“Jag kunde ha blivit la grande amoureuse – jag var som skapad till det, till den sublima kärleken mellan själarna. Hos mig är kärlekens makt så väldig, att den ofta nästan har slagit sönder min själ. Men i detta ögonblick vet jag, att den aldrig mer kommer att försvinna ur min själ. I varje fall kommer den att befrukta mitt liv; allt vad jag hädanefter gör, skriver och tänker.”
Så skriver den finska författarinnan Aino Kallas (1878–1956) i sin dagbok den 11 november 1918, och den väldiga “kärlekens makt” kan sägas vara den kraft, som driver fram hennes författarskap. Den direkta anledningen till reflexionen över kärlekens makt var Kallas intensiva kärleksförhållande till den finske lyrikern Eino Leino – de finska bohemernas förgrundsfigur omkring sekelskiftet 1900. Förhållandet till Leino gav Aino Kallas inspiration och konstnärlig självkänsla, samtidigt som det visade på hängivelsens pris.
Aino Kallas dagbok Päiväkirja vuosilta, 1952–56, utgavs i fem delar. Förutom memoarer har hon publicerat mer än 30 verk, dikter, romaner, noveller, skådespel och artiklar om den estniska litteraturen. Hon belönades 1953 med det största pris som någon författare i Finland någonsin fått, en miljon mark ur Wihuris fond.
Aino Kallas var född finska men gifte sig 1900 med en estnisk filolog, som med tiden gjorde karriär inom diplomatin, och hennes liv blev ett överklassliv i internationella miljöer, bl a i London. Efter debuten 1897 med diktsamlingen Lauluja ja ballaadeja (Sånger och ballader) följde några novellsamlingar, som hämtade motiv från makens Estland: Meren takaa I–II, 1904–05 (Bortom havet, 1920). Estlands historia och folklore inspirerade även de verk, som räknas som hennes mest betydande, nämligen de historiska berättelser hon skrev på 1920-talet: Barbara von Tisenhusen, 1923, Reigin pappi (Prosten från Reigi), 1926, Sudenmorsian, 1928 (Vargbruden, 1936), och Pyhän Joen kosto (Den heliga flodens hämnd), 1930. Kallas beskrev själv berättelserna som “prosaballader”, och romanerna handlar om folkvisornas alltuppslukande och ödesdigra kärlek, en kärlek som bryter med samhällets normer. Verkens miljö hämtas från 1500- och 1600-talets Estland, och berättelserna är skrivna i en arkaiserande stil, som skall ge en historisk tidsfärg.
Kontakten med den estniska kulturen gav Aino Kallas ett enastående historiskt material: godsägarväldets sista tid, tsartidens förtryck, första världskrigets fasor, revolutionen, frihetskriget och landets korta men lyckliga självständighetsperiod under mellankrigstiden.
Kärlekens rätt
“Den dödsbringande Eros”-trilogin har Barbara von Tisenhusen, Reigin pappi och Sudenmorsian blivit kallade. Även om böckerna inte är en trilogi i strikt mening, gör deras gemensamma iscensättelse av förbjuden kärlek det naturligt att läsa dem i ett sammanhang.
Kallas kvinnofigurer kräver kärlekens rätt och gör därmed uppror mot fäder, bröder och makar. Barbara von Tisenhusen, den unga Aalo i Sudenmorsian och prästfrun i Reigi, Catharina Wycken, motsätter sig alla tre patriarkatets lag. Barbara von Tisenhusen trotsar sitt stånd och sina bröder, när hon flyr med skrivaren Bonnius för att leva som hans hustru utan kyrkans välsignelse. Catharina Wycken flyr med kaplanen Jonas Kempe, och även i Sudenmorsian handlar det om äktenskapsbrott, men den olovliga kärleksaffären får här en mycket mer dramatisk och oroväckande form. Aalo lämnar sin man för att sluta sig till en flock varulvar, som strövar i den omkringliggande skogen! De tre kvinnorna är alla självmedvetna och okuvliga. Manlig auktoritet kan inte få dem att känna skuld eller ånger över att ha syndat och fläckat släktens ära. De värjer sig mot tanken på att deras kärlek skulle vara en förbrytelse. På kärlekens område finns makter, som är större än människorna, här kommer människolag till korta. Stolt och bestämd svarar Catharina Wycken i Reigin pappi domarna, som anklagar henne för äktenskapsbrott:
“Sannerligen, om jag har syndat, så skall jag också bära straffet för det såväl på jorden som i det kommande livet. Men denne man var mig kärare än den kristna läran och till och med hoppet om ett evigt liv, och hans kärlek var mig mer dyrbar än himmelrikets nycklar.”
