I kvinnliga utvecklingsromaner från tiden efter första världskriget förekommer inte sällan ett lesbiskt motiv som ett viktigt inslag. Rollmodellen är ofta en ensamstående, oavhängig, förvärvsarbetande kvinna, beskriven som attraktiv, stark, handlingskraftig och intelligent.
I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.
I din skönhet sänkt
bedja jag vill.
Världen är helig,
ty du är till.
Andlös av klarhet,
ljusfördränkt,
ville jag dö hos dig,
i din skönhet sänkt.
(Karin Boye: “Förklaring”, Moln, 1922.)
Det var inte riskfritt att gå ut öppet med lesbiska erfarenheter. Homosexuella handlingar lydde i de flesta länder under strafflagen. Två års straffarbete kunde bli följden av att “med annan person öva otukt som emot naturen är” – en kriminalisering som i Sverige gällde till 1944. Därtill kom psykiatrins stämpling av de homosexuella som psykiskt abnorma; i Sverige upphörde man först 1979 att betrakta homosexualitet som en sjukdom.
Det var således inte lätt att finna uttrycksformer för ett kvinnligt begär som i århundraden förbjudits och undertryckts samt definierats och diskuterats av idel manliga “experter” inom medicin, psykiatri och litteratur. Vad de “nya kvinnorna” i mellankrigstiden behövde, förutom att göra sig synliga, var ett språk som gjorde det möjligt att uttrycka att kvinnor kunde ha viktiga erotiska känslor och upplevelser även utanför mäns domäner. De måste söka och forma begrepp för en existens som låg vid sidan om de traditionella könsmönstren. Det kunde ske genom att “låna” maskulina drag. Men det kunde också ske genom att försöka skapa “ett tredje kön”, som i sig rymde möjligheter till överskridanden och förnyelser av de gamla begreppen för manligt och kvinnligt.
I kvinnors brev och dagböcker från 1700-talet och det tidiga 1800-talet finner man ofta ett ömt och kärleksfullt svärmeri kvinnor emellan, och det är tydligt att mången hustru stod i ett varmare och mera förtroligt förhållande till vänninnan än till den äkta mannen. Den romantiska kvinnovänskapen var en ansedd institution och accepterades som en inövning i känslighet och moralisk dygd.
Attityderna förändrades i slutet av 1800-talet. Vänskap mellan kvinnor blev suspekt, och homosexualitet förklarades i sjukdomstermer. Populärlitteraturen påverkades av fördömelseteorin, och det började vimla av berättelser om olyckliga varelser, som dignade under det tragiska ödet att vara felkonstruerade och därför dömda att bli offer för abnorma passioner, som endast kunde sluta i galenskap och död.
1928 utkom i England två romaner, skrivna av kvinnor, som förhåller sig på helt olika sätt till problemet med den nya och oprövade lesbiska könsidentiteten. Radclyffe Halls roman Ensamhetens brunn (The Well of Loneliness) skildrar “en mans själ fångad i en kvinnas kropp”. Huvudpersonen Stephen Gordon känner sig och uppträder som en man, ända till namnet, men biologiskt är hon en kvinna. Ingen av de traditionella könsrollerna ifrågasätts i romantexten, de är bara tragiskt och motsägelsefullt sammanfogade inom en och samma varelse. Romanen slutar patetiskt och melankoliskt – Stephen hamnar, övergiven och otillfredsställd, i “ensamhetens brunn”.
Denna bok blev för miljontals läsare en grundbok i kvinnlig homosexualitet. Dess tendens överensstämmer med den då aktuella sexualpsykologen Havelock Ellis tes: Den lesbiska kvinnan är förutbestämd till ett tragiskt liv, det är en olycka att födas med ett abnormt begär, som aldrig kan tillfredsställas på ett sätt som leder till varaktig lycka.
