I en stor del av den litteratur som skrevs av kvinnor efter första världskriget finns en reaktion på något nytt inom sexualmoralen. Den nya tiden, den nya kvinnan och den nya sexualiteten är klangbotten i denna litteratur. Denna nya kvinna med “sexappeal” och en “professionell” attityd till den traditionella kvinnligheten, slirar kring eller rent av över gränsen mellan den “fina” och den “dåliga” flickan enligt det gamla sexualsystemet. Marika Stiernstedts omfattande författarskap speglar ganska väl första hälften av 1900-talets kvinnolitterära klimat. Under 1920-talet blir hon tongivande. Hennes första 1900-talsromaner behandlade otrohet och dubbelmoral i Ellen Keys anda. I den senare delen av författarskapet kompliceras mötet mellan kvinna och man. Hennes sista verk, vitboken om det skandalomsusade äktenskapet med författaren Lubbe Nordström, Kring ett äktenskap, 1953, en närmast pedantisk skildring av det alkoholiserade och sexualambivalenta manliga geniets förfall, talar sitt skoningslösa språk. Vad har “den nya kvinnan” för glädje av sin nyvunna frihet när “den nye mannen”, trots förespeglingar om kamratäktenskapets jämlika villkor visar sig vara en kombination av dubbelmoralisk patriark och hjälplöst barn?
Author: Peytz & Co
Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. I hennes tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär. I hennes senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. Hon använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. I de tre första diktsamlingarna experimenterade hon med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
Den socialt medvetna författaren Moa Martinson, folkhemmets enfant terrible, var i två decennier “goa Moa” med svenska folket. I hennes författarskap vävs tre projekt samman: ett sexuellt, ett historiskt och ett psykologiskt. Stora delar av författarskapet kan läsas som ett dokument om det kvinnliga medvetandet i arbetarklassen under en period av stor social oro, då arbetarrörelsen växte sig stark – och om arbetarrörelsens svek gentemot sina egna kvinnor.Hos Moa Martinson blir moderskroppen det centrum kring vilket stoffet organiseras, vilket är en nyhet i den svenska litteraturen. De flesta av hennes kvinnogestalter är starka men kluvna. De är bundna vid sitt biologiska öde men strävar ofta efter att överskrida det. Hon mötte motstånd hos kritikerna för sina opolerade beskrivningar av kvinnors kroppar och sexualitet. Genom att placera sexualiteten i förgrunden lyckades hon skildra kvinnornas existentiella livsvillkor.
Om 1930-talets litterära sexualpolitik
Mellankrigstidens kvinnolitteratur
Hela Agnes von Krusenstjernas författarskap rör sig kring de känslor av ofrihet, desperation och revolt som denna uppväxtmiljö uppammade. I sitt sökande efter “sanningen om kvinnorna” gick hon från sammanbrottsromanens depressiva text till drömmen om den frälsande kvinnligheten.Hon ställer i sin romantext de för kvinnor i en sexuell brytningstid svåra och angelägna frågorna: Vad betyder sexuallivet för vår kvinnoidentitet? Hur kan vi hitta fram till en positiv kvinnlig sinnlighet, fri från den nedärvda bördan av könsskräck, kvinnoförakt och förnekande av det kvinnliga begäret? I förmågan att uttrycka det bortträngda, förbjudna, ligger styrkan i Agnes von Krusenstjernas skildringskonst, hemligheten med dess starka suggestivitet och dragningskraft – men också dess förmåga att stöta bort, oroa och äckla.
Mötet med den kraft och expressivitet, det nya krävande jag som tog till orda i Södergrans författarskap satte sina första spår i 1930-talets danska lyrik i den konstnärskrets kring tidskriften Linien som Hulda Lütken och Bodil Bech tillhörde. I deras lyrik visar sig inspirationen från Södergran som en våldsam utmaning av det traditionella senromantiska versspråket och dess poetiska inventarier. Södergraninflytandet för deras diktkonst närmast till sammanbrott, medan däremot den tredje av 1930-talets kvinnliga lyriker, Tove Meyer, lever och arbetar tillräckligt länge för att kunna genomföra den svåra förflyttningen ut ur senromantiken och in i en ny modernistisk diktning.
Under den självuppfunna pseudonymen Cora Sandel debuterade norska Sara Cecilie Margareta Gjörwel Fabricius 1922 med en konstnärsnovell från Paris. Hon fortsatte att skriva på norska, trots att hon bodde i Sverige livet ut. I författarskapet utgör kvinna och man oftare motpoler än kärlekspar. Spänningen i hennes texter ligger i kraftfältet mellan kvinna och man. Och det är kvinnans blick på mannen som hon skildrar, gång på gång.Cora Sandel hade sinne för genreblandning. I flera av hennes prosaverk finns en dramatisk nerv, samtidigt som det poetiska uttrycket ligger på lur i detaljerna, i användningen av rytm och språkliga paralleller och i bildframställningen. Bland hennes efterlämnade papper finns både dikter och rena dramautkast. Hon har kallats “det osagdas” diktare. Det är den underliggande ironin och de bakomliggande, djupare sanningarna som gör hennes texter så bra, liksom hennes förmåga att skapa lågmälda, men samtidigt trotsigt optimistiska kvinnogestalter.
Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.