Nordland, landsdelen som Jonas Lie och Knut Hamsun så eftertryckligt hade placerat på nyromantikens karta, och som också Alvilde Prydz och Magdalene Thoresen hade hyllat, fick med Regine Normanns (1867–1939) författarskap nya dimensioner. Här förenas autentisk vardag och känd folktradition. Förmågan att drömma stort om frigörelse, kärlekslycka, livsuppgifter och det övernaturliga i tillvaron åtföljs av ett självklart dödsmedvetande hos människorna i den nordnorska miljö som hon beskriver. Sjukdomen, lidandet, kyrkogården, kistan och graven är närvarande i alla romanerna. Regine Normann blev en språklig förnyare som vidarebefordrar den nordländska dialekten i normaliserad språkdräkt, men på ett sätt som låter den rytmiska, muntliga berättarstilen understryka de mytiska och folkliga tänkesätten. I de många sagosamlingar som hon gav ut – med sagor som hon redan hade använt i romanerna – framstår hon som folklorist och traditionsförmedlare.
Själv var Regine Normann lärardotter från Bø i Vesterålen. Efter en hård barndom gifte hon sig mycket ung med bygdens lärare och klockare. “Tio års våldtäkt” – så beskrev hon äktenskapet. Efter skilsmässan reste hon till Kristiania, avlade lärarinneexamen och började skriva. I sitt andra äktenskap var hon gift med den kände författaren Tryggve Andersen (1866–1920). Samlivet var konstnärligt stimulerande, och det äkta paret höll under några år litterär salong i huvudstaden, innan deras vägar skildes. Regine Normann satt i många år i styrelsen för Den norske forfatterforening.
Regine Normann fortsatte att arbeta som lärare efter debuten som författare. Lärarinnan Ragna Størk i Faafængt offrar kärleken för arbetet, hon känner sig förpliktigad av sin specialbegåvning som pedagog och ser lärargärningen som ett kall. Ellen Keys Barnets århundrade var otvivelaktigt en inspirationskälla för flera av Regine Normanns böcker, i synnerhet för Barnets tjenere.
Det är stora existentiella frågor Regine Normann ger sig i kast med: Vad betyder det att ha rötter och höra hemma någonstans? Vad vill det säga att älska? I miljöskildringarna rör hon sig i fattiga nordnorska fiskarsamhällen och i huvudstadens östra delar. Hennes egna barndoms- och äktenskapsupplevelser ligger som en klangbotten under de tidiga romanernas barnskildringar och deras starkt kritiska kvinnoperspektiv.
Värnlöshet och modersmakt
Barn- och kvinnomisshandel är centrala motiv i debutböckerna Krabvaag, 1905, Bortsat, 1906, och Stængt (Stängt), 1908, medan dubbelromanen Barnets tjenere (Barnets tjänare), 1910, och Faafængt (Fåfängt), 1911, följer en lärarinnas arbete bland småskolepojkar. Barnens längtan efter ömhet och värme, lek och utvecklingsmöjligheter och de vuxna utflyttarnas längtan tillbaka till det nordländska barndomsland som förstärkte fabuleringslusten och skönhetstörsten, är underliggande teman i alla böckerna. Men ytan är hård. Många av Regine Normanns böcker kretsar kring motsättningar och maktstrider mellan olika kvinnogenerationer. Bilden av en maktlysten, hämndgirig och pietistisk modersgestalt varieras gång på gång.
Regine Normann stod Sigrid Undset och Nini Roll Anker nära, både personligen och litterärt. Alla tre utförde ett stort arbete inom författarföreningen.
Kollektivromanen Krabvaag har den unga flickan Paulina som centrum. En hycklande och lysten lekmannapredikant hemsöker fiskarsamhället i vintermörkret och bidrar till att stäcka Paulinas utveckling. Men den pietism som dikterar handlingsmöjligheterna för Paulinas mor, är mycket mer människofientlig. Modern tvingar henne att avstå från fästmannen därför att han är av samesläkt och “ett världens barn”. Paulina dör av barnsängsfeber sedan modern själv har gett henne det nedsmittade sänglinnet. En öm gudmor, som också är bygdens författare, tar hand om barnet.
I romanen Dengang (Den gången), 1912, får den moderliga auktoriteten sitt mest ohyggliga perspektiv. Modersmakten är här ett bimotiv, men eftersom romanen genomströmmas av traditionsstoff och folktro kan moderns övergrepp illustreras med särskild fasa. Berättaren låter den onda modern tvinga sin lilla dotter upp ur graven för att hon skall kunna vara springflicka i hennes hämndaktioner. Också här träder en god kvinna fram och försvarar det värnlösa barnet.
