Singelkvinnan finner sin genre
I mitten av 1990-talet manifesterar sig en ny genre i skönlitteraturen, vilken får beteckningen chick lit. En av flera sociokulturella förutsättningar för dess uppkomst är den från 1970-talet och tre decennier framåt stadigt stigande äktenskapsåldern i västerlandet, som förlänger perioden mellan slutet av tonåren och den period i livet, som traditionellt innefattar äktenskap och barn, med ett årtionde eller mer. Under samma period kommer kvinnorna ut på arbetsmarknaden och blir en växande ekonomisk maktfaktor. Dessa två faktorer, samt den sexuella frigörelsen, ligger till grund för uppkomsten av en ny konsumtionsinriktad livsstil i storstäderna, med dejting och skiftande partner, den så kallade singelkulturen.
Chick lit är det populärlitterära uttrycket för singelkulturen och för de nya kvinno- och könsroller som den implicerar. Som litterär epokal form fångar den upp de unga singelkvinnornas tidsspecifika erfarenheter och gör dem till föremål för skildringen. Med chik lit får singelkvinnan sin egen genre.
Genren är tätt knuten till samtidens materialistiska konsumtionskultur med dess fetischering av märkesvaror. Det ligger nära till hands att se dess uppkomst som knuten till det ekonomiska uppsvinget på 1990-talet och det överflöd av pengar och den grasserande materialism, som det medförde. Bubbelekonomin brast 2008 och samma år utgör början till slutet för chick lit-genren.
Från tidningskolumner till internationella bästsäljare
Det hela började med några tidningskolumner i New York och London. Journalisten Candace Bushnell skrev mellan 1994 och 1996 varje vecka en kolumn i New York Observer. Det var kyliga, etnografiska rapporter från Manhattan om vita singelkvinnors liv med dejting och sex i en tid, när ingen – det var tesen – längre trodde på kärleken. De utkom i USA i bokform med titeln Sex and the City 1995. I London skrev journalisten Helen Fielding samma år i The Independent en kolumn, som bestod av fingerade dagboksanteckningar av den 30-åriga singeln Bridget Jones. Texterna utgavs samlade 1996 med titeln Bridget Jones dagbok.
Den nya chick lit-genren fick ett enormt gensvar hos de kvinnliga läsarna. Redan 2001, när filmversionen kom, hade första delen av Bridget Jones dagbok sålt i tio miljoner exemplar över hela världen och översatts till 33 språk. Tv-serien Sex and the City, som är en mindre desillusionerad version av boken, gjorde 1998-2008 sitt segertåg över hela västvärlden. Under 00-talet utkom en jämn ström av romaner, ofta med pastellfärgade eller rosa omslag, som avbildade en ung, dynamisk storstadskvinna med läckra kläder och stilettklackar − inspirerad av de fyra glamourösa väninnorna i SATC och/eller den mer ordinära Bridget Jones.
More chick than lit?
Bridget Jones dagbok utsågs 2007 av The Guardians läsare till en av 2000-talets mest inflytelserika romaner! Chick lit-genrens kommersiella succé och dess genomslagskraft hos läsarna har gjort att vissa litteraturkritiker ser den som ”ett rosa hot mot den seriösa litteraturen”. Författaren Doris Lessing har således offentligt deklarerat, att hon hatar Bridget Jones, och att det skulle vara bättre att chick lit-författarna skrev om sitt eget liv, så som de såg det, i stället för att skriva om hjälplösa, smått alkoholiserade kvinnor, som är oroade över sin vikt (The Guardian 24/8-2001).
Men om nu chick lit-genren faktiskt visar oss hur unga kvinnor ser på sitt eget liv? Något tyder ju på det. Miljoner kvinnor har köpt de här böckerna och, får man förmoda, känt igen sina egna dilemman och problemställningar i dem; de har identifierat sig med deras huvudpersoner och sett sitt eget liv återspeglat i fiktionen. Det är lätt att förakta bestsellerlitteraturen, men den berättar ju ofta något väsentligt för oss om den tid vi lever i. Chick lit-genren säger något om hur unga kvinnor upplever det att vara kvinna på 1990-talet och 00-talet, och det är med den utgångspunkten den kommer att läsas här.