I Barbara von Tisenhusen är det prästen som berättar historien, och språket genljuder av gamla bibelöversättningar och texter från predikosamlingar. Berättaren kan konstatera att den jordiska lagen inte alltid överensstämmer med Guds lag. Han förnekar inte att kvinnan har förbrutit sig, men han ber om nåd genom att appellera till barmhärtigheten och hänvisa till Bibelns förmaning om att låta Gud allena vara den som avger domen.
Barbara von Tisenhusen har en textförlaga i en gammal legend som ingår i Balthasar Russow: Kronike (Krönika), 1578, och Aino Kallas berättar i ett brev till sin estniska översättare Friedebert Tuglas, att hon har skrivit sin roman “i den gamla krönikans stil, nästan i Russows rytm”.
Även i Reigin pappi är det prästen som berättar, men här är han samtidigt den försmådde äkta mannen, och det är hans perspektiv, känslor och fruktan för att bli bedragen, som präglar framställningen. Catharina Wycken vantrivs i det avsides belägna Reigi, där hon andligen förkvävs – tills en eldsjäl till kaplan anländer till prästgården. Catharina Wycken och Jonas Kempe känner sig nära förbundna från första stund. Den äldre och mer stabile maken Paavali Lempelius hålls utanför de bådas trollkrets. Lempelius har ofta smärtsamt erfarit, hur hans milda och ödmjuka hustru glider bort och försvinner för honom: “Ofta har jag frågat mig själv, under den hetaste omfamning vid midnatt, vem det var jag hade i mina armar, och genom mörkret har jag sökt hennes blick, som om jag fruktade att hon skulle försvinna från min sida om morgonen och endast lämna en tom plats efter sig.”
Prosten i Reigi har älskat sin hustru högre än sin egen salighet, och hans “fel” är att han har älskat för mycket. Den våldsamma kärleken leder till att man blir slav under den älskade. Mannens kärlek blir ett hot mot kvinnans integritet, och Catharina Wyckens otrohet kan läsas som ett uppror mot kärlekens band och makt.
I Pyhän Joen kosto framställs denna kamp mellan mannens och kvinnans vilja allegoriskt. Kvarnbyggaren Adam Dörffer påtar sig uppgiften att bygga en stor vattenkvarn i Den Heliga Floden, lika beslutsamt som om det var en kvinnas kärlek han ville erövra. Den mäktiga floden låter sig emellertid inte tämjas så lätt. Den har alltid flutit framåt, fri och självrådig. Floden påminner om en kvinnosjäl som samtidigt förändrar form: än är den stilla och försjunken i mörka drömmar, än är den skräckinjagande i sin vrede. Adam förmår inte besegra floden men han beviljas en sista salighet, då han förenas med den i ett drunknande famntag. I samma stund krossar floden de fördämningar han byggt.
Den fredlösa kvinnan
Den förbjudna kärleken är i Aino Kallas verk en strid mellan kvinnan och samhället. Barbara von Tisenhusens bröder anklagar sin syster för att ha kränkt släktens ära, och för att återupprätta äran dömer de henne till döden och dränker henne. Genom att på så sätt utesluta kvinnan ur släktens gemenskap kan bröderna förneka både vad hon åsyftade med sin handling och dess följder. I Reigin pappi kräver traktens invånare att äktenskapsförbrytarna skall straffas under hänvisning till att det inte bara utövats orätt mot Lempelius själv och mot Gud. Den otyglade kärleken är ett hån och en orätt som begåtts mot alla hedervärda människor. Till skräck och varnagel avrättas både Catharina Wycken och Jonas Kempe.