Sara i romanen Stængt går under bland förtryckare och förmyndare. Romanen börjar med en bild av Sara som en lekkamrat till “Vorherres Fugle”, de vilda svanarna. I den avslutande bilden förs hon med våld till sinnessjukhuset. Mellan dessa två bilder ligger Saras historia. Hon blir mot sin vilja bortgift med en äldre predikant som besvarar hennes protester mot den äktenskapliga våldtäkten med riset. I hemlighet blir Sara vän med ett ungt syskonpar, och på hennes initiativ far de på skattjakt till en stor grotta. Svanarna och grottan blir symboler för Saras drömmar om frihet och skönhet. När hon blir mor känns livet för en kort stund meningsfullt. Men pojken dör, och Sara har förbjudit mannen att döpa honom. Sorgen och skuldkänslorna gör henne sinnessjuk. Romanen slutar med syskonparet som lever i harmoni och till slut också får med sin far i arbetsgemenskapen – en bild av täta familjeband och ett samliv utan sexualitet. Handlingsmässigt framstår det som en antiklimax. Med en legend, som knyts till Saras öde, sätts det övergivna människobarnets sökande och undran över livet i centrum. Saknad och längtan blir aldrig tillfredsställda. Bara barndomens sagoböcker och bilder kan ge barnet lindring. Legenden blir en hyllning till den fantasi och den diktning som nekas utrymme i verkligheten: “Och böckernas mängd blev aldrig läst, och bildernas rikedom tog aldrig slut”.
Frodig kulturhistoria
Med romanen Dengang och fortsättningen Eiler Hundevart, 1913, sker en förskjutning i författarskapet. Samtidsstoffet ersätts av ett kulturhistoriskt stoff, den kritiska realismen av förkunnelse och försvar. Det innebär en ämnes- och berättarmässig förnyelse. Berättartonen blir gemytlig och humoristisk, och den grundläggande inställningen förändras. Nordland beskrivs inte bara på gott och ont. Det försvaras! Det förpietistiska kyrkolivet med dess generösa livshållning blir ett ideal, texterna förkunnande i sin förmedling av det historiska stoffet. Liksom den unga flickan Kima vill rädda Eilers själ från förtappelse – ett Faust-tema – vill Regine Normann nu frälsa och bevara det gamla Nordland. I förordet till Dengang skriver hon:
“Det är ett Nordland som försvinner och dör under allt det nya som kommer in över landet. Ungdomen vågar inte kännas vid det. Men vi äldre, vars barnfantasi suger näring av det som nu försvinner och dör, vi älskar detta Nordland. Jag är själv en av dem, och därför skriver jag boken.”
Regine Normanns nordlandskvinnor är befriade från den borgerliga flickuppfostrans konventionalitet. Här är det ingen synd när en flicka blir gravid med sin fästman. I samtidsromanerna problematiserades könsförhållandena, men Dengang och Eiler Hundevart kan berätta om kvinnors lust – erotiskt aktiva kvinnor i flera generationer – Kima, Margret och Barbro Zidselle. Den förälskade Kima kryper ned i Eilers säng, och efter en kärleksnatt berättar hon strålande: “Åh, Gåsa, mitt kära, söta, stiliga, vackra får … Vet du vad, han Eiler Hundevart har smekt mig i natt.” I Regine Normanns gamla Nordland kan kroppens naturliga, frodiga behov tillfredsställas.
Den kvinnliga predikanten
En religiös ton sätter sin prägel på författarskapet. Riket som kommer, 1915, är en förkunnande bok om jordisk kristendom. Samtidigt återupptar den kvinnomisshandeln som tema. En äldre kvinna, Lorentine Asterset, genomgår en religiös och äktenskaplig kris och blir predikant. Det är ett toleransens budskap hon predikar: “Hjälp mig att finna Gudsriket på jorden. Själv tror jag det finns i allt som är vackert, och när människorna är goda mot varandra.” Lorentines uppror mot sin egen predikantman leder till isolering och ensamhet. Hon vandrar omkring och predikar för bygdens kvinnor, gör sig av med hus, man, barn och egendom, men känner att hon inte förmår göra riket synligt. På en pilgrimsfärd till en fjällsida för att återse några småsaker, barndomens “små heliga ting”, dör hon. Även i tidigare romaner hade Regine Normann använt legender i mer refererande form. Här slutar romanen med att Vår herre tar till orda och tar Lorentine till sig. Den realistiska formen bryts för att ge plats åt en försoningssaga. Med sommarnatt och midnattssol som bakgrund räddar en kärleksfull deus ex machina den ensamma rädda människan. Här har det värnlösa barnet nått fram till den gode fadern, som saknades i så många av Regine Normanns tidigare böcker.