Förutsättningen för den nordiska salongskulturen är de franska preciöserna och de tyska förromantiska salongerna. Preciöserna skapade på 1600-talet egna salonger som protest mot den vulgära hovkulturen under Henrik IV. Dessa salonger blev eftertraktade mötesplatser för den kulturella eliten. Preciöserna jagade konstnärer och berömdheter och använde dem som troféer i salongernas umgängesliv. De annars så fasta klasskillnaderna luckrades upp när själens aristokrati umgicks i de preciösa salongerna nästan jämlikt med blodets aristokrati. Här utvecklas en extrem uppmärksamhet på umgängesformerna och på formen i tal och skrift. Formen blev en mani. Inte den yttre konvenansen, som alla aristokrater behärskade, utan den inre formfulländningen. Det gällde att kunna improvisera med stil.
Litteratur, konst, äktenskap, vänskap, moderskap och kärlek var preciösernas favoritämnen. För att diskutera dem ingående utvecklade preciöserna ett nytt, förfinat ordförråd, en begynnande psykologisk begreppsapparat. Preciöserna var splittrade mellan släktens krav och föreställningar om en ny individualitet. De accepterade de arrangerade äktenskapen, men drog sig ur det sexuella samlivet när arvföljden var säkrad och hängav sig i stället åt platonisk kärlek, vänskap och moderskap. De preciösa salongerna ångade av en annan vällust, ett galanteri och själsligt koketteri, som personifierades av Venus Urania, den platoniska kärlekens gudinna. Genom ädel försakelse kunde man nu uppnå en annan, större, andlig vällust. De triangelförhållanden som uppstod i kölvattnet av denna filosofi, återfinner vi hos några av de nordiska salongskvinnorna.
Hovkulturens obligatoriska formella middag i “salongen” hoppade preciöserna ofta över. Salongens centrum blev det själfulla samtalet som ofta försiggick i budoaren, det intima rummet. I Norden ser vi att ju mer borgerlig salongen är, desto mindre betyder den formella samvaron runt middagen. I Anna Maria Lenngrens och Kamma Rahbeks salonger serveras endast te.
Även i de tyska förromantiska salongerna är middagen avskaffad. Rahel Levin (1771–1831) håller salong från 1790 till 1806 i ett anspråkslöst rum där hon bor som ogift dotter till en judisk köpman. Hon kan inte ens bjuda på en kopp te alltid, men varje eftermiddag samlas Berlins udda existenser hos henne tillsammans med folk från de bästa kretsar. Ä n mera fri och radikal är tonen hos Bettina von Arnim (1785–1857) som rör sig smidigt och raskt och gärna sitter uppflugen på bordet och låter sig bedåras av de politiskt radikalas utopier och visioner. Bettina och Rahel förbinder traditionen från upplysningstidens kvinnoförsvar och känslodyrkan med saint-simonisternas idéer om ett fritt, jämlikt samhälle utan arbetsfördelning eller skillnader i kön och rang. Bägge försöker skapa ett sådant samhälle i miniatyr i sina salonger.
Det är män från den yngre generationen som gästar Bettina von Arnim, t. ex. Heinrich Heine och Ludvig Börne. Hon läser själv Karl Marx och memoarförfattaren SaintSimon, vars kritik av enväldet blev radikaliserad i socialreformatorisk riktning av hans anhängare, och försöker också leva efter marxismen och saint-simonismen i praktiken. Ett av hennes sista verk är således Das Armenbuch (Fattigboken) från 1844, först utgiven 1962, där hon försöker utarbeta en social statistik över Berlins fattigkvarter.
Både Bettina von Arnim och Rahel Levin, senare gift Varnhagen, idealiserar Goethe. Bettina har ett hemmagjort utkast till minnesmärke över honom stående i sitt vardagsrum, och hon ärar hans mor, geniets uppfostrare. Det är den yngre Goethe de tillber, han som beskrev den unge Werthers lidanden, och som skapade Mignon, det eviga pubertetsbarnet, som ett androgynt kvinnoideal.