Chick lit-tjejerna och feminismen
Chick lit-genrens förhållande till feminismen är omstritt. Säljer den ut det emancipatoriska arvegodset från 1970-talet eller vilar den tvärtom på vissa feministiska byggstenar, som t.ex. det frigjorda förhållandet till sex och den kritiska blicken på mannen? Ståndpunkten här är att chick lit bygger på arvet efter rödstrumporna men med den avgörande poängen att feminismens traditionella värderingar här har införlivats i en ny kvinnomedvetenhet, som är införstådd med sin samtids värderingar och ideal. Å ena sidan kan chick lit-tjejerna således anlägga en ganska kritisk syn på kvinnorollen, å andra sidan karakteriseras de av ett slags moralisk ”korrupthet”; de har så att säga införlivat samtidens kalkylerande marknadstänkande och gjort det till sitt eget.
Chick lit-tjejerna vet mycket väl att de är en del av det system, som de samtidigt lider under, och denna vetskap läggs till den ursprungliga feministiska erfarenhetsbasen. Den dubbelhet, som därigenom uppstår, manifesterar sig i en stark ambivalens inför kvinnorollens förtryckande beståndsdelar. Chick lit-tjejerna är inte blinda för dessa beståndsdelar, tvärtom är de pinsamt medvetna om sin egen del i dem. Detta inre, upplevda spänningsförhållande får eventuell kritik att tystna, nästan innan den uttalats, och det ligger i sakens natur att det får en kraftigt dämpande effekt på de kvinnliga huvudpersonernas handlingskraft.
Chick lit i Norden
Chick lit är i första hand en engelsk-amerikansk genre. Även i Norden är de mest populära inom genren internationella namn som Marion Keyes, Sophie Kinsella, Jennifer Weiner, Lauren Weisberger, Lisa Jewell – samt naturligvis Helen Fielding och Candace Bushnell. Jag uppfattar Bridget Jones dagbok som ett typexempel på chick lit, och i förlängningen Nynnes dagbog som det bästa exemplet på en nordisk chick lit-roman.
Den sistnämnda lägger sig tätt intill ”urtexten”, Bridget Jones dagbok, men eftersom det handlar om genrelitteratur är frågan om originalitet mindre relevant. Romanen äger den språkliga suveränitet och den burleska humor, som är helt avgörande för en lyckad chick lit-roman. Tonvikten kommer därför i fortsättningen att ligga på Nynnes dagbog (del 1), och en handfull svenska och norska romaner kommer att tas upp för att belysa genren.
Det börjar med en kvinna i kris …
Också Nynnes dagbog hade ursprungligen ett liv som tidningskolumn, skriven av journalisterna Henriette Lind, Lotte Thorsen och Anette Vestergaard. Kolumnen publicerades i Politiken varje vecka från augusti 1999 till augusti 2000, när texterna utkom som bok. Den blev en ögonblicklig succé, utkom också i Norge och Finland, och har sålt i drygt en halv miljon exemplar.
Liksom i den populärlitterära kärleksromanen, som chick lit-genren kan ses som en uppdaterad, mer realistisk version av, är intrigen jakten på en man. Romanerna börjar i ett läge där huvudpersonens självkänsla är i botten. Pojkvännen, eller den kille som hon dejtar, har gjort slut. I Nynnes dagbog vaknar Nynne upp till sin 35-årsdag med vansinniga kopparslagare och ett färskt blödande sår: Hennes ex, Djøf, som hon i flera år, och tills helt nyligen, har bott ihop med, har setts glo på mammakläder i centrum tillsammans med sin nya flickvän: den 23-åriga reklamassistenten med de smala höfterna!
”Jag orkar inte,” är Nynnes reaktion på nyheten. Den impulsiva, sinnliga, lätt kaotiska Nynne upplever att hon är totalt misslyckad i förhållande till det kvinnoideal som reklamassistenten representerar: Hon är ung, kontrollerad, hon har smala höfter och hon är smal! Och som om inte det var nog har hon på bara tre månader kunnat förvandla den inte precis barnälskande Djøf till en blivande familjefar!