Denis Diderots Nunnan (La Religieuse), 1760, och Honoré de Balzacs Flickan med de gyllene ögonen (La fille aux yeux d’or), 1835, behandlar det lesbiska begäret som ont och destruktivt. I Ondskans blommor (Les fleurs du mal) av Baudelaire, 1857, ingick två poem med titeln “Les femmes damnées”, som skildrar kärlek mellan kvinnor som sadomasochistiska orgier, av omättligt begär. Boken blev dömd för obscenitet i en uppmärksammad rättegång, varefter poemet “Les lesbiennes” rensades ut ur diktsamlingen. Av manliga skildringar av lesbianism från naturalismens epok kan nämnas: Émile Zola: Nana, 1880; Alphonse Daudet: Sappho, 1884; Guy de Maupassants noveller, t ex “La maitresse de Paul”; Pierre Louys: Aphrodite, 1894; August Strindberg: En dåres försvarstal, som skrevs på franska 1887–88 (Le plaidoyer d’un fou), tryckt 1895 på svenska.
Den andra romanen från 1928 var Virginia Woolfs Orlando. Den handlar på ett lekfullt, underfundigt, både allvarligt och skälmskt sätt om en varelse, Orlando, som byter könsidentitet lika lätt som han/hon byter kläder. Orlando genomlever olika historiska epoker, än som man, än som kvinna. Som kvinna älskar “hon” med kvinnor likaväl som med män – och lika bisexuell är “han” i sin maskulina gestalt. Som ett luftigt och lyckligt androgynt väsen, en Tintomaragestalt, svävar Orlando mellan de olika könsrollerna – som också visar sig skifta nyckfullt, alltefter de epoker de utspelas i.
I de teorier som framfördes av sexologerna Richard von Krafft-Ebing: Psychopatia Sexualis, 1882, och Havelock Ellis: Studies in the Psychology of Sex: Sexual Inversion, 1897, gavs vetenskaplig auktoritet åt de beskyllningar för okvinnlighet och lesbianism som riktades mot mellankrigstidens nya självförsörjande kvinnor och feminister.
Havelock Ellis var den mest läste och inflytelserike sexualpsykologen före Freud, och hans inflytande varade till långt in i mellankrigstiden. Ellis skiljer mellan “medfödd” sexuell inversion och sekundär (icke medfödd). Den medfödda inversionen förklaras i termer som degeneration och biologisk felutveckling.
Men det var Ensamhetens Brunn, den i England åtalade, skandalomsusade romanen, som blev läst av en stor publik. Virginia Woolfs sofistikerade fésaga nådde aldrig samma spridning. Inte heller blev den åtalad. Historien var kanske alltför fantastisk för att tas på allvar.
Termen “Bostonäktenskap” användes i USA för att beteckna ett långvarigt samlivsförhållande mellan två ogifta kvinnor. Henry James skrev romanen The Bostonians, 1885, om ett sådant förhållande.
Av samma blod
Den växande sexuella toleransen under mellankrigstiden gällde heterosexuell kärlek. Att publicera skildringar om lyckligt lesbiskt samliv var ännu på 1930-talet så gott som omöjligt. Det fick Agnes von Krusenstjerna erfara vid utgivandet av den sista och sjunde volymen i romanserien om Fröknarna von Pahlen, Av samma blod, 1935. Reaktionen blev hätsk. Författarinnan stämplades som amoralisk, abnorm, psykopatisk och mentalt störd.
Om man undantar pornografiska alster har Agnes von Krusenstjerna här skapat den första skönlitterära skildringen på svenskt språk av ett samlag mellan kvinnor. Scenen väckte sensation genom sin djärvhet och romanen anmäldes för obscenitet. Justitieministern vägrade dock att åtala.
Skildringen börjar med att Agda provar en kjol på Angela, som är höggravid. Även Agda väntar barn, men det syns ännu inte på henne:
“Plötsligt omfamnade Agda med skälvande armar Angela. Kjolen sjönk till golvet. Hon brydde sig inte längre om den. Saxen föll också med ett klirrande ljud. Så blev det tyst. För Agda var det som om hon tryckt själva livet i sin famn. Hon var bräddfull av ömhet för denna kropp som rymde ett växande väsen. Med en liten suck lade hon sitt mörka huvud mot Angelas sköte. Angela smekte hennes hår. De voro som inneslutna i varandra. I denna omfamning förenades de på ett sällsamt sätt. All den ömhet de gått och samlat på bröt ut. De älskade varandra.”