Mignon är det hemlighetsfulla barnet från Goethes Wilhelm Meisters läroår (1795-96). Hon följer huvudpersonen Wilhelm som barnet “från landet där citronen blommar”, alltså Italien. Hon är som landet hon kommer ifrån – lidelsefull och sinnlig, men alltid hemlighetsfull och full av längtan.
Som kvinnoideal är hon barnet som vägrar att bli vuxet, och som därför kan spela ut en anarkistisk revolt, också mot den traditionella könsrollen. Sydländsk och spontan kan hon bryta varje ordning och ändå bevara sin integritet. I kölvattnet på Mignonvurmen följer också en vurm för Italien.
Ett tidstypiskt drag hos henne är att hon är frukten av ett blodskamsförhållande mellan bror och syster. De täta syskonförhållandena är ett nytt fenomen och vi möter dem också i de nordiska salongerna.
Däremot tar de avstånd från Schiller och hans lovprisande av ett mera husmoderligt kvinnoideal, och den högromantiska könspolariseringen väcker deras avsky. Det är Friedrich Schlegels roman Lucinde (1799), som bäst uttrycker deras ideal. Här är sexualiteten fri och rollfördelningen sätts på spel i en utopi om androgynitet. Av de två könsrollerna föredras kvinnans, för hon står utanför det borgerliga arbetslivet med dess karriärtvång och arbetsfördelning. Den nordiska salongskulturen utgör en mildare, sammantvinnad variant av den preciösa och den förromantiska salongen. Störst inflytande får den senare i de tyska, pietistiskt orienterade kretsarna, medan den preciösa influerar de aristokratiska.
Idén om det androgyna (från grekiskan: aner [gen. = andros] = man, gyne= kvinna), alltså ett väsen som innehåller element från båda könen, är, som också dyrkan av Mignon visar, mycket utbredd från 1790-talet och framåt. Men idén får aldrig så stor genomslagskraft i Norden som t. ex. i Tyskland och Frankrike.
Salongskulturen var en umgängesform som utspelades mellan det privata och det offentliga rummet. Som sådan var den en utlöpare till den representativa hovkulturen, och den mynnade ut i den borgerliga intimiteten och kan spåras ända fram till vårt sekels borgardamers te- och litteraturaftnar. Mellan hovkulturens representativa salongssal och borgerskapets privata vardagsrum ger salongskulturen plats för speciella umgängesformer, skapade och styrda av de spirituella värdinnorna.
Hovets salongssal var förbehållen ståndspersoner av rätt familj och förmögenhet i ett normbundet umgänge fullt av regler. Men i salongskulturen kan konstnärer och intellektuella umgås med adel och borgarstånd på – nästan – lika villkor. Här konverserar man inte, utan samtalar uppriktigt och hjärtligt om intima, politiska och kulturella ämnen. I gengäld går några av hovkulturens friheter förlorade, till exempel det koketta, erotiska spegelfäkteriet, där förförelsen iscensattes i hemligt samförstånd. I salongskulturen är förförelsen av en annan, förtrolig och individualiserad art. I hovkulturen hade barnen en plats som små vuxna. I salongskulturen tilldelas barnen andra roller i förlängningen av en rousseauansk dyrkan av barnets natur.
I vardagsrummet finner vi slutligen kärnfamiljen med mor och barn tillsammans med nära släktingar och vänner. Umgängesformen är innerlig och barnslig, baserad på spel, lek och amatöruppträdanden. Barnet har satts i centrum, men det är ett snävt begränsat centrum som samtidigt definierar moderns och kvinnans spelrum.