Både i förhållande till det konventionella skönhetsidealet och i förhållande till den traditionella kvinnorollen som mor och hustru känner sig Nynne misslyckad. Samtidigt måste man konstatera att det ju inte är för att Nynne trängtar efter barn, som nyheten om ex-pojkvännen gnager henne; det är bekräftelsen det handlar om: den kvinnliga bekräftelse, som består i att en man väljer en som mor till sina barn. Nynnes känsla av nederlag leder således inte heller till en problematisering eller till en kritik av det kvinnoideal, som får henne att känna sig mindervärdig. Vreden är inte ett alternativ, för Nynne är själv bärare av den obarmhärtigt värderande blick, som hon känner sig mätt med – och alltså i detta fall förkastad av. Hon bedövar sin smärta genom att dricka sig stupfull, för att nästa dag, när hon tänker på perspektiven av nyheten, lägga sig i fosterställning i soffan med Billed-Bladet och en stor påse ostbågar!
… Och det slutar med en man
Romanen följer Nynne genom fyra förhållanden: en affär med kollegan Flemming Ø, ett one night stand med en gift lektor, en stormande förälskelse i konstnären Samuel och ett kortvarigt förhållande med kurden Khalim. Inget av dessa förhållanden leder till något: Flemming Ø. faller på sin självupptagna virilitet och den gifte lektorn är bara ute efter en älskarinna. Samuel, däremot, lever upp till Nynnes dröm om en pojkvän, vars utseende och sociala status får andra kvinnor att blekna av avund! Samtidigt är han bra i sängen. Han visar sig emellertid vara gift och insisterar för övrigt på att komma och gå precis som han vill. Nynne upplever den ena förödmjukelsen efter den andra, gör slut på förhållandet för att sedan kort efter återuppta det.
Det är Nynnes bäste vän Anders allvarliga sjukdom, som får henne att slutgiltigt bryta med Samuel. Det visar sig nämligen att Samuel sätter sina egna behov framför Nynnes önskan om att ta hand om Anders: JAG BEHÖVER OCKSÅ TAS OM HAND, vrålar han, när Nynne frågar, om han kanske kunde sätta sig själv i andra rummet i två minuter! Motsvarande med Khalim, som när Nynne gör slut med honom, går på om att hon har kränkt hans heder! Romanens blick på Samuel och Khalim registrerar tydligt deras egocentriska väsen. Det handlar mer om männens egna behov än om hänsynen till och omsorgen om Nynne. Det ser Nynne till sist fullständigt klart, och det är den insikten, som får henne att vända männen ryggen.
Den känslomässige idioten
Helen Fielding introducerade i Bridget Jones dagbok föreställningen om ”the emotional fuckwit”, som definierades så här: ”När kvinnor glider över trettioårsstrecket (…), ändras maktbalansen fundamentalt. Även de mest skamlösa och respektlösa flickor tappar fattningen i kampen mot de första smärtsamma anfallen av existentiell ångest: rädslan för att dö ensam och hittas tre veckor senare, delvis uppäten av en schäfer (…) Och män som Richard spelar på sprickan i rustningen och flyr från förpliktelser, mognad, heder och den naturliga utvecklingen i ett förhållande mellan en man och en kvinna.”
Det är den feministiska Sharon, som lägger fram den teorin under ett av väninnegruppens cafémöten, och Bridgets omedelbara reaktion är att hyssja på henne, för ”när allt kommer omkring finns det inte något så ocharmerande i en mans ögon som högljudd feminism.” Bridget anammar i alla fall teorin och använder den som måttstock på männens lämplighet som pojkvänner. När hon är på väg att ta av sig kjolen för att ha sex med Daniel, som hon är förälskad i, och som är hennes chef, viskar han: ”Det är bara på skoj, eller hur. Jag tycker inte att vi ska inleda ett förhållande.” Genast hörs Sharons varnande ord i Bridgets öron, och hon rättar till kjolen och skrider ut ur sovrummet med den feministiska salvan: ”Jag är inte intresserad av känslomässiga idioter.”
