“From kitchen sink to literary heights. That’s the success story of Miss Sally Salminen, 30-years-old Swedish maid …”. Så inleds en av de hundratals sensationsartiklar som hösten 1936 publicerades i USA och resten av världen om den åländska invandrarflickan Sally Salminen (1906–76) som vunnit första pris i en romantävling med sin debutbok Katrina.
Under sitt första utgivningsår utkom Katrina i 15 upplagor. Boken har översatts till ett tjugotal språk och kommer fortfarande i nyupplagor. Tusentals kvinnor har läst Katrina som sin första, kanske enda vuxenbok.
Det var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, en roman som fortfarande fascinerar, också efter att storyn om det skrivande hembiträdet, den åländska autodidakten i New York förbleknat.
I det åländska bysamhället sågs författandet som galenskap. Gunvor Javen skriver i Sallys saga: “Till och med Sallys mor, som ändå själv älskade att läsa, tänkte i de banorna. När hon fick höra att Sally där borta i Amerika höll på med en bok, skrev hon till henne, att det där skulle hon strax sluta med. Vilka griller! Att skriva romaner medan man arbetade! Det var ju inte ens ett kvinnoyrke!”
Katrina har folksagans anslag: “Katrina var den äldsta av tre systrar, dotter till en bonde i norra Österbotten. Hon var den vackraste, den gladaste och den stoltaste av de tre systrarna. Stark var hennes unga, högresta kropp och arbetet gick som en lek vare sig det gällde att hugga timmer i skogen, plöja och harva på åkern eller spinna och väva inne i huset. Det var en vacker syn att se Katrina återvända från skogen med sitt timmerlass en vintereftermiddag, när solen sjönk bortom den snötäckta slätten. Där satt hon lugn och rak på lasset och höll tömmen med säkra händer, klädda i lysande blå hemstickade ullvantar.”
Redan i första kapitlet lämnar Katrina denna ombonade idyll. Hon låter sig lockas till det avlägsna Åland av en förförisk spelevink och inget kan hindra henne, varken det välmående föräldrahemmet, systrarna eller ens de blå ullvantarna. Hon sänks ned i en bottenlös fattigdom, en tillvaro som närmast påminner om en livegens och som Sally Salminen beskriver med inkännande realism.
Katrinas sjöman är hembyns fattigaste och mest föraktade paria. Hennes livsstatus blir därför backstugusittarens och tjänstehjonets. Hon arbetar, föder och fostrar barn, ser dem dö i ett ståndssamhälle som långsamt går mot sin upplösning. Hennes enda överlevande barn uppnår kaptensvärdighet, men fjärmar sig därmed också från modern.
Den sociala kritiken i Katrina väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö. Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Sally Salminen gifte sig i början av 1940-talet med den danske målaren Johannes Dührkop och tillbringade därefter resten av sitt liv i Danmark eller på resande fot. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina.
Särskilt i Sally Salminens senare produktion finns det flera böcker som förtjänar att lyftas fram vid sidan av Katrina. Till dem hör den märkliga Bretagneromanen Prins Efflam, 1953, där Sally Salminen utnyttjade sin beresthet, sin beläsenhet och sitt antifascistiska engagemang till att skapa en mytisk samtidsroman.
Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker: Upptäcktsresan, 1966, Min amerikanska saga, 1968, I Danmark, 1972, och Världen öppnar sig, 1974. I Upptäcktsresan, som har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet, berättar hon om sin uppväxt i en fattig småbrukarfamilj med elva barn. I Min amerikanska saga beskriver hon tiden som hembiträde i New York.
Med Min amerikanska saga sluter Sally Salminen cirkeln till den älskade, förhatliga Katrina. Båda böckerna synliggör vardagsdetaljer och vedertagna förtrycksmekanismer som dittills inte ansetts vara litterärt intressanta. De har ett sug, en attraktionskraft som beror på att de är askungesagor i realismens förklädnad. Katrina går genom sitt hårda liv som en förklädd prinsessa – vi vet att hon en gång satt högst på timmerforan med sina blå ullvantar. Sally Salminen är pigan som skrev en succéroman på knä vid sängkanten i hembiträdesburen. Hon är den fula ankungen som blev en svan.
Sally Salminen var en flitig autodidakt. Hon studerade per korrespondens redan innan hon for till USA. Gunvor Javen skriver om hennes dikter som skrevs i USA:
“Så kom hennes dikt ‘Yes, Madam’ till. Den handlar om en till synes foglig och lydig hemhjälp. Men den slutar: ‘No, Madam!’. En protestdikt alltså.”
Med ‘Yes, Madam’ uppträdde Sally inför radikala immigrantungdomar i deras klubblokal i Harlem och hon fick dikten publicerad i ett litet blad, Domestic Workers’ News.