Varken hovkulturen eller det borgerliga vardagsrummet är alltså en salongskultur. De är begynnelse- och slutpunkter för salongskulturens olika former. Värdinnan har alltid den dominerande rollen i salongen. Det är hon som avgör vilket anseende den ska ha, genom att skapa en lyhörd publik och ett engagerat diskussionsforum för tidens konstnärer, intellektuella, diplomater och mecenater. Alltså tidens betydande män, som hon samtidigt är beroende av. En salongs framgång kan mätas i antalet deltagande berömdheter. Salongen är smakledande och som sådan en avgörande instans i tidens kulturliv.
I samtiden uppfattas salongsvärdinnorna som ovanliga och idealiska representanter för sitt kön, och under en kort period blev salongskulturen för några kvinnor en möjlighet att delta i konsten, kulturen och politiken. De gjorde det inte på egna premisser och inte heller på lika villkor med männen, utan från en idealiserad position som förutsatte att de profilerade sig som kvinnor och individer. Ur detta växte en ny medvetenhet om att framträda inför salongens blickar, att spegla själslivet genom ett yttre iscensättande av sig själva. Det är upplevelsen av att detta inte låter sig göras utan att något i psyket förblir oförlöst, som får några salongskvinnor att också hänge sig åt skriften.
Salongskulturens genrer
På 1700-talet och i början av 1800-talet talar de bildade i Norden flera språk. De europeiska strömningarna sugs därför snabbt upp i motsvarande nordiska kulturskikt. Franska, som aristokratins och det högre borgerskapets barn lär sig, är det viktigaste kulturspråket. Brevväxlingarna i salongsmiljöerna förs i allmänhet på franska, men också tyskan är salongsfähig, i synnerhet bland den invandrade tyska ämbetsmannakretsen i Danmark. De välutbildade männen behärskar latin (och grekiska) som gemensamt europeiskt lärt språk, och de välutbildade kvinnorna läser och talar engelska, italienska och spanska. Att insistera på de egna modersmålen som samtals- och brevspråk blir, för den mer borgerliga salongskulturen, ett sätt att distansera sig från de aristokratiska kretsarna.
Till följd av dessa språkliga komplikationer är salongskulturen sparsamt beskriven i litteraturhistorien. Och nämns salongsvärdinnor som Malla Silfverstolpe eller Kamma Rahbek, så är det på grund av de kända män som gästade deras salonger. Men värdinnorna skapade själva, och medvetet, konst, med förkärlek för de mindre, subjektiva genrerna: samtal, brev, dagbok, memoarer, porträtt och lyrik. Deras verk riktades till salongspubliken och offentliggjordes i meningen publicerades först efter dessa kvinnors död.
Den viktigaste genren i salongskulturen var samtalet. I hovkulturen konverserade man med fasta tilltalsnormer, ämnesval och ett kroppsspråk med bugning, bockning eller nigning. Detta stela mönster bryts upp av preciöserna. Samtalet som maskspel, koketteriet, försvinner till förmån för en dialog som bygger på äkthet, förtrolighet och ett själarnas möte. Denna samtalsform når en höjdpunkt i den tyska förromantiska salongen med det fria, förtroliga talet som ideal. Det krävs andlig bildning och intellekt för att föra ett sådant samtal, men det bygger ändå på en demokratisk idé om människornas själsliga likhet och hjärtats inkännande makt. Känsloförmedlingen är det centrala och här kan en påverkan från den pietistiska bekännelsetraditionen spåras.
Att döma av bevarade brevväxlingar så fanns inte det helt okonventionella, fria samtalet i de nordiska salongerna. Endast för en kort period blandas den aristokratiska konversationen upp med förtrolighetskulten till ett mer förbehållslöst samtal mellan likasinnade. I det borgerliga vardagsrummet skapar man nya regler för det passande som inskränker förtroligheten. Den borgerliga moralen blir en ny anständighetskultur, där de yttre reglerna avlöses av andra och internaliserade regler. Den samtalskonst som odlas i de nordiska salongerna från Hedvig Charlotta Nordenflycht till Kamma Rahbek, är en uppblandad genre i utveckling. Det är en svunnen form, som vi känner från brev- och memoarlitteraturens referat, men vars utopi lever än i dag.