Om det finns en sanning i chick lit, som aldrig ifrågasätts, så är det att män hatar feminister. Och ändå finns det ju ett arv från rödstrumporna i Bridgets och Nynnes sätt att reagera på. Det kan dröja länge innan den kritiskt-avslöjande blicken på mannen visar sig hos de kvinnliga huvudpersonerna, eftersom mäns bekräftelse är fullständigt avgörande för dem. Men texten leder fram till att denna blick uppstår hos dem, och det är med denna blick de till sist väljer den man, som enligt romanens normvärld är den rätte för dem. En man, som är mjuk utan att vara en pojkspoling, som är mogen, förstående, omtänksam, och som betraktar kvinnan som en likvärdig partner.
Kärlek och prestation
Vi ska här uppehålla oss ett ögonblick vid den svenska chick lit-drottningen Kajsa Ingemarssons roman, Små citroner gula (2004), och se på hur den framställer förhållandet mellan prestation och kärlek. I romanens första kapitel blir Agnes, helt enligt genrens föreskrifter, lämnad av sin omogne musikerpojkvän. Samtidigt tvingas hon, på grund av att hennes chef försökt våldta henne(!), att ge upp sitt arbete på en fin restaurang i Stockholm. Pojkvännen vill, efter att han har tröttnat på den nya flickan med de stora brösten, återuppta förhållandet med Agnes, och även om hennes väninnor bestämt varnar henne för det, låter hon honom flytta in i sin lägenhet igen.
Utvecklingshistorien, som är starkare i denna roman än i Nynnes dagbog, består i att Agnes beslutar sig för att förverkliga sin dröm att skaffa en egen restaurang. I månader arbetar hon dygnet runt, och samtidigt med att drömmen tar form, bygger hon upp det självförtroende, som gör det möjligt för henne att genomskåda hur pojkvännen utnyttjar henne och att kasta ut honom. Den litet oansenlige grannpojken, David, som har stöttat henne under tiden, visar sig vara matskribent på en stor tidning, och Agnes får sitt professionella erkännande och en pojkvän dessutom, när David skriver en uppriktigt begeistrad recension om hennes restaurang, och gästerna börjar strömma till.
Lisbeth Larsson har utifrån bl.a. Små citroner gula karakteriserat chick lit-genren som ”feminism light”. Där kvinnan i den äldre romantiska populärlitteraturen skulle stå upp för kärleken, ska vår tids chick lit-hjältinna stå upp för sig själv. Hon ska kunna klara sig själv, visa att hon bemästrar det urbana livets utmaningar och samtidigt ska hon förverkliga drömmen om den stora kärleken.
Detta gäller också för den norska romanen På høye hæler over Grønland av Siri Østli (2009). Hjältinnan är här uppdelad i två renodlade chick lit-typer: sex and the city-kvinnan Iselin, en självsäker karriäradvokat, som kör Mercedes och ser Chanel och YSL som det enda saliggörande; och hennes väninna, Bridget-klonen Sofie, som är knubbig, kaotisk och osäker, men som, utan att hon själv är medveten om det, besitter stor kreativ begåvning. Historien består i att den kyliga Iselin kommer i kontakt med sin frusna kvinnlighet genom en graviditet, och lär sig att tillvaron är något annat än karriär och shopping. Sofie, däremot, vinner några professionella segrar, som ger henne det självförtroende hon behöver för att starta ett eget företag – och för att sätta ned foten gentemot de många män som utnyttjar henne. Liksom Agnes i Små citroner gula inser Sofie efter många prövningar att mannen i hennes liv är den snälle och litet nördige – men i själva verket välbärgade och framgångsrike – grannpojken.
I Nynnes och Bridget Jones dagbok, däremot, upptar arbetslivet inte särskilt mycket plats, mer än som leverantör av stoff till komiska situationer. Nynne och Bridget styrs av sin lust, och när arbetet kräver en prestation av dem, är det oftast förbundet med ett våldsamt motstånd. Nynne får en hel dag att gå genom att inte skriva det viktiga föredrag som hon ska hålla på arbetet nästa dag. Bridget ligger i sängen och äter choklad och dricker vin för att förtränga medvetenheten om det pressmeddelande, som ska skrivas. Även om de två romanerna framställer kvinnorna som misslyckade, oorganiserade och tämligen själsfrånvarande på arbetet är den övergripande bilden av dem anmärkningsvärd genom att den inte är lika med summan av de berättade händelserna. Nynne får mycket beröm av sin chef för sitt föredrag – utan att det förklaras närmare, hur det gick till. Och Bridget kan till slut ensam leverera det tv-reportage, som alla Londons stjärnjournalister har försökt få göra.
