Eldrid Lunden (född 1940) debuterade 1968 med diktsamlingen f.eks. juli, en bok som på ett nytt och fräckt sätt protesterade mot etablerade konventioner i norsk lyrik. Boken är symptomatisk för inställningen till språk och litteratur hos den unga författargenerationen omkring 1965, en inställning som blev utgångspunkten för ett allt starkare språkmedvetande hos de feministiskt orienterade författarna på 1970-talet.
f.eks. juli är ett uppror mot lyrikens högtidliga aura i allmänhet och 1950-talsmodernismens högstämda patos i synnerhet. Den allvarliga tonen vid lyrikuppläsningar och litteraturarrangemang förlöjligas. Nu gäller det att dra ner den så kallade finkulturen från piedestalen! Lyriken behöver inte bara vara abstrakt och högtidlig, subjektorienterad och tragisk. Den skall också kunna vara enkel och rättfram eller dumdristigt överrumplande och självironiskt utlämnande.
Det litterära uppbrottet i Norge vid 1960-talets mitt utgick från den s k Profil-kretsen med författare som Jan Erik Vold, Paal-Helge Haugen, Dag Solstad, Tor Obrestad, Espen Haavardsholm och Einar Økland. I nära kontakt med denna inre krets stod två kvinnliga författare som under 1970-talet kom att utveckla stora författarskap: Eldrid Lunden och Liv Køltzow. Miljön präglades av experiment, europeisk orientering och höga litterära ambitioner. Kritik och litterär praktik gick hand i hand. Det estetiska programmet handlade om större koncentration på tingen, det banala och vardagliga blev intressant som ämne för litterär behandling. Verkligheten var konkret. Finns det ett jag innerst inne, eller är identiteten en uppsättning roller, var en av de frågor som ställdes, och som tematiserades t ex i Kari Bøges Asmorelda, 1971. Det blev viktigt att synliggöra litteratur som text: att dikter var “att göra något med språket”. Läsaren gjordes uppmärksam på skillnaden mellan litteratur och verklighet och uppmanades öppet att delta i diktandet. Man förhöll sig fritt till formkategorier och genrer, var något skeptisk till metaforer och symboler. Texten framstod som en historiskt bestämd situationsrapport, ett exempel hämtat från en viss plats och en viss tid: f.eks. juli.
Språk är makt, språk är förtryck; ingen frigörelse är möjlig utan frigörelse i språket. Det är en grundläggande insikt för lyrikern Eldrid Lunden som med sina tre diktsamlingar från 1970-talet förenade feminism och språkmedvetande på ett sådant sätt att litteraturen kunde få politisk kraft utan att förlora estetisk kvalitet. Hennes författarskap kan läsas som en sammansmältning och en kulmination på 1960-talets språkliga uppbrottstendenser och 1970-talets kvinnopolitiska engagemang. Här möts de två linjerna i dikter som kom att fungera litterärt medvetandegörande och oerhört produktivt för både jämnåriga författare och för en yngre generation av skrivande kvinnor.
För de unga får sökandet efter en ny form och ett nytt språk en central plats i författarskapet. Detta språkmedvetande handlar bl a om att form är innehåll: Det är inte bara det man säger som betyder något, utan också hur man säger det. Väljer man en genre har man också valt en rad konventioner som har anknytning till själva genren. Väljer man en bild medföljer automatiskt en del konnotationer som kan utvecklas eller brytas ner, men de existerar. Språket är inte oskyldigt; det är bärare av attityder, normer och makt, och det förändras ständigt.
Om språket säger Eldrid Lunden: “Språket är inte bara ett redskap, det är en social struktur, och denna struktur kan formas och anpassas av dem som lever inom den. Detta innebär att makthavarna i alla samhällen har ett avgörande inflytande på språket och är aktivt intresserade av att forma det. Många forskare, filosofer – från Nietzsche till Foucault och Lacan – har varit intresserade av detta; vem i ett samhälle som tillskansar sig herraväldet över språket och därmed över tankar och värderingar. Men om man är medveten om detta kan man välja att pressa fram sin egen röst”.
(Essays, 1982).
Språket är därför en del av verkligheten som i lika hög grad som allt möjligt annat tilldrar sig författarens uppmärksamhet. Ja, för kvinnliga författare är språket särskilt viktigt eftersom det uppfattas som ett av samhällets starkaste medel för förtryck. Språket måste därför vara föremål för feministisk och poetisk analys, och identitet och frigörelse är tätt förknippade med språket. Som Eldrid Lunden uttrycker det i en dikt i Gjenkjennelsen, 1982:
Du må bestemme om du vil bli noen
uttalt nå, du må skifte språk
for ditt bare liv.
