
De känslor litteraturen lockat fram hos mannen och kvinnan för dem samman för ett kort ögonblick, men sedan utvecklas de åt var sitt håll. I förstone ser det alltså ut som om romanläsningen inte alls åstadkommit något gott, bara ett kort rus. Men när Hugo förlorar Otilia, visar det sig emellertid att de känslor som läsningen väckt hos honom satt djupare spår än man ditintills kunnat ana, och han mognar nu till den fine man som Otilia tyckt sig se i biblioteket.
När Gustave Flaubert 1857 låter den romanläsande Emma Bovary i sin klassiska roman Madame Bovary dö av läsning, står han på fast grund. “Hon tog till och med boken med sig vid middagsbordet, hon vände bladen medan Charles åt och talade till henne”, skriver Flaubert ogillande. Emma slutar äta. Hon slutar tala med sin man, hon lyssnar inte ens på honom. Hon bara läser. Och Flaubert låter henne gå en fruktansvärd död till mötes. När hon svettig, ful och ångestfull kastar sig av och an i en av litteraturhistoriens mest motbjudande dödskamper, är det heller ingen tvekan om att hon är lika mycket offer för sin egen läslusta som den arsenik hon svalt. Och lika lite som hon trots fruktansvärda kräkningar och konvulsioner kan göra sig av med det medicinska giftet, lika lite kan hennes psyke bli kvitt det mentala gift hon inmundigat så glupskt genom sin läsning. Flauberts romanläsarinna går, liksom den läsarinna som den svenska romantikens banérförare Palmblad målade upp i början av seklet, sin undergång till mötes.
Samma dubbla berättelse om litteraturens välsignelse och förödelse finns hos Emilie Flygare-Carlén, vilken för övrigt enligt sin självbiografi blivit namngiven efter hjältinnan i en av Lamartines romaner, då denne var hennes mors favoritförfattare. I Romanhjeltinnan (1849) fördömer Emilie Flygare-Carlén uttryckligen romanläsandet. Huvudpersonen, som har vuxit upp på en kost av riddar- och familjeromaner, då hennes mor ansett dessa för de yppersta, har en förödande romantisk syn på verkligheten. Hon heter Blenda och är som förbländad av litteratur. “Aldrig en gång föll det den beskedliga frun in att betänka det all denna poetiska och lösa föda, njuten till ett sådant övermått, kunde skada hennes älskade Blenda”, skriver Emilie Flygare-Carlén och hon återkommer gång på gång till romanslukandets fara. Läsningen har svept in Blenda i farliga illusioner och hennes moster, som också är en svuren motståndare till romanläsning, befarar att hon blir ett lätt offer för vilken lycksökare som helst.
Romanen Förhoppningar (1843), är en mycket medveten metaroman om olika typer av romanläsande. Parallellt med handlingen kommenterar Sophie von Knorring också ironiskt hur hennes roman skall komma att uppfattas av den läsande publiken – och av den stränga kritiken – genom en ramfiktion. Boken läses högt av fru D. för fru C. (i denna roman i tre band kallas kapitlen sålunda för “läsningar”). Dessa garvade läsarinnor är vana vid litteratur i stil med Sues Parisromaner och misstrogna till “åter en af dessa verkliga teckningar ur detta hvardagslif, vid hvilket vi äro alldeles uppledsna”. Knorring beskriver med gott humör deras motvilliga, men växande fascination. Så småningom tystnar deras invändningar helt och den okommenterade romanen lägger beslag på deras – och vår – uppmärksamhet. Det är ett genialt och durkdrivet författargrepp.
Emilie Flygare-Carlén ställer två typer av romaner mot varandra, den romantiska och den realistiska, och även om hon på många sätt själv skriver i den förras anda, så finns i hennes uttryckliga värderingar en plädering för den senare. I Victoria Benedictssons båda romaner Pengar (1885) och Fru Marianne (1887) ställer sig författarinnan snarare avvisande till läsning av romanlitteratur över huvud taget. I Pengar får det förslappade, ignoranta och omogna hos Richards fru sitt mest tydliga uttryck i att hon helst ligger på schäslongen och läser romaner, medan huvudpersonen Selmas storhet visas i hennes intensiva läsning av facklitteratur. Det är också när Richard får se det imponerande naturvetenskapliga privatbibliotek Selma byggt upp, som han inser hennes verkliga kvaliteter.
Fru Marianne, i romanen med samma namn, är emellertid, likt Flauberts Emma Bovary i Madame Bovary (1857), alldeles förstörd av litteratur.
Men inte desto mindre blir lusten till romanläsning Blendas väg till lyckan. Under sin resa från Vänersborg till Stockholm, där hon skall bo hos mostern, träffar hon en man och i ett samtal om romanlitteraturen förvånas han över hennes smak. Innan han försvinner ger han henne ett bokpaket. Det innehåller inga böcker av hennes favoritförfattare utan mer realistiska romaner. Detta romanbibliotek blir emellertid hennes käraste ägodel.