Kärleken är ett hot mot den allmänna samhällsmoralen, vilket uttrycks i verkens djursymbolik. Barbara von Tisenhusens bröder hetsar folk till något som liknar en vargjakt för att få tag på sin syster. Bröderna kallar Barbara en hynda, som förlupit hemmet med skogens vargar som brudfölje. Och Aalo, som ger sig hän åt sina instinkter, genomgår en mystisk metamorfos. Kvinnan förlorar här sin mänsklighet och blir en fredlös varg som vem som helst får döda.
I Sudenmorsian är det traktens övriga kvinnor som riktar sitt hat mot Aalo, för att hon har överskridit de samhällsnormer som gäller för kvinnan. De sätter eld på den bastu, där Aalo föder sitt barn, och inte ens barnet finner nåd inför kvinnornas ögon. De misstänker det för att vara unge till en varulv.
Enligt dagboksanteckningarna var Kallas välorienterad i tidens nya litterära strömningar under de år då hon var bosatt i London (1922–34), och vi finner ekon av D. H. Lawrences (1885–1930) sexualmystik i hennes egna texter. Men i Sudenmorsian är det skogvaktarens hustru som lever ut sina drifter.
Skildringen av driftslivet färgar också av sig på miljön i Sudenmorsian. Hedarna, sandstränderna och det öppna havet, som kännetecknade Kallas skildringar av Estland i de tidiga novellerna, har nu bytts ut mot mörka skogar och bottenlösa träsk. Kärr- och myrlandskapet blir en ödesdiger scen för erotiken. Då Aalo har följt med vargarna ut i träsket ser hon omvärlden med andra ögon. Hon känner en överväldigande frihet och styrka och upplever att hon är av samma blod som flockens starkaste hanne. I hans sällskap finner hon gränslös njutning:
“Då föll det över Aalo en salighet utan gräns och omöjlig att mäta med jordiska mått, och i hennes själ inympades en överväldigande lycksalighet, som intet människospråk kan uttrycka, en genomträngande vällust, som vatten för en törstande. Och i denna stund blev hon ett med Skogens Ande, den mäktiga demonen, som i varghamn hade utvalt henne och tagit henne i besittning, och mellan dem utsuddades alla gränser, så att de smälte in i varandra liksom två daggdroppar som förenas, så att de blir omöjliga att skilja åt.”
Aino Kallas bearbetade själv många av sina texter för scenen. Ett par av dem har också resulterat i operaföreställningar. Särskilt Sudenmorsian har med sitt dramatiska ämne varit en inspiration för andra konstnärer. 1950 skrev den finske kompositören Tauno Pylkkänen (1918–80) en radioopera, som fick tredje pris i Prix Italia. Sex år senare uppfördes den på den finska nationaloperan, och 1971 kom Sudenmorsian som balett, gjord av Elsa Sylvestersson. Den estniske författaren Jaan Kross (f 1920) har skrivit operalibretton på Barbara von Tisenhusen och Reigin pappi som tonsattes av den estniske kompositören Eduard Tubin.
Kreativitetens stränga imperativ
Skogsandens lockrop kan också tolkas som en konstnärskallelse. I sina dagböcker kallar Aino Kallas konstnärskallelsen för Daimon. “När demonens andefamn drabbar en människa, rör hennes fotsulor inte längre vid jorden, och som en stormvind förs hennes själ iväg utan rast eller ro.” (Sudenmorsian). När Daimons stämma ljuder blir kvinnan döv för allt annat. Hon är tvungen att lyda dess bud. Aalo i Sudenmorsian personifierar en dualism som drar en kvinnlig konstnär åt två olika håll – styrkan, friheten och begäret i vargens sällskap ställs emot omsorgen och tryggheten i familjen.