Eldrid Lunden är en pionjär bland de lyriker som från en feministisk position undersöker språket som maktmekanism och möjlighet i poetisk form. f.eks. juli var en upprorsbok. I mitten av 1970-talet utkom de tre diktsamlingarna inneringa (inringad), 1975, hard, mjuk, 1976, och Mammy, blue, 1977, som innehåller de flesta av de teman som upptog kvinnorörelsen och kvinnliga författare på 1970-talet: Vem är jag? Vad är kvinnlighet? Vem bestämmer över mig? Hur kan jag uttrycka mig själv? Hur kan jag förverkliga mina önskningar och mina drömmar? De tematiserar perception och kreativitet, förhållandet mellan kvinna och man, förhållandet mellan mor och dotter och det inbördes förhållandet mellan kvinnor. Efter dessa tre täta, minimalistiska samlingar utkom den öppna och politiskt reflekterande Gjenkjennelsen, 1982, den mer filosofiskt frågande Det omvendt avhengige, 1989 (Det omvänt avhängiga, 1992), och den historiskt orienterade Noen må ha vore her før, 1990.
Eldrid Lundens inflytande beror inte minst på den kritik hon riktar mot kvinnorna själva och mot kvinnorörelsen. I en intervju säger hon: “Grunden för den kvinnofrigörelse vi i dag ser försök till härstammar i mindre grad från kvinnokampen än från arbetarrörelsen och läkarvetenskapen. (… ) Enligt min uppfattning har nyfeminismen rört ihop saker och ting ordentligt när det gäller en del viktiga problemställningar. T ex genom att uppföra sig som om detta att vara kvinna i sig skulle vara något radikalt. Men om det är radikalt att vara kvinna, gör man det omöjligt att vara en radikal kvinna”.
(Café Existens nr 20).
De tre böckerna från 1970-talet har en sökande hållning och ett mycket komprimerat språk. Dikterna utforskar det kvinnliga subjektet i hennes naturomgivning, i hennes kropp och i hennes relationer, inneringa har anknytning till en lantlig miljö på Vestlandet, där naturförhållandena och vädret blir yttre paralleller till en ung flickas instängda tillvaro. Hon är både “omringad” av en tryckande natur och “instängd” i språket. Vatten är det dominerande elementet i denna tillvaro: regn och väta blir metaforer för både det naturliga och det mänskliga, hard, mjuk arbetar retoriskt med kontraster: svart-vit, varm-kall, aktiv-passiv, kvinna-man. Som en underton i hela samlingen ligger en saknad efter kroppslig närhet och värme och samtidigt en längtan efter att stiga ut ur en stillastående “normalitet” och sätta sig i rörelse:
Ho vil skape seg om
til ei rørsle, ho blir logisk
sett over alt.
Att sätta sig i rörelse kan läsas som att bli ett aktivt handlande subjekt – en central problemställning hos många kvinnliga huvudpersoner på 1970-talet: Deras “projekt” är att bli självständiga individer med en aktiv inställning till omvärlden.
Lange linjer av væte
flyt langsamt nedover i tida,
vatnet slit
med tynn sans
og sender sine hovuddrag
gjennom kvite sluser som
uunngåeleg
og ingenting.
(inneringa, 1975).
Förhållandet till mannen är ett annat centralt tema. Han – eller hennes beroende av honom – är tydligtvis ett hinder för hennes möjligheter till förverkligande. Ibland verkar det som om en djupare kontakt aldrig kan uppnås:
Gang på gang
bøyer han seg fram for å sjå
kven ho er og
blir, men morgonen er ennå
ei glasklokke omkring henne
og ryggen trekker brått
ei kald linje om det som er igjen
å seie.
hard, mjuk tematiserar kvinnlig identitet och förhållandet mellan könen. I en defensiv – om inte passiv – position blir kvinnokroppen en tillgång: Sinnen och fysisk känslighet är den enda säkra utgångspunkten för reflexioner kring språk, identitet och verklighet.
Mammy, blue tematiserar faser i en kvinnas liv från det att hon är barn tills hon är cirka tjugoåtta år. Försöket att bli synlig, att bli ett aktivt handlande subjekt och att få ett eget språk, är sidor av samma självförverkligandeprocess:
Eg er Anna, eg er tjueåtte
år, eg er synleg
mot entredøra kvar morgon, ei open
rørsle i lufta.
