Efter millennieskiftet 2000 blir globaliseringen och kvinnors migration från fattiga länder till Västerlandet ett tema i litteraturen. Föreställningen om ett globalt systerskap utmanas av verkligheten, där mötet med ”den andra”, främmande kvinnan bland annat blir ett möte mellan arbetsgivare och hemhjälp, i ett förhållande mellan över- och underordnad. Reflektioner om det skeva maktförhållandet mellan den nordiska kvinnan och hennes förtryckta ”syster” uttrycks bland annat i au-pair-romaner, i litteratur om kvinnliga flyktingar och i reportage och tecknade serier om mötet med förtryckta kvinnor utanför Europa. Exempel på författare som behandlar dessa problemställningar är Kirsten Hammann, Sara Kadefors, Aasne Linnestå och Åsne Seiersted.
Tag: Facklitteratur
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Postmoderna berättare
På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.
Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.
Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.
Kvinnoskribentgruppen i Österbotten
Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
Den danska författaren och debattören Suzanne Brøgger har i en stor del av sitt författarskap sysselsatt sig med upprorets mörka sida och nejets konsekvenser. Efter orgiet, där personerna Lem, Rigor, Vulva och Mortis uppför en incestuös, oidipal dödsdans i en brøggersk version av den grekiska tragedins retorik, utlöste samma bestörtning som när Suzanne Brøgger tjugo år tidigare ville befria oss från kärleken. Men om författarskapet började med ett ‘nej’ 1973, sker det en vändning i och med utgivningen av romanen Ja 1984, som samtidigt markerade Suzanne Brøggers mer folkliga genombrott. Ja visar sig vara en konstnärsroman, där den kvinnliga konstnären återuppstår från kvinnlighetens gravkammare. Suzanne Brøggers rörelse från NEJ 1973 till sitt JA 1984 handlar således djupast sett om en personlig väg till ett författarskap, en konstnärlig livspraktik
1970-talets nya kvinnooffentlighet