Aino Kallas har vilda och starka visioner om en helstöpt kvinnlighet, men denna kvinnlighet kan inte förverkligas. Aalo, vargbruden, bränns och hennes vargskepnad skjuts ned.
Under andra världskriget tvingades Aino Kallas tillsammans med sin man i exil hos en dotter i Sverige, men hon flyttade tillbaka och dog i Finland. På sitt livs höst skrev hon, som hade förlorat två söner i kriget, bitter sorgedikt.
Ulla-Maija Juutila
Bakom idéerna
Att förena nationell upplysning med socialt engagemang var en tradition inom finsk litteratur. Maila Talvio (1871–1951), som kom från en svenskspråkig prästgård, men blev en ivrig förkämpe för det finska språket, förde denna tradition vidare. Hon tog i början av sin karriär på sig rollen som traditionell nationalist och samhällsnyttig författare och gjorde folkbildning till sitt mål. Hon skrev, hon höll föredrag – och hon höll litterär salong. Endast gradvis blev en spänning synlig i hennes författarskap mellan ett optimistiskt utåtriktat engagemang och en inre depressiv tematik.
Litterära salonger var ett främmande fenomen i Finland, och Maila Talvios salong blev litterärt betydelsefull, men den omgavs av skvaller, och hennes förhållande till salongens unga författarämnen växte till en myt om en härsklysten kvinna, som med kallt hjärta lekte med sina gunstlingars känslor och lovade mer än hon gav. Och denna myt om henne har varit långt mer känd än hennes verk. Själv kommenterade hon aldrig de anekdoter, nidvisor och elakheter som knöts till hennes namn, och teg på det hela taget om sitt privatliv.
Maila Talvio (vars författarnamn är en förfinskning av flicknamnet Winter) var gift med den slaviske filologen J. J. Mikkola och producerade mer än 40 verk: romaner, noveller, dramer och memoarer. Hon var också verksam som journalist och översättare, hon översatte bl a H. C. Andersen till finska.
Syndens bördor
Talvios författarskap placerar sig centralt i de nordiska ländernas debatter om sexualmoral och inspirerades av bl a Ellen Key. Men bakom upplysningsidealen kan man läsa en sammanhängande berättelse om kvinnlig sexualskräck, pessimism och dödslängtan. Maila Talvios 1890-talsromaner skildrar unga kvinnor från högre sociala skikt, som lämnar sina ytliga liv, bosätter sig på landet för att undervisa och leva bland allmogen. Att offra sig för folket var en modeströmning i 1890-talets Finland. Kvinnorna i Talvios verk kastar sig över nationella uppgifter, hänger sig åt kamratäktenskap eller åt en kombination av bådadera, men engagemanget är en flykt från erotisk längtan och saknad.
En finlandssvensk författarinna vars mångsidiga verksamhet präglades av ett öppet feministiskt engagemang var Helena Westermarck (1857–1938). Förutom ett författarskap på tre novellsamlingar, sju romaner och två sagosamlingar, skrev hon biografier över bl a Fredrika Runeberg, 1904, Sara Wacklin, 1919, samt den kulturhistoriska 1800-talsskildringen Kvinnospår, 1913.
I romanen Kaksi rakkautta, 1898 (Kärlek, 1924), är huvudpersonen Elina gift med en vetenskapsman. Hon förälskar sig i sin mans litauiske kollega. Men hon gifter sig inte med honom ens när hon blir änka. Hon drar i stället ut på landet för att undervisa. Liksom Elina söker de andra kvinnorna hos Talvio de starka känslorna, men bara för att dra sig undan, innan leken blir så het att erotiken kan få följder. De ser alltid till att de kan fly och bevara sin jungfruliga ro hos svagare makar som kan behandlas som söner.