Eg er Anna, eg er tjueåtte
år. Eg tenker oftare og oftare
på at eg er synleg mot entredøra
kvar morgon, så sit eg i bilen.
Eg er Anna, eg har
ein flekk på tunga
det er eit ord der, det
veit eg.
Hos Eldrid Lunden knyts kvinnligheten ofta till metaforer som vatten, regn, slem, mun, medan manlighet konnoteras av “hårdare” metaforer som bil, insekt och puls. Men i Lundens texter är detta retoriska spel samtidigt öppet och dynamiskt; en poäng i hennes dikter är just att undvika att fastställa betydelse, men att bryta ner de konventionella föreställningar som kan cementera könsrollsmönstret. I Lundens lyrik kritiseras också kvinnor som själva medverkar till att föra skevheterna vidare:
Dei eldste straumane
frå mødrene, det lukka mørkret
kring laus væte, og lufta
skarp av underliv.
Bilete som aldri heilt vil flyte
opp, vatnet som ikkje
let seg vaske
vekk.
Under dikten ligger föreställningen om den allsmäktiga modern som på en annan nivå blir ett uppror mot mödrars uppfostran av sina döttrar:
Mødrer som held deg tett
i den store straumen
grip etter halsen din, bakfrå
med ein liten kvit krage.
Mammy, blue är en blues om kvinnan, en bitterljuv sång från en kvinnlig ståndpunkt, där historien och biologin har satt gränser som nu står inför sitt fall: En blues är också upprorisk!
Gjenkjennelsen har 1980-talets reflekterade distans till den heta debatt som försiggick under det föregående decenniet. En viktig problemställning är fortfarande kampen om språket, men nu handlar det om språket i en vidare mening: Både historiska traderingar och nyskapade mediabilder är en del av en komplex, mansdominerad kultur:
Å henge fast, slik
Å organisere sin eigen drukningsdød, slik
i eit hav av bilde
som trugar med å likne
ein sjøl til forveksling, og
nobody has to guess
that Baby can’t be blessed
till she sees finally that she’s like all the rest.
Det omvendt avhengige är en bok om liv och död, om meningen med tillvaron och det som ligger bortom den. Hos Eldrid Lunden blir poesin en plats där man kan närma sig det okända med de begränsningar – eller möjligheter – som ligger i språket.
Möbius-bandet är en parallell till textens återvändande till sin utgångspunkt, men där det har “hänt något” på vägen. Möbius-bandet återges på omslaget till Det omvendt avhengige. Det är ett runt, sammanhängande band som är vridet ett halvt varv – som också visar att motsatser är “beroende” av varandra.
De två dikter som inramar samlingen är på detta sätt karaktäristiska: “Den stilla punkten i konstant / förskjutning” heter det inledningsvis, medan följande paradox sätter punkt: “Det är för att vi skall vara helt lugna / för / att allt är sagt / och ingenting”. Paradoxen är mer än något annat tropen i denna diktsamling, medan repetition av en utgångspunkt blir den narrativa struktur som på samma gång sluter texterna kring sig själva och öppnar dem mot det vi nog anar, men inte förstår:
Som å opne døra til eit rom du trur du kjenner
og plutseleg sjå lyset lette, snø gjennom rommet
gjennom auget. Så lett som om rommet ikkje
lenger er der
Haren som berre snør og snør vidare gjennom
haren
I Noen må ha vore her før gör Eldrid Lunden det lite lättare för läsaren. Diktsamlingen är till stor del en intertextuell dialog med kvinnor och kvinnogestalter i norsk litteratur: Oda Krohg, Dagny Juel och Christian Krohgs Albertine. Genom konstellationen Oda/Dagny på ena sidan och Albertine på den andra tematiseras och aktualiseras en rad problem, som frigörelse, klasskillnader, sexualitet, prostitution, iscensättning, solidaritet osv.
Samtidigt står denna bok i ett speciellt förhållande till Mammy, blue. Båda ställer förhållandet mellan mödrar och döttrar i centrum, och båda har innanför sina blå omslag vågen och bluesen som centrala motiv. Rörelse, musik, melankoli, men också uppror sveper som en blå våg genom Eldrid Lundens författarskap: Ingenting får falla till ro i detta språk; poesin är evigt otålig.
I diktsamlingen Slik sett, 1996, formulerar Eldrid Lunden återigen tillvarons och poesins paradoxer mycket skarpt:
Flekker av berørt og berørt
og uberørt
Solidaritet vi ikkje vil ha og
har
Dette at vi ikkje alltid veit kva
vi er mest glad eller redd for,
og at vi ein gong må ha visst
kva dette var.