På handlingsplanet kommer chick lit-hjältinnan i de här romanerna till korta inför kravet på en professionell prestation; på den implicita berättarens plan slås det däremot fast, att denna bild av henne som otillräcklig långtifrån representerar sanningen. Diskrepansen mellan romanens överordnade postulat om hjältinnan som suverän och framgångsrik i sitt professionella liv och de faktiskt skildrade erfarenheterna är markant och den får ett grunddrag i chick lit-genren att framträda: nämligen att den som barn av triviallitteraturen rymmer element av önskedrömmar som går i uppfyllelse och fantasier om allsmäktighet.
I Hanne Hedetofts Ellens elevator (2003) går rörelsen i motsatt riktning, alltså mot mer realism. Romanen är en polemisk replik till Bridget Jones dagbok, vars intertextuella dialog med Jane Austens berömda roman Stolthet och fördom den har låtit sig inspireras av. Dock på ett mycket skruvat sätt, nämligen genom att göra upp med föreställningen om den romantiska kärleken. Huvudpersonen Lis, som är en självständig, hårdkokt singel, förälskar sig i romanfiguren Heathcliff(!), den demoniske hjälten i Emily Brontës Svindlande höjder. Först när hon, efter väninnan Ellens ingripande, inser illusionen, eller alltså fiktionen, i denna kärlek, vågar hon möta mannen i det verkliga livet och överlämna sig åt det parförhållande som hon tidigare inte har trott på.
Liksom i de nämnda norska och svenska romanerna är greppet också i Ellens elevator att den kvinnliga huvudpersonen måste skaffa sig en mer realistisk bild av kärleken, innan hon kan identifiera den man, som är den rätte för henne. Dessa tre romaner har en mer komplex psykologi och en högre grad av realism än Nynnes dagbog, något som troligen beror på att de kommer till förhållandevis sent och alltså har ett större avstånd till genrens grundböcker, Bridget Jones dagbok och Sex and the City. Efter Nynnes dagbog, vilken som nämnts kom ut redan år 2000, rör sig den nordiska chick lit-genren mot utvecklingsromanen i dess mer populära, feel good-aktiga form.
”Vi är alla beroende”
Åter till chick lit-tjejernas förhållande till mannen, som rymmer ytterligare ett plan, utöver det som tidigare beskrivits. Nynne och hennes medsystrar har, som tidigare nämnts, en betydande investering i den ordning, som representerar förtrycket av dem. Nynnes öknamn på expojkvännen, Djøf (DJØF – Danmarks Jurist- og Økonomforbund), är ett exempel på hur mannens värde som pojkvän är oupplösligt förbundet med hans årsinkomst och sociala status. När Nynne, efter att ha dömt ut Djøf, återtar sin jakt på en man, sker det iförd en nyköpt ”sexig, svart D&G-bikini, i hopp om att lediga män i lönegrad 79 ska titta på den!”
Chick lit-tjejerna funderar ständigt på den potentielle pojkvännens årsinkomst. Den kapitalistiska logiken har trängt långt in i hjärtat på hjältinnorna, och det erotiska livet går inte längre ut på att etablera ett känslomässigt djupt förhållande till en annan människa, utan framställs som ett korrumperat bytesförhållande. En läcker kropp och ett snyggt utseende kan växlas in till social status. Att förhålla sig till erotiken på detta kalkylerande sätt framställs i Sex and the City som ett historiskt nytt fenomen, som betecknar ett brott med den romantiska föreställningen om kärleken, men det problematiseras aldrig på allvar. ”Vi är alla beroende … och vi tycker om att ha det på det sättet,” säger berättaren frejdigt i upptakten till Sex and the City.
