Drottning Kristina (1626-1689) har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hennes regering slutade med att hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse och försökt förklara. De återstående åren av sitt liv tillbringade Kristina mest i Rom. Hon var kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.
Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv). Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.
Maximer om Gud och den stora människan
En maxim är ett tänkespråk, ett kort och slående formulerat stycke levnadsvisdom. Genren uppstod under antiken. En av de mest berömda maximförfattarna var drottningens samtida La Rochefoucauld, vars maximer hon läste och kommenterade. Men drottningen skrev också själv maximer, troligen under en lång tid, och de avspeglar hennes tankemässiga och religiösa utveckling. I en renskrift från 1680-talet har hon själv gjort både strykningar och tillägg. Kristinas maximer har inte den uttrycksfulla formulering som utmärker La Rochefoucaulds, men de är intressanta framför allt på grund av den bild de ger av sin författare. I likhet med andra maximförfattares är Kristinas livsvisdom inte konsekvent utan rymmer en del motsägelser som vi strax skall gå in på.
I de maximer som handlar om Gud och människans förhållande till Gud betonar Kristina Guds upphöjdhet och säger att han är det enda som kan tillfredsställa själen och det enda som är värt att älska:
“Det finns ofelbart en Gud, vilken är alltings enda princip och yttersta mål.”
“Denne Gud är ofattbar och outsäglig.”
“Vi måste älska honom och dyrka honom, uteslutande därför att han är Gud.”
“När man rannsakar sitt hjärta, finner man att ingenting förmår fylla det och ingenting trösta det utom Gud allena.”
Det förefaller som om Kristina tillskrev vissa människor en särskild förmåga att älska: “När ett hjärta är mäktigt kärlek, måste det oundvikligen förr eller senare komma att älska Gud.” På ett annat ställe säger hon: “Om man verkligen älskade Gud, skulle man aldrig glömma honom.”
Kristina pekar också på den romersk-katolska kyrkans bekännelse som den rätta. Det är anmärkningsvärt att Kristus inte har någon plats i maximerna. En förutsättning för att livet och döden skall ha ett värde är att själen är odödlig. Gud har anbefallt dygden. Men den bör följas för sin egen skull; man skall inte vänta sig att människor lönar dygden med tacksamhet för välgärningar som de fått röna. Under en stor del av sitt liv tycks Kristina ha omfattat en stoisk dygdelära och inte tvivlat på att människan kan äga en sådan dygd.
Stoisk dygd är att leva och handla efter naturen. Naturen, dvs. den mänskliga naturen, bestämdes som förnuftig. Att leva efter sitt innersta väsens natur, med andra ord att leva förnuftigt, är det samma som att vara lycklig och god. Det är oförnuftigt, ont och lastbart att gripas av affekter, dvs. starka känslor.
Men det finns maximer som motsäger denna människosyn:
“Människan är en avgrund av elände och okunnighet, och hon känner varken sin kropp eller sin själ. Men hon känner att hon är ett sannskyldigt intet, överklätt med en smula liv, och denna vetskap tillsammans med all mänsklig filosofi kan varken förändra eller förbättra henne.”
Det förefaller rimligt att anta, som man tidigare gjort, att Kristina lämnat stoicismen, som under 1600-talet förlorade inflytande i Europa.
Sven Stolpe, författare och stridbar kulturskribent, försvarade 1959 en uppmärksammad avhandling om drottning Kristina, där han understryker att hon övergav stoicismen.
I religiöst avseende intog drottningen mot slutet av sitt liv en kvietistisk hållning, som i sitt betonande av människans maktlöshet inte var så väl förenlig med en stoisk dygdelära.
Kvietism (av lat. quies: ro, vila) är en riktning inom mystiken, som betonar den mänskliga viljans rening från alla begär. Genom meditation och kontemplation kan man utplåna egenviljan och sjunka in i Gud. Riktningen uppfattades av den katolska kyrkan på 1600-talet som kättersk, framför allt på grund av kvietisternas likgiltighet för vad kyrkan hade att bjuda den enskilde och deras passiva inställning; de avvisade att man borde anstränga sig för att nå Gud genom ett fromt liv. Den ledande gestalten inom rörelsen, spanjoren Miguel de Molinos, stod drottning Kristina mycket nära. Han dömdes 1687 som kättare.
Kristina beundrade mycket Alexander den store och Julius Caesar, de var båda “stora”, heroiska människor. Till samma kategori hör de stora furstarna som är Guds ställföreträdare. De är av naturen rikt utrustade, och inte ens deras fel är något hinder för deras storhet: “Om Caesar, Alexander och Cyrus fordom lyckades göra sig till herrar över en stor del av världen, så berodde det på att de i heroisk grad ägde alla de egenskaper som behövs för en sådan hjältedat och på att alla förhållanden i deras tid främjade den.”