När de båda kvinnorna talar med varandra om sin kärlek och bearbetar det som hänt dem, utropar Angela med plötslig förtvivlan: “Det är väl inte något orätt vi gjort? Det var så vackert, så ljuvt? Var det synd?” Hon får svaret inte med ord men med en omfamning: “Då försvann hennes ångest. Dessa milda kyssar hade inte något syndigt i sig. Dessa varsamma smekningar, denna sorgsna omfamning. De tyckte sig ensamma, borta från människor, i en djup skog som susade vänligt omkring dem.
‘Gå inte ifrån mig’, viskade Angela. ‘Jag kan inte bära det.’
‘Aldrig’, sade Agda tryggt.”
Skildringen relateras till fri och orörd natur, ungdom, skönhet och hälsa. Den ger en ny och positiv syn på den “ödesdigra”, dunkla lesbiska kärleken, som enligt tidens traditionella sexualpsykologi ansågs leda till psykisk sjukdom och ödesmättad tragedi.
1920 utkom Sigmund Freuds Über die Psychogenese eines Falles von weiblicher Homosexualität (Om psykogenesen för ett fall av kvinnlig homosexualitet). Samtidigt började psykoanalysens teorier att bli mer allmänt kända och diskuterade. Freuds teori om betydelsen av människors tidiga psykosexuella utveckling åstadkom en revolution i synen på personlighetsutvecklingen. I stället för att som Havelock Ellis se homosexualitet som en medfödd och obotlig inversion, förklarade Freud den som en neurotisk störning, ofta förorsakad av förträngda barndomstrauman.
En pojkflickas tragik
1932 debuterade Margareta Suber (1892–1984) med romanen Charlie. Den väckte uppmärksamhet som den första romanen på svenska med kvinnlig homosexualitet som huvudmotiv. Boken handlar om en ung pojkflickas erotiska uppvaknande, vilket innebär den smärtsamma insikten om en förbjuden egenart. Men där finns också ett annat tema: den icke-lesbiska kvinnans reaktion på en annan kvinnas förälskelse i henne. Huvudpersonen Charlie betraktas och tolkas i stor utsträckning från denna heterosexuella kvinnas synvinkel.
Charlies läggning uppfattas av både henne och omgivningen som en olycka, som oförskyllt drabbat den levnadsglada flickan. Men Charlie själv är framställd med ovedersäglig sympati. Hon utstrålar charm och livsbejakelse, antingen hon rasar om med barnen på badstranden, leker med sin bulldoggsvalp eller kör sin lilla sportbil djärvt och suveränt. Tillsynes utgör hon ett typiskt porträtt av “den nya kvinnan”, shinglad och sportklädd, frigjord och företagsam.
Den andra kvinnan i berättelsen, Sara, som Charlie förälskar sig i, är mor till två halvvuxna barn. Hon är mogen och moderlig, och hon märker snart att det bakom Charlies hurtfriska yttre döljer sig något av ett övergivet barn, vilset och förvirrat. Hon tar sig an flickan och erbjuder henne sin vänskap, utan att någon av dem till att börja med anar “den mörka gåtan”. Men när Saras unga dotter visar en intensiv och svartsjuk förälskelse i Charlie, börjar Sara få en “otäck” smygande känsla av någonting dolt, som hon inte förstår. Hon blir obehagligt berörd när Charlie vill krama och smeka henne, men fattar inte varför, förrän Charlie en gång överrumplar både sig och Sara med att omfamna och kyssa henne med “manlig kraft i famntaget”. Sara blir förskräckt och drar sig undan. Men Charlie är ännu omedveten och oskuldsfull nog att bejaka förälskelsen i Sara som en lycka: “Så Sara lyser, håret, ögonen, leendet! Jag blir ljus och varm av henne, jag vill vara oändligt god.”
