Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga och Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration blir tydlig, bland annat hos Berit Spong, Ingeborg Björklund, Greta Knutson, Martha Larsson, Maria Wine, Ingeborg Erixson och Elsa Grave.
Tag: Konstnärer
Mötet med den kraft och expressivitet, det nya krävande jag som tog till orda i Södergrans författarskap satte sina första spår i 1930-talets danska lyrik i den konstnärskrets kring tidskriften Linien som Hulda Lütken och Bodil Bech tillhörde. I deras lyrik visar sig inspirationen från Södergran som en våldsam utmaning av det traditionella senromantiska versspråket och dess poetiska inventarier. Södergraninflytandet för deras diktkonst närmast till sammanbrott, medan däremot den tredje av 1930-talets kvinnliga lyriker, Tove Meyer, lever och arbetar tillräckligt länge för att kunna genomföra den svåra förflyttningen ut ur senromantiken och in i en ny modernistisk diktning.
Under den självuppfunna pseudonymen Cora Sandel debuterade norska Sara Cecilie Margareta Gjörwel Fabricius 1922 med en konstnärsnovell från Paris. Hon fortsatte att skriva på norska, trots att hon bodde i Sverige livet ut. I författarskapet utgör kvinna och man oftare motpoler än kärlekspar. Spänningen i hennes texter ligger i kraftfältet mellan kvinna och man. Och det är kvinnans blick på mannen som hon skildrar, gång på gång.Cora Sandel hade sinne för genreblandning. I flera av hennes prosaverk finns en dramatisk nerv, samtidigt som det poetiska uttrycket ligger på lur i detaljerna, i användningen av rytm och språkliga paralleller och i bildframställningen. Bland hennes efterlämnade papper finns både dikter och rena dramautkast. Hon har kallats “det osagdas” diktare. Det är den underliggande ironin och de bakomliggande, djupare sanningarna som gör hennes texter så bra, liksom hennes förmåga att skapa lågmälda, men samtidigt trotsigt optimistiska kvinnogestalter.
Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Språkdebatten i Finland