Om Alexanders fel säger Kristina: “Men detta är fläckar på solen och hindrar inte att han är den han är … inget av dessa stora fel, nej inte ens dessa brottsliga handlingar hindrar att han är världens störste furste, ty han var trots allt en människa.”
Det är allas plikt att försöka efterlikna dessa heroiska människor. Kristina räknade sig själv dit.
Självbiografins motsägelser
I maximerna framstår motsägelserna i Kristinas människosyn klart och tydligt. Å ena sidan anser hon att människan kan och bör förbättra sig och göra framsteg, å andra sidan uppfattar hon henne som maktlös, fördärvad och i grunden okunnig. När hon skall skriva historia, sin egen och Vasaättens, dyker andra motsägelser upp. Vad är det som styr skeendet – Guds plan, mänsklig beräkning, slumpen eller personligheten – och vad har hon själv varit – kvinna eller man, eller ingetdera?
Kristina kallade sin självbiografi La Vie de la Reine Christine, faite par Elle-Même, dediée au Dieu (Drottning Kristinas liv, författat av henne själv, tillägnat Gud). I bevarade versioner av denna text kan man i olika tillägg och strykningar följa hennes växlande perspektiv. Självbiografin, som skrevs 1681, fullbordades aldrig, och den torso vi har består av nio kapitel, i vilka man kan läsa om Sveriges geografi och historia, Vasakungarnas öden och om den unga Kristina. Längre når inte den i stort sett kronologiskt ordnade texten; man letar förgäves efter en redogörelse för det som mest intresserar eftervärlden, abdikationen och konversionen.
I självbiografins upptakt, som är en tillägnan till Gud, anknyter texten till den kvietistiska bönen, som utgår från människans maktlöshet och intighet, sedd i relation till Guds allmakt och härlighet. Oförmedlat kommer sedan en redogörelse för Sveriges geografi och en historik över Sverige och särskilt Vasakungarna. När hon så småningom kommer in på sitt eget liv låter hon genren “det litterära porträttet” styra framställningen vilket innebär att hon på några få rader ger ett yttre och ett inre signalement på sin person. Till textens olika teman knyter sig olika tolkningar av människan och tillvaron, och i konflikterna mellan de olika tolkningsmodellerna kan man skönja sådant som skribenten inte omedelbart har uttryckt.
Självbiografin ger i förstone bilden av en människa som skenbart är delad i två personer. Dels är hon Kristina, som efter kvietistiskt mönster ser sig själv som ett intet och som ber till Gud: “Tillintetgör allt som icke är av Dig.” I den första versionen använde Kristina här det kvietistiska ordet “holocauste”, förintelse, om detta att offras totalt till Guds ära. Dels är hon – eller har i de historiska kapitlen varit – en Vasaättling och härskarinna över det götiska folket, Roms besegrare.
Med uppenbar stolthet skildrar hon sitt götiska krigarfolk: “Detta folk kuvade med sina segerrika vapen först Tyskland, därefter England, Frankrike och Spanien, och till och med det härliga Italien måste slutligen underkasta sig dess ok, liksom en stor del av Asien och Afrika.” Man bör ha i tankarna att hennes far, Gustav II Adolf, varit en ivrig anhängare av göticismen och att Kristina själv en gång gjort ett ståtligt intåg i Rom. På ett eller annat sätt såg hon sig kanske som faderns överman, då hon faktiskt hade “besegrat” Rom.
Sedan senmedeltiden hade svenskarna identifierat goterna, Roms besegrare, med de svenska göterna. Denna idé uppmuntrades ivrigt under 1600-talet av statsmakten. Sålunda kunde skribenter, som ledde i bevis att göterna var ett sällsynt gammalt och ärevördigt folk, påräkna stöd från kungamakten.
Tudelningen av texten gäller inte bara dess ämne och framställningssätt. Den gäller också två diametralt olika sätt att uppfatta människan och historien på. Den religiösa diskursen skildrar Kristina som utvald att offras till Guds ära och Guds plan med henne, medan historieskrivningens diskurs ger rationella förklaringar till skeendet och ser människan som herre över tillvaron. Hennes beskrivning av Sveriges och Vasarnas historia utgår från maktkamp och statsnytta som grundläggande orsaker till händelsernas gång.