“‘Älskade’, sade Angela högt … Hennes händer knöto sig om Agdas, och så började det dunka och suga inom henne. Hennes åtrå, som stegrats och skärpts av havandeskapet och den långa avhållsamheten, vaknade med all sin styrka. Hon blev först förfärad – så lycklig. Långsamt, stilla, utan blygsel, gjorde hon en rörelse som för att närma sitt sköte till Agdas. Djärvt och som om hon endast väntat på detta, pressade Agda då in sitt ena ben mellan Angelas.
Extasen kom för dem samtidigt. De flämtade av njutning. Deras händer borrade sig in i varandra.”
(Agnes von Krusenstjerna: Av samma blod, 1935.)
Heterosexuella förhållanden inger Charlie avsmak, och detta förankras litet lättvindigt freudianskt i ett obehagligt barndomsminne: hur hon äcklades av pornografiska bilder som en pojke i skolan visade henne. Men som djupare orsak antyds en traumatisk fadersbindning. Charlies mor dog tidigt och fadern – en förmögen affärsman – vill äga dottern helt. Charlie värjer sig mot faderns maktanspråk och påträngande maskulinitet och befinner sig i själva verket på flykt från honom, när romanhandlingen tar sin början.
Bonniers förlag tvekade att ge ut en roman med ett så ömtåligt ämne som Charlie. Men boken fick god kritik. “Det känsliga ämnet” ansågs behandlat “med intelligens och smak” (Dagens Nyheter). Charlie beskrevs här som “en liten förtjusande själfull person med ett allvarligt problem”. I Svenska Dagbladets recension uppfattades Charlie som “ett intressant psykopatiskt gränsfall”.
I skildringen av far/dotter-förhållandet skiljer sig Margareta Subers roman på ett markant sätt från Radclyffe Halls Ensamhetens brunn, där den maskuliniserade huvudpersonen Stephen tidigt tar sin far till identifikationsobjekt. Halls roman, som var mycket omtalad vid denna tid, har säkert inspirerat Margareta Suber till att behandla samma ämne, men Subers lilla tjuvpojksaktiga och nätta huvudperson har ingenting av den frostiga bitterhet och sammanbitna heroism som utmärker Stephen Gordon.
Margareta Suber-Topelius har efter Charlie gett ut flera psykologiskt inträngande romaner om kvinno- och äktenskapsproblematik, t ex Ett helsike för en man, 1933, Du står mig emot, 1939, Jonna, 1940, Vänd ditt ansikte till mig, 1942, Alla bära de svärd, 1947, Äkta paret ut, 1958, Leva på italienska, 1976. Så sent som 1980 gav hon ut en diktsamling, Böljegång.
Ensamhetens brunn slutar med en gudsuppgörelse. “Gud måste ha haft någon mening med att skapa mig sådan hon är”, tänker Stephen. Charlie slutar med de dubbelbottnade orden: “Hennes kropp var nu mogen att börja leva det liv för vilket Vår Herre behagat skapa henne.”
“Rätt eller orätt – det finns något som heter nödvändighet”
Karin Boyes Kris, 1934, är den första svenska romanen om lesbisk problematik som är skriven av en kvinna som själv valt en lesbisk livsform. Huvudpersonen, den 20-åriga seminaristen Malin Forst, har lätt att gråta, lätt att låta kuva sig, lätt att känna mindervärde. “Dig jag hatar, du mitt usla vidjeväsen, du som flätas, du som vrides, lydande tåligt andras hand”, – så beskrev Karin Boye sig själv i en ungdomsdikt (Moln 1922). Den andra kvinnan i romanen, föremålet för Malins förälskelse, skildras i mjukt lyriska natursymboler.
Romanen Kris bygger på minnen från Karin Boyes egen seminarietid i 20-årsåldern. Hon skrev den tio år efteråt, då hon efter en psykoanalytisk behandling i Berlin definitivt beslutat att leva i konsekvens med sin egenart. Det är alltså en lång process som ligger bakom romanen: från ungdomens dristiga uppbrott från vedertagen tro och moral och till den tidiga medelålderns medvetna val av en lesbisk existens. Vad det kostade av livskamp kan man ana av de väldiga spänningar som finns i Kris mellan krafter i orolig motrörelse och av det mytiskt laddade språket. Ändå stod det inte för alla läsare klart vad Kris egentligen handlade om. Av många betraktades den uteslutande som en ideologisk debattroman, riktad mot kristen askes och lydnadsmoral.