Hon kan inte skilja mellan liv och litteratur, de glider hela tiden in i varandra och hennes intensiva romanläsning hindrar henne att se och acceptera livet som det är. “Hon hade kastat boken för att läsa brefvet”, står det, när hon fått sin blivande makes friarbrev, “och sedan hon slutat, låg hon stilla med blicken drömmande riktad ut i rymden. Förkänningen av en verklighetsroman spred sig öfver hennes fantasi som en imma”. Äktenskapet blir för Marianne, som för Emma Bovary, också en besvikelse och hon försjunker i sina romaner: “För att fylla tomheten och döfva sin ångest hade Marianne en enda utväg: romanerna. I fantasin lefvde hon det lif som verkligheten icke unnade henne.” Hon “sög romanernas erotik som ett barn suger sin tumme”, skriver Victoria Benedictsson. När Pål, makens depraverade barndomsvän, dyker upp mitt i romanläsningen, tycks Mariannes öde vara fullbordat. Men Marianne går inte under som Emma. När hon inser, att hennes romantiska ideal nästan drivit henne in i en situation, där Pål lika väl som hennes make kunnat vara far till det barn som växer inuti henne, vänder hon sig i vämjelse bort från romanlitteraturen och tar tag i det hushållsarbete hon ditintills försummat. Slutligen anlägger hon också en stor och vacker trädgård kring det hus där fliten nu råder och romanläsningens tid en gång för alla är förbi.
Victoria Benedictsson skriver vid århundradets slut under på den vedertagna domen över romanläsarinnan, även om hon ser hennes utvecklingsmöjligheter. I Gösta Berlings saga gör Selma Lagerlöf en mer svårtolkad manöver. Hon låter sin huvudperson, Gösta Berling, “poeten”, med en storslagen gest kasta den romantiska kärleksromanen åt vargarna, men samtidigt skriver hon mycket uppenbart i dess tradition, och hennes förkastelsedom över romanen ter sig lika mycket som en slutgiltig återupprättelse.
När Gösta, som spänt sin häst Don Juan framför släden för att bege sig till julbalen på Borg, stannar upp för att äta middag på gården Berga, finner han visserligen den traditionella romanläsarinnan. Kaptenskan på Berga, gårdens husmor, är ännu inte uppstigen. “Hon låg och läste romaner, såsom hon gjorde alla dagar”, skriver Selma Lagerlöf. Och i förstone tycks Selma Lagerlöf skriva sig rakt in i fördömandets tradition. På Berga råder just den oreda och det förfall som, enligt romantikern Palmblads romanhatare Edvard vid seklets början, var den naturliga konsekvensen av fruars romanläsande. Man har knappast något att äta, hushållerskan är ute på bygden för att jaga pepparrot till det sega middagsköttet, och man är dessutom förtvivlad över att den vackra och rika Anna Stjärnhök, som lovat gifta sig med sonen på gården, nu tänker förlova sig med en annan. Men Gösta Berling grips av medlidande, han lovar att föra den otrogna åter och innan natten är över skall romanen ha visat sin kraft.
Just som Gösta Berling skall ge sig av, träder kaptenskan ut på trappan. I sin hand har hon det käraste hon äger, tre små böcker, bundna i rött, och hon ger dem till Gösta som avskedspresent och välsignelse: “Tag dem’, sade hon till Gösta, som redan satt i släden, ‘tag dem och behåll dem, om du misslyckas. Det är Corinne, madame Staëls Corinne’.”
Germaine de Staëls Corinne från 1807 var århundradets succéroman, läst och diskuterad som ingen annan. Den är prototypen för kvinnors favoritläsning, och den kommer att rädda inte bara Gösta Berling och Anna Stjärnhök utan också gården Berga.
“Där kom en brusande färd i natten. Lydande kärlekens bud, läto de Don Juan bortföra dem”, skriver Selma Lagerlöf. Som i en traditionell kärleksroman blir Gösta Berling och Anna Stjärnhök förälskade. Känslorna spränger alla kalkyler och det unga paret susar fram över snön. Men snart dyker vargarna upp ur nattens mörker. Gösta piskar sin Don Juan, men odjuren närmar sig mer och mer. För en kort stund låter bestarna sig distraheras av det gröna resskärp Gösta fått av den onde Sintram själv, men först när Gösta Berling kastar Germaine de Staëls Corinne i gapet på dem ger vargarna tappt och Gösta vänder släden åt Berga.
Romanläsarinnan får sin gård åter, men till priset av sin läsning, skulle man kunna säga, om det inte var så att Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga låter kärleksromanen återuppstå på nytt och på nytt. Likt galten Särimner i den nordiska mytologin slits den i stycken och förtärs gång på gång, men bara för att återskapas och ånyo visa sin kraft och lockelse, så som den också gjort på själva bokmarknaden.