Sexualskräcken förbinds hos Maila Talvio med ett förnekande av moderskapet och en upplevelse av själva födandet som djuriskt. I Kaksi rakkautta har Elina inte velat få barn i sitt kamratäktenskap. När hon förälskar sig längtar hon efter barn men avvisar tanken och förblir i stället ett slags modersersättning för barn på landet. Kvinnorna i Talvios verk är vanligtvis barnlösa, ofta fungerar de som ersättningsmödrar för småsyskon, och redan i debutromanen anslås ett genomgående tema: kvinnan som dör vid förlossningen. I romanen Tähtien alla (Under stjärnorna) från 1910 är en av kvinnorna rädd för att dö i barnsäng, och hon dör också – en annan ligger i sina paltor och väntar sitt nionde barn och undrar “kan detta vara kärlek?” – och en tredje har, på grund av utmattning efter förlossningen, försökt strypa sitt barn.
Bilden av moderskapet tecknas i allt mörkare färger i författarskapet. I Muuan äiti (En mor), 1904, anställer en välutbildad mor en oskyldig ung flicka, så att sonen kan öva sig sexuellt hemma i stället för att gå på bordell och förstöra sin hälsa. När flickan blir gravid kastas hon ut med en summa pengar. Modern har visserligen dåligt samvete men behovet att beskydda sonen är starkare. I den expressionistiska romanen Elämän kasvot (Livets ansikte), 1916, binder fru Karell sin vuxna dotter Lina vid sig, torterar och pinar henne och förhindrar av ren avund hennes äktenskap. Modern beskrivs som en spindel som fångar dottern i sitt livshotande nät. När Lina frigör sig efter moderns död, grundar hon en barnträdgård.
Sexualskräcken och rädslan för moderskap förbinds med mönster av synd och skuld. Talvios författarskap styrs av en protestantisk etik, som på ett egendomligt sätt romantiserar synden och ondskan. I Pimeänpirtin hävitys, 1901 (Förödelsen, 1914), våldtar godsägare von Holten sin egen dotter. Dottern slutar på bordell, och mördas av den strängt religöse farfadern som har uppfattningen att synden alltid tar sin boning i kvinnokroppen och fortplantas genom denna. Berättaren både fördömer och förtrollas av ondskan. Här drivs till sin spets föreställningen om den orena kvinnokroppen, längtan efter en syndfri tillvaro och en sexuell försoning – “hela kvinnosläktets syndaregister”.
I Tähtien alla gör Maila Talvio debatten om en ny sexualmoral till tema. Ett ungt förlovat par ingår ett avtal om erotisk frihet, men berättelsen avslöjar friheten som illusorisk. Romanen stakar ut två modeller för förhållandet mellan män och kvinnor, som blir representativa för det samlade författarskapet – ingen av dem integrerar sexualiteten. Den ena modellen är ett kamratäktenskap:
“Det har gått upp för mig att förhållandet mellan man och kvinna måste bygga på vänskap. Vänskap är en långt finare känsla än det man kallar kärlek, och som nytt människoliv springer fram ur. Ett nytt människoliv bör inte starta i sus och dus utan medvetet och välövervägt. Vi borde inte avlas och födas i synd, utan i helighet och skönhet. Tror du inte att den nya generationen skulle bli lyckligare än den nuvarande, om den kunde växa upp på detta grundlag?”
Den andra modellen för förhållandet mellan män och kvinnor är en ny, renare, ärligare och mer erotisk kärlek, som inte skildras närmare i romanen. Den slutar gåtfullt med att det förlovade paret står ensamt under den höga himlen och försöker uppnå något som inte kan uttryckas i ord.
Först sent i sitt eget liv, men då i historisk förklädnad, lyckades Maila Talvio skildra en kvinna som inte har några problem, vare sig med erotik eller moderskap. Det skedde i trilogin Itämeren tytär (Östersjöns dotter), 1929–36, som utspelar sig under 1750-talet.
Liisi Huhtala