Dessa båda tolkningsmodeller råkar ibland i konflikt med varandra. Man märker spår i texten av den religiösa modellens förklaring, nämligen att Gud har velat att dessa kättare skulle införa lutherdomen i Sverige och befordra dess utbredning i Tyskland, men denna argumentering tedde sig väl magstark. Lika magstark var egentligen förklaringen att Gud ingenting hade med saken att göra, utan att det som styrde ytterst var maktkampen och statsnyttan. Den sista förklaringen var också obehaglig för Kristina av den anledningen att den gjorde den ideologiska grundvalen för Vasaättens maktinnehav bräcklig, eftersom man vid denna tid nästan alltid legitimerade ett maktinnehav med hjälp av Guds försyn. Legitimiteten var oerhört viktig för Kristina, vilket man bland annat kan se på den mängd ändringar hon har gjort i skildringen av Vasakungarnas historia. I en av de bevarade versionerna löste hon konflikten genom att hänvisa till lyckan eller ödet. Hon använde med andra ord en förklaring, som egentligen inte är någon förklaring: “Sedan vi (dvs. Vasaätten) blivit regenter har man inte försummat att få oss att tro att vi är fallna efter Erik Segersäll, men det betyder inte något hur det förhåller sig med den saken. Man vet nog att när lyckan/ödet upphöjer människor, så växer deras ätters stamträd som svampar.”
Också i hennes skildring av sitt eget livsöde mänger sig en likartad förklaringsmodell på så vis att hon i Vasaättens uppgång och fall spårar Guds straff över ätten. Dess fall består i det faktum att ätten nu, 1681, varken regerar i Polen eller i Sverige. Kristinas abdikation blir den oskyldigas offer för att sona ättens förbrytelse. Man anar den franskklassicistiska tragedins ädla, självuppoffrande hjältinnor likaväl som det kvietistiska upphöjandet av offer och tillintetgörelse av jordisk ära. Så här heter det i en av versionerna:
“Jag var den enda och unika arvingen till den svenska tronen, den tron för vilken mina förfäder och föregångare hade utfört så många stora och ärorika dåd, blandade med många brott och bedrägerier, för vilkas utplånande jag kanske fortfarande är till. Ni har, Herre, velat straffa oss rättvist genom oss själva genom att tillåta att bröder utplånar bröder, farbröder brorsöner, den ene efter den andre. All vår storhet har slutligen försvunnit. De två sista regenterna av vår ätt avstod frivilligt, i Polen likaväl som i Sverige, från vår makt, även om det skedde vid olika tidpunkter, på olika sätt och av helt olika skäl, och även om följderna, som Ni vet, har blivit helt olika. Alla är till slut döda. Jag ensam är kvar.”
Guds plan, kampen om statsmakten och ett blint öde är de tre drivfjädrar som Kristina velat se i det historiska maskineriet. När hon så fördjupar sig i sin egen historia, tillkommer en fjärde, nämligen personligheten. Faderns, moderns och omgivningens personligheter beskrivs skarpsynt i linje med det litterära porträttets regler. Med hjälp av denna genres fundamentalt psykologiserande synsätt får nu karaktärens och individens inre utveckling förklara vad som sker. Att döma av mängden tillägg och strykningar är det på denna punkt som frågan om Kristinas kvinnlighet, hennes identitets gåta, verkligen bränner till. I hennes religiösa modell kan gåtan formuleras så: Varför har Gud valt att låta henne födas till kvinna, då han ju valt att låta henne offras till sin ära? Ju större offret är, dvs. ju större jordisk lycka, ära och värdighet som offras, desto större blir Guds ära. Och för Kristina liksom för hennes samtid hade offret varit större om hon varit man.
Kristinas åsikter om kvinnorna och deras ställning var tidstypiska. I maximerna och annorstädes uttrycker hon klart att kvinnan är det svaga könet och att hon är mannen underlägsen till både kropp och själ. Denna uppfattning hade också kyrkan, och den får anses ha varit dominerande. Men Kristina ansåg också att det kunde finnas undantag: “Kvinnokönets svagheter berör inte alltid själen.” Svagheten är inte betingad enbart av naturen utan har också sin grund i uppfostran: “Temperament och uppfostran framkallar hela skillnaden mellan könen.”
Kristina ansåg också att männen hade ett hetare och torrare temperament, kvinnorna var mer kalla och fuktiga. Det senare var inte bra, eftersom det framkallade svagheter. Kristina trodde visserligen att uppfostran kunde uträtta åtskilligt men inte att den kunde rätta till det “fel av naturen”, som det innebar att vara av kvinnligt kön. Det var ett stort hinder för dygd och förtjänst och ett nästan oavhjälpligt fel, eftersom det bara var ett fåtal som lyckades korrigera det.
Man kan tala om ett verkligt kvinnoförakt i självbiografin. Porträttet av modern, Maria Eleonora av Brandenburg, är det elakaste och i ett tillägg visar Kristina sin tydliga ovilja mot kvinnliga beteenden: “Deras kläder, prydnader och miner förefaller mig outhärdliga. Jag bär aldrig hatt eller mask, jag har inga bekymmer för min hy, för min kropps storlek eller för min kropp i allmänhet. Jag offrar åt det kvinnliga bara när det handlar om att vara renlig och hövlig. Jag tål inte långa kläder, jag vill bara ha korta kjolar, i synnerhet på landet.”
I ett annat tillägg berättar Kristina om hur hon uppfostrats som en ung spartan, ett ideal som sedan förstärks när hon läser om antikens hjältar, t.ex. Plutarkos biografier, och om preciösernas förhärligande av amasonen och jungfrun: “Man samlade barn av det ena och det andra könet i min ålder i hela hovet för att leka med mig, mina nöjen var att springa, hoppa, dansa osv. Men jag har aldrig tålt dockor, och jag fick använda allt mitt förnuft för att inte hata en hederlig man därför att han givit mig en storslagen present av denna sort. Mina dockor var blybitar med vilka jag lärde mig hur man för krig. Dessa bitar bildade en liten armé som man kunde ställa upp till batalj på ett bord med hela sitt följe av ett fullständigt artilleri. Jag hade små båtar som var helt krigsutrustade, små fort av tjockt papper – allt detta för att genom lek lära mig vad man måste veta om kriget, om flottan och befästningskonsten. Jag roade mig med dessa bagateller på min fritid och under de dagar då jag inte ägnade mig åt mer allvarliga studier … I alla mina lekar och förströelser var mina känslor våldsamma och häftiga, och allt vad jag ville, ville jag med ihärdighet och styrka. Jag var dock resonabel och jag var försonlig, när man fick mig att inse att jag hade misstagit mig.”
Kristina uppfostrades från och med åttaårsåldern av män, eftersom hon vid denna tid togs från modern, som inte ansågs lämplig som mentor för den blivande regenten. De mäktiga män som styrde Sverige vid denna tid lär ha uppfattat Maria Eleonora som halvt rubbad eller åtminstone som klen i förståndet och hysterisk, och denna uppfattning av änkedrottningen bidrog säkert till Kristinas kvinnoförakt.
På den tiden var det ett ofta anfört argument mot kvinnors inflytande i samhället att den saliska lagen uteslöt kvinnor från tronföljd.
Den franska preciösa kvinnokulturen dominerade i förnäma Parissalonger omkring 1600-talets mitt. Preciöserna föredrog den ömma och ädla vänskapen framför den lidelsefulla kärleken och det patriarkala äktenskapet. Denna vänskapsutopi fick stor betydelse för 1700-talets nordiska kvinnolitteratur, men även för drottning Kristinas kärleksuppfattning och hennes avståndstagande från ett traditionellt kvinnligt liv.
Kristina ansåg att denna lag var riktig och att kvinnors fel likaväl som deras förtjänster gjorde dem olämpliga som regenter. I maximerna berör hon kvinnans ställning som hon menar är föga avundsvärd, eftersom kvinnan är antingen fånge eller slav. De kvinnor som har gått i kloster är fångar, de som har gift sig är slavar, det var de två alternativ som kvinnor i de katolska ländernas högre samhällskretsar hade att välja mellan.
Kristina hade inga högre tankar om äktenskapet. Människor gifter sig utan att känna varandra, kärlek och äktenskap är nästan oförenliga, äktenskapets nöjen kan inte uppväga de negativa sidorna, och det fordras mer mod för att gifta sig än för att gå ut i krig. Med kärleken är det annorlunda: “Hjärtat är skapat för att älska.” “Om kärleken är en svaghet, är det den enda svaghet som man måste förlåta även hos de heroiska människorna.”
På sann kärlek ställs stora krav. Den man älskar måste vara värd att älskas. Kärleken skall vara beständig och trotsa yttre hinder. Den är inte detsamma som sinnlig njutning. I dessa tankar om kärleken är Kristina sannolikt influerad av sina samtida, de franska preciöserna, som i sina skrifter uttrycker liknande tankar och som i likhet med Kristina ställde sig skeptiska till äktenskapet.
Den saliska lagen, lex salica, är en omkring 500 e. Kr. nedtecknad lag för de saliska frankerna. Den mest berömda paragrafen slår fast att kvinnor inte fick ärva jord. Detta tolkades under hundraårskriget i högmedeltidens Frankrike som ett förbud för kvinnor att ärva kronan. Uttrycket “den saliska lagen” syftar mestadels på detta förbud.
En skillnad mellan dem och Kristina är att hon har ett religiöst perspektiv på all kärlek. Gud är kärlekens sanna föremål, själen är skapad för att älska och äga honom för evigt. Kärleken mellan man och kvinna är blott en ofullkomlig avbild av denna kärlek. I självbiografin möter liknande tankegångar. Till dess kvinnoförakt fogas en klart deklarerad motvilja mot kärlekens fysiska sida. Om denna motvilja sedan är djupt personlig eller preciöst tankegods eller bådadera må vara osagt: “Jag hade ofelbart gift mig, om jag hos mig själv erfarit den minsta svaghet, men därför att jag kände den kraft som Er nåd förlänat mig att avvisa till och med de mest legitima nöjen, så har jag följt den naturliga aversion som jag har haft mot äktenskapet.”
Kristina såg på sig själv som ett slags dubbelvarelse. Hon ansåg sig ha en manlig själ och delvis även en manlig kropp. Hon ansåg sig också ha ett hett, dvs. ett manligt temperament, och att hon därför liknade en man så mycket som en kvinna kunde. Bekant är hennes berättelse i självbiografin om att barnmorskan först trodde att hon var en pojke. Man kan tolka Kristinas attityd till kvinnligheten som ett sätt att förena den religiösa och den rationella förklaringen till hennes abdikation och konversion. Den religiösa var att Gud hade utsett henne att offras till hans ära, den psykologiska att hon på grund av sin egendomligt dubbla könsidentitet och sin “oövervinneliga motvilja mot äktenskapet” inte kunde förse Sverige med en tronarvinge och därför kunde störta den svenska staten i politiskt kaos. Kristina kan ha tänkt sig att bygga upp en berättelse om sin abdikation med utgångspunkt i denna motvilja. På så vis skulle nämligen det faktum att hon fötts till kvinna kunna göras meningsfullt.
Att Kristina här kommer den historiska “sanningen” nära visas av att det första vittnesbördet man har från denna invecklade händelsekedja är hennes bekanta yttrande till rådet år 1649. Den 26 februari sade hon:
“Men at jagh skall anmodas til giffta migh, är een svår saak at resolvera till, ty sedan blefve jagh aldrigh frij uthan bunden och kunde aldrigh derifrån slippa.” (Men att jag skall anmodas att gifta mig är en svår sak att besluta sig för, ty sedan skulle jag aldrig bli fri utan bunden och skulle aldrig kunna slippa därifrån.)
Dagen därefter heter det i rådsprotokollet: “Hennes M:t talade sedan och endteligen om sit giftermåhl, som kunde man rätt försäkra sigh, at H.M:s ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H.M:t nu står och är uti.” (Hennes Majestät talade sedan och slutligen om sitt giftermål. Man kunde vara förvissad om att Hennes Majestäts ögon och näsa sitta alldeles för högt för att hon skulle kunna ge sig under någon mans välde i det tillstånd som Hennes Majestät nu står och är i.)
Kristinas motvilja mot att gifta sig och föda en tronarvinge var sannolikt endast ett av skälen till hennes abdikation och kanske inte det viktigaste. Hon lyckades nämligen så småningom få sin kusin Karl Gustav vald till tronföljare, och därmed ansåg hon sig ha tryggat rikets säkerhet. Andra skäl var förmodligen att hon var trött på att regera och att hon önskade konvertera. Men de första vittnesbörden om hennes katolska orientering kommer först 1651, två år efter det att hon, 23 år gammal, definitivt avvisat äktenskap. I självbiografin kunde Kristina förena den religiösa förklaringsmodellen med den psykologiska genom att lyfta fram sin egendomliga personlighet och sin aversion mot “sinnlig njutning”. I dessa egenskaper hade Gud verkat för hennes själs frälsning och till sin egen ära.
Det är med förnuftets ögon Kristina skriver sin självbiografi. Det centrala för henne har nämligen varit att förklara vad som hänt. Om den förklaringen sedan varit teologisk, historisk eller psykologisk har varit av underordnad betydelse. Inget får lov att vara oförklarat, gåtfullt eller meningslöst: I hennes text finns en uppenbar skräck för gåtans tomrum, en skräck som gör att hon driver sin analys av drivfjädrarna i skeendet så långt att hon ser sin könsidentitet och sitt förhållande till sexualiteten som den svängtapp kring vilken hennes livs historia rör sig. Den röst som frågade henne “varför” måste ha varit en mycket bjudande och sträng röst.