Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
Tag: Abort
Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.
Välfärdssamhället sett nerifrån
En litterär debatt om moderskapet
1970-talets nya kvinnooffentlighet
Efterkrigstidens unga författargeneration i Finland upplevde ett enormt behov av att bryta banden med den klassiska lyriktraditionen och det retoriskt tomma lyriska språket från förkrigstiden. Gemensamma drag inom prosamodernismen i Finland är språkets uppror mot tidigare traditioner, synvinkelsbyte och en ironisk stil som kan slå över i parodi. Ofta förekommer syntaxbrott. Det nya är också att odramatiska händelser skildras noga, får symbolisk betydelse, och att verkligheten beskrivs mer komplicerat än tidigare.
Den isländska författaren Ásta Sigurðardóttir hade en förkärlek för själviscensättning som fick hennes samtid att tappa andan. Alla hennes noveller speglar en splittring mellan å ena sidan längtan efter normalitet, trygghet och borgerligt erkännande och å andra sidan uppror, frihetslängtan och en långtgående förkastelse av borgerliga värderingar.Hon älskade att agera, men ingen annan än hon själv skulle skriva rollerna. Resan utgör ett återkommande motiv i Ásta Sigurðardóttirs texter, och personerna är ensamma i både fysisk och existentiell betydelse. Hennes sena texter saknar den intensitet som präglade de första novellerna. Stoltheten, självhävdelsen, drottningens arrogans är borta. Blicken är förslöad, självföraktet dominerar. Det finns inte längre något som är värt att iscensätta.
De finska kvinnoförfattarna deltog på 1930-talet aktivt i den diskussion om födelsekontroll och abort som hade tagit fart under depressionens krisår. Helvi Hämäläinens genombrottsroman Vattnet 1935 var t ex ett ställningstagande för moderskapet. I sitt krav på rätt till moderskap för kvinnan och en tillfredsställande erotik närmar sig Helvi Hämäläinen Ellen Keys ideal.I Iris Uurtos roman Ruumiin ikävä (Kroppens längtan), 1930, lämnar den kvinnliga huvudpersonen sin man på grund av sin erotiska passion. Att det var en ung kvinnlig författare som uppträdde som djärv erotisk skildrare väckte anstöt inom den konservativa kulturkretsen. I sin skildring av människans drifts- och instinktliv var Iris Uurto dessutom inspirerad av den nya psykologin. Hennes böcker kom därför oundvikligen att dras in i 1930-talets litterära sedlighetsdebatter.
Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.