Mannen är först och främst ett medel för att uppnå hög social status eller en eftertraktad lyxig livsstil. Även om intrigen är uppbyggd kring jakten på honom, tar han som individ anmärkningsvärt liten plats. Han är den åtrådda accessoaren, som hjältinnan kan visa upp sin sociala status med, och som kan kasseras igen, om han inte lever upp till förväntningarna.
Underbar och älskad av alla
Även om människors inre liv är ett sparsamt förekommande tema i populärlitteraturen, är det inte så, att chick lit-genren undviker de tillstånd och upplevelser i kvinnors liv som gör ont. Men den dröjer inte vid dessa tillstånd, och den erbjuder dem en kompensatorisk tillfredsställelse genom shopping och konsumtion, eller en tillfällig bedövning genom alkohol eller mat. Det är karakteristiskt för chick lit-tjejerna, att de besitter en välutvecklad förmåga till självbedrägeri. Romanerna har en liksom outtalad medvetenhet om att ett visst mått av livslögn och självbedrägeri är nödvändigt för att klara av det moderna kvinnolivet.
Det tydligaste exemplet på detta är svenska Martina Haags roman Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra), (2005). Den skildrar den ca 30-åriga singelkvinnan Isabellas alltmer desperata försök att få livet som arbetslös skådespelare att leva upp till idealet om den framgångsrika kvinnan med karriär och man. Hon tror på coachingböckernas slagord att man ska ”ta makten över sitt liv”, men hon kan bara realisera det genom ett enormt självbedrägeri, som också implicerar ett allvarligt bedrägeri gentemot omgivningen. På sista sidan börjar den (nederlags)historia, som man just har läst, från början igen, genom att Isabella söker ett nytt och spännande arbete, som hon fullständigt saknar kvalifikationer för.
Martina Haags roman saknar den språkliga vitalitet och den slagfärdiga humor, som är förutsättningen för att man som läsare accepterar genrens ytlighet som premiss, och just därigenom kommer den oavsiktligt att visa upp rådvillheten och känslan av handfallenhet i en singelkvinnas liv.
Skriftens suveränitet
Generellt kan man säga om genren att dess ”förytligande” av känslolivet förmedlas med en smittande humor och i en burlesk språklig ton. Den existentiella ångsten besvärjes så att säga med språket, som i Bridget Jones tidigare nämnda anmärkning om den ensamma kvinnan, som blir uppäten av en schäfer. En så förfärlig, en så opassande bild att den får läsaren att – skratta! Den språkliga suveräniteten i chick lit-genren verkar avväpnande. Energin, självironin, djävlar-anammat tar udden av de ofta smärtsamma erfarenheter som skildras. Skriften representerar genom sin slagfärdighet och genom det flärdfria och frimodiga sätt, på vilket kvinnorna talar om sig själva, ett övervinnande av de frustrationer, som är knutna till kvinnorollen. Den upprättar en form av värdighet i det kaos som chick lit-tjejernas värld framstår som.
Kvinnlighetens clowner
Chick lit-tjejerna är kvinnlighetens clowner. ”De roliga flickorna, som skämtar om hur dumma och fula och odugliga de är”, för att citera en bok i chick lit-genrens närhet, Michael Laudrups Tænder. Romanerna är fulla av historier om kvinnor, som trampar i klaveret. Historier om toalettpapper, som fladdrar ut från byxorna, om en jättestor tångruska, som plötsligt klistrar sig fast vid ens bikiniklädda sköte, om den stora bajskorv som man ofrivilligt har lämnat kvar i wc-skålen … alla dessa pinsamma och skrattretande episoder, som lever sitt eget okontrollerbara liv, och som underminerar hjältinnans försök att leva upp till det damtidningsperfekta idealet. Och som underminerar hennes integritet. För att inte kunna styra kroppen och könet upplevs av chick lit-tjejerna själva som en kränkning. Det är som om de lever under ett ständigt hot om angrepp från könets sida. Visserligen driver de med det och gör könet till ett skämt, men de är ju också offer för det. Varje avvikelse från det förhärskande kvinnoidealet upplevs som en förödmjukelse och allt handlar därför om att visa upp en perfekt fasad.