Malin är från början en hängiven ung kristen, men går in i en allvarlig ångestkris och upplever sig själv som “värd en evig fördömelse”. I mitten av romanen kommer vändpunkten. Malin vågar erkänna, om också enbart för sig själv, att hon är förälskad i klasskamraten Siv. Ord som “homosexuell” eller “lesbisk” sägs aldrig ut i texten. Det som Malin förnimmer tycks henne ligga bortom de förefintliga begreppen med deras nedärvda laddningar av synd och abnormitet: “Ni läppar, kan ni inte sluta er så hårt omkring det osägbara, att inga ord sticker fram sin illvilliga litenhet och grumlar! Ge det inget namn, låt det vara som det är, i mitt blod och mina ögon, som liv och sav.” Man kan tolka Malins uppbrott från den vedertagna moralen som ett fadersuppror och ett gudsuppror. Hon ställer sig på de förtrycktas sida gentemot de makthavande.
Malins känslor för Siv, den på avstånd älskade och tillbedda kamraten, uttrycks i termer av natur, hälsa, ljus och livsglädje. Siv blir för den hämmade och kuvade Malin en positiv kvinnlig rollmodell, som utmärks av en fritt växande, självklar integritet: “Hon växte i förtröstan på rotens egen hemliga inneboende lag.” Tvärtemot den stämpel av kriminalitet och onatur, som den traditionella fördömelsemoralen tryckte på de homosexuella, blir detta att bejaka sin lesbiska egenart för Malin en väg till hälsa och glädje. Vad Malin vinner efter sin genomgångna själskris är inte ett realiserat lesbiskt kärleksförhållande, men en ny inre styrka, som ger henne tillit till sig själv och sin egen inre moral: “Rätt eller orätt – det finns något som heter nödvändighet. Min nödvändighet! Min vilja! Medvetandet: detta är jag, detta är mitt.”
I Karin Boyes båda äktenskapsromaner Merit vaknar, 1933, och För lite, 1936, maskeras den lesbiska problematiken genom att huvudpersonerna gjorts om till heterosexuella par. I fallet Merit vaknar har författaren senare beklagat sin “feghet” att inte våga tala rent ut. Problemet behandlas i novellen “Författaren som ljög” (Uppgörelser, 1934), men också här är könsförhållandet dolt.
“Tiga, arbeta, försaka”
Freuds teorier kom från slutet av 1920-talet att starkt påverka också den norska skönlitteraturen. Vitalismens dröm om “den öppna livsstilen” – tydligast uttryckt i Sigurd Hoels Syndere i sommersol, 1927 – byggde på den nya övertygelsen om driftslivets betydelse för en fri och ohämmad personlighetsutveckling. Likväl blev kvinnlig homosexualitet öppet behandlad bara i en enda norsk roman från mellankrigstiden: Følelsers forvirring (Känslors förvirring), 1937, av Borghild Krane (1906-1997).
“Ensamheten slog sig ner hos henne, inte en dag eller två, utan för alltid. Då och då frös isoleringens köld henne till is, och det var ofattbart att något kunde vara så trist.
Ute på gatan gick hon som en som försöker värja sig. Men det hjälpte inte. Hon såg enbart den ena halvan av världen. Hon såg enbart kvinnorna. Männen var som skuggor. Blott kvinnorna hade liv.”
(Borghild Krane: Følelsers forvirring, 1937.)
Författarinnan var en välutbildad yrkeskvinna, som först arbetade som bibliotekarie, senare omskolade sig till läkare och psykiater. Hennes bok handlar också i utpräglad grad om de “nya” kvinnorna: yrkeskvinnor från mellanskikten som tillbringar sina liv i kontor, skolsalar och universitetsbibliotek, i inackorderingsrum och egna små lägenheter, men också på resor. Yrkeslivet och karriären skänker emellertid varken tillfredsställelse eller känslor av egenvärde åt romanens kvinnor.
