1970-talets kvinnolitteratur blev en framgång på den litterära marknaden. Under en period stod denna litteratur i centrum för såväl kritikernas som läsarnas uppmärksamhet. Här togs också de teman upp igen som hade intresserat populärromanen och de kvinnliga läsarna ända sedan bokmarknadens framväxt under 1800-talet. Kärleken mellan man och kvinna, känslor och relationer, sensualitet och sexualitet ställdes åter i centrum. Men berättelsen behövde en kraftig uppdatering. Problemställningarna, omständigheterna, fasorna, drömmarna och hjältinnorna måste skrivas om, och i 1970-talets erfarenhetslitteratur vidgades det känslomässiga registret, sexualiteten fick större utrymme och frigörelsetematiken accentuerades.
På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse. På 1980-talet började nya kvinnliga författare i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.
Danska författare som Helle Stangerup (född 1939, historisk debutroman Christine, 1986, på svenska 1987), Maria Helleberg (född 1956, Seerskan, 1986), Anne Marie Ejrnæs (född 1947, Som svalen, 1986, Som svalan, 1987), Mette Winge (född 1937, Skriverjomfruen, 1988), Cæcilie Lassen (född 1971, Simone, 1987) och Bodil Steensen-Leth (född 1945, Jomfru Fanny, 1989) fick tillfälle att tala med många som aldrig förr hade varit intresserade av historia – eller av kvinnolitteratur.
“Den bästa historien i hela Danmarks historia”, har Maria Helleberg kallat den danska drottningen Caroline Mathildes öde (Politiken, 7.10.1994), som hon tar upp till litterär behandling i Mathilde, magt og maske, 1991. Caroline Mathilde (1751–75) blev vid femton års ålder bortgift med den sjuttonårige danske kungen Christian VII, som lär ha sett ut som en obehaglig insekt och var på gränsen till sinnessjukdom. Hon övervinner skräcken och fasan och skapar sig en egen verklighet: hon är drottning, kan göra vad hon vill, sätta sig över lag och moral – och förälska sig i en riktig karl: kungens livmedikus och kabinettsministern Struensee.
Cæcilie Lassen var bara femton år när hon cyklade in till Borgens förlag i Köpenhamn med det handskrivna manuskript som skulle bli romanen Simone, 1987.
När hon 1994 gav ut sjörövarromanen Jacks sidste rejse, hade hon sju böcker bakom sig. I Jacks sidste rejse låter hon för första gången en man vara huvudpersonen.
Mette Winge (född 1937) utgav sin första historiska roman, Skriverjomfruen, 1988, och genren gav henne möjlighet att på ett helt nytt sätt närma sig de ämnesområden om kvinnor som hon hade arbetat med som litteraturforskare. Skriverjomfruen har den färgrika 1700-talsskribenten Charlotta Dorothea Biehl som huvudperson, och genren definieras på titelbladet som en guvernantroman. Därmed går Mette Winge i kärleksfull och polemisk dialog med genrekonventioner, och fiktionen blir en anledning att fritt studera och undersöka sidor av kultur- och litteraturhistorien. Många läsare var entusiastiska över denna nya användning av den historiska romanen, och Mette Winge fortsatte med olika romanutgivningar, bl a Novemberlys, 1990, som elegant går på upptäcktsfärd i interiörer, repliker och detaljer i ett Herman Bang-universum, en stad av stuck, damm, spegelsalar och undergrävande brott.
Not om Maria Helleberg, Cæcilie Lassen och Mette Winge
I de historiska romanerna tar berättelsen om kvinnligt motstånd