Man kan säga att det innebär en sorts uppror mot den perfekta kvinnorollen att visa upp detta snubblande, alltså imperfektionen och bristen på kontroll, genom ett språk, som chockerar! Den konstant uppvisade bristen på viljestyrka och disciplin (när det gäller mat, män, alkohol, cigaretter, kläder, skraplotter) har troligen tillfälligt befriat många kvinnliga läsare från den press, som utgår från kulturens kvinnoideal, utan att de därför har upplevt att de förlorat sin värdighet. Chick lit-genrens verkliga styrka är denna språkliga okuvlighet.
Det är inte roligt att vara Nynne!
Det är roligt att läsa om Nynne. Det är inte roligt att vara Nynne! Så skulle man kunna sammanfatta chick lit-genrens väsen. Om man inte accepterar den förförelse, som utgår från språket och humorn ger genren en tvetydig och tämligen oroande bild av unga kvinnors erfarenhetsvärld. Den visar att könet alltjämt betyder överväldigande mycket för deras självuppfattning, och att ångesten över att inte hitta en man är enorm. Den visar, att det vilar en evig press på kvinnorna att göra kroppen perfekt. Den visar att ätstörningar, lätt alkoholism och ensamhet florerar. Alltihop företeelser, vilkas verklighetsanknytning kan bekräftas genom vanlig tidningsläsning. Mot den bakgrunden är det svårt att hålla med om att chick lit-genren ger en missvisande bild av modernt kvinnoliv. Men det är samtidigt klart, att den som populärlitterär genre med rosa glasyr inte står för de problem den faktiskt beskriver, och inte heller erbjuder någon användbar tolkning av dem. Lär dig att leva med din kluvenhet och skratta litet åt alltihop! Det är budskapet.
Efter chick lit-genren
Chick lit-genren har här betraktats som underhållningslitteraturens sätt att tolka unga kvinnors upplevelse av kön och kvinnlighet på 1990-talet och 00-talet. De populära romantyper, som omkring 2011 övertar chick lit-genrens plats på bästsäljarlistorna, nämligen den erotiska romanen och äktenskapsthrillern, ger några nya och tidsbundna förslag på den moderna kvinnoidentiteten. Det är romantyper, som liksom chick lit-genren kretsar kring kvinnlig kärlekslängtan men som också är mer pessimistiska vad gäller dess möjlighet att realiseras i ett likvärdigt, jämställt parförhållande.
Skönlitteratur
- Candace Bushnell: Sex and the City. Grand Central Publishing, 1996. På svenska Sex and the city. Forum, 2001
- Candace Bushnell: Four blondes. Grove/Atlantic, 2000. På svenska 4 blondiner. Forum, 2001
- Helen Fielding: Bridget Jones’ Diary. Picador, 1996. På svenska Bridget Jones dagbok. Richter, 1998
- Martina Haag: Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra). Piratforläget, 2005
- Hanne Hedetoft: Ellens elevator. Rosinante, 2003
- Kajsa Ingemarsson: Små citroner gula. Forum, 2004
- Henriette Lind, Lotte Thorsen, Anette Vestergaard: Nynnes dagbog 1. Aschehoug, 2000
- Maise Njor, Camilla Stockmann: Michael Laudrups tænder. Gyldendal, 2005
- Siri Østli: På høye hæler over Grønland. Cappelen Damm, 2009
Facklitteratur
- John Ezard: Bainbridge tilts at ‘chick lit’ cult. The Guardian, 24.08.2001
- Suzanne Ferriss & Mallory Young (red.): Chick Lit. The New Woman’s Fiction. Routledge, 2006
- Stephanie Harzewski: Chick Lit and Postfeminism. University of Virginia Press, 2011
- Lisbeth Larsson: “Från Rådgifvare till Chick-lit. Den romantiska berättelsens förändringar”. Den litterära textens förändringar Stefan Ekman, Mats Malm og Lisbeth Stenberg (red.). Litteraturvetenskapliga institutionen, 2007
- Lisbeth Larsson: Romantikerna bryter upp. DN.se, 20.01.2007
- Martine Ramskov Gjede: Den kvindelige selviscenesættelse og kønsforhandling i nyere feministiske genrehybrider. Bacheloropgave, Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab, 2008
- Imelda Whelehan: The Feminist Bestseller. Palgrave Macmillan, 2005