Borghild Kranes roman är den första norska romanen med en öppet lesbisk tematik, men det blir aldrig något fullbordat sexuellt förhållande mellan bokens två kvinnliga huvudpersoner. Budskapet i boken kan tolkas som en resignerad maning till förståelse och medlidande med alla dem som är “annorlunda” – “vi är alla människor!” Den ena kvinnan dör och för den överlevande blir det återstående livets enda mening att “tiga, arbeta, försaka” – och att förbli ensam.
Borghild Krane har senare utgivit romanerna Det var engang en student, 1940, och I håbets tegn, 1948, samt novellsamlingarna Tre unge kvinner, 1938, och Kvinner selv, 1972. Hon har också gjort studier i Amalie Skrams och Sigrid Undsets diktning.
“Den mörka gåtan” som kriminalgåta
I mer än fyrtio år utgav Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange, 1914–91) nästan en kriminalroman om året. Det är givet att hon med denna produktionstakt kom att förfalla till konfektion. Maria Langs specialitet är den s k pusseldeckaren i Agatha Christies efterföljd, med knepigt ihopkomna mordgåtor och finurligt utlagda ledtrådar. Hennes deckarhjälte är en man: den intellektuelle, piprökande kommissarie Christer Wijk är som hämtad ur den klassiska engelska detektivromanen. Vanligen äger mordmysterierna rum i en sluten miljö, med en utvald skara misstänkta, vilkas mer eller mindre hemliga erotiska eskapader ger nycklar till mordgåtans lösning.
Maria Langs debutroman, Mördaren ljuger inte ensam, 1949, väckte sensation genom sitt djärva ämne. 1949 kunde man ännu räkna med att det inte föll genomsnittsläsaren in att ett crime passionel på en vacker och sensuell kvinna kunde vara utfört av en annan kvinna. Kommissariens logiska slutledningskonst leder honom visserligen fram till rätt mördare och likaså rätt motiv: svartsjuka. Men hans intellekt kan inte överskrida det erotiska vanetänkandet. Han utgår från att de båda kvinnorna – mördaren och offret – rivaliserat om samme man.
I slutet av romanen får den anklagade, Viveka Stensson, “tala ut”. Hon säger: “Jag förmodar helt enkelt att mina instinkter redan från början var – vad ni skulle kalla abnorma.”
Vivekas bekännelse som dubbelmördare i slutet av boken artar sig delvis till ett slags försvarstal för lesbiska kvinnors rätt att leva som de vill. 1949 var kriminaliseringen av homosexualitet upphävd sedan fem år tillbaka. Men läsarna av Maria Langs utomordentligt populära deckare fick sig trots allt gamla fördomar till livs. Bokens inneboende tendens är tydlig nog: en lesbisk kvinna är “abnorm” och hennes begär leder obönhörligt till tragik, ja, mord.
Romantiteln Mördaren ljuger inte ensam har att göra med den vedertagna uppfattningen, aldrig ifrågasatt i romantexten, att för en normal man är kvinnlig homosexualitet något så naturvidrigt och kränkande, att han hemlighåller sin f d fästmös förhållande till en annan kvinna, trots att han därmed själv blir misstänkt för mord.
“Den mörka gåtan” blev genom Maria Langs försorg en kriminalgåta och hamnade i underhållningslitteraturen. Den “perverterade” driftens dunkla hotbild bekräftas som en destruktiv kraft, som verkar i det fördolda. Den manlige detektiven representerar i texten den etablerade Lagen och Ordningen. Men nyckeln till gåtan finner han inte av sig själv. Det är i kvinnans egen uppriktiga livsberättelse som sanningen avslöjas. Det perspektivet är kanske det mest intressanta i Maria Langs roman.
Dagmar Lange var väl insatt i homosexualitetens historia. Hon skrev sin doktorsavhandling 1946 om Pontus Wikner, en grekiskt-klassiskt inspirerad svensk filosof och författare (1837–88). I Psykologiska självbekännelser (som inte gavs ut offentligt förrän 1971) berättar han ärligt om sin homosexualitet.