Också brevet är en viktig genre i salongen. I den aristokratiska kulturen är brevväxlingen knuten till innehåll, form och tillfälle, men i mitten av 1700-talet påverkas den privata brevväxlingens form av nya idéer om det “naturliga brevet”. I den mer borgerliga salongskulturen vill brevskrivaren framställa sitt inre liv, sitt jag, för mottagaren. I resebrevet skildrar t.ex. den skrivande sitt jag genom en beskrivning av den yttre naturen. Försöket att spegla det inre i det yttre eller att visa det inre oförställt för mottagaren lyckas sällan mer än glimtvis. Brevlitteraturen uppvisar därför ofta ett splittrat jag, där skriften motiveras av en längtan att överbrygga splittringen.
Vid sidan av sina omfattande brevväxlingar skriver många av salongskulturens kvinnor även dagböcker. Också här försöker de framställa sitt inre liv och sina känslor med en blick utifrån. Dagboken är därför dialogisk, och som genre närmast lik den fria, experimenterande och reflekterande estetiska skrift som de tyska salongskvinnorna ägnar sig åt omkring år 1800. Medan de aristokratiska damerna sänder ett miniatyrporträtt till den tillkommande, så skickar salongsdamen brev eller dagboksavskrifter som visar hennes älskvärda själ. Det är en annan förförelsestrategi än det erotiska koketteriet. Den sexualiserade samvaron har ersatts av en själslighet vars höjdpunkt ligger i själsmötet mellan två – älskande, vänner, syskon eller mor och dotter – men medvetenheten om den andra är alltid tillstädes även i det mest oförställda. En reflexion över att bli sedd och läst är närvarande i texterna och denna själviakttagelse kommer före framställningen av det inre för den andra.
En omhuldad genre i salongens samvaro är det psykologiska porträttet, som beskriver vars och ens psykologiska fysionomier. Och slutligen är självbiografin eller memoarerna ett konglomerat av jagsamtal, brev och porträtt. I den nya självbiografin är det centrala att beskriva hur det inre jaget tar form och påverkar omgivningen. Det är påfallande hur ofta livet som hustru och delvis också som mor förbigås av kvinnorna, medan barn- och ungdomens bildningsprocess är ett omhuldat tema.
Germaine de Staël beskriver i De l’Allemagne (1810, Om Tyskland) den känslomässiga intimiteten och blidheten som kännetecknar förromantiken i förhållande till högromantikens polariserade könsideal. Kärnan i den förromantiska – och i salongskulturens – kvinnoidealisering är den mysticism och melankoli som är resultatet av en splittrad identitet: “I våra dagar är kvinnor i allmänhet mer värda än män, … deras personlighet är alltid tudelad, varemot mannens endast har sig själv som mål.”
Germaine de Staël (1766–1817) fick en lärd uppfostran i en rik schweizisk-fransk borgerlig familj. Hon giftes in i adeln, närmare bestämt med den svenske ambassadören i Frankrike, men tog också ett större antal älskare. Hon höll en politisk salong i Paris, men drevs i landsflykt av Napoleon och höll därefter salong på egendomen Coppet i Schweiz. Hon blev en samlande förebild för de napoleonfientliga salongsmiljöernas kvinnor. Coppet hade rykte om sig att vara Europas mest strålande salong. Exempelvis Friederike Brun bodde här under åren 1805–07, liksom hon senare bodde tillsammans med Mme de Staël i Rom. Det speciella med Mme de Staëls salonger var deras utpräglade intellektuella och politiska karaktär, samt att salongerna fungerade som arbetsgemenskaper.
Å ena sidan är kvinnligheten allt – å den andra inget. Det är en modern splittring, som skapar en själviakttagande position i den kvinnliga skriften, en dubbelblick i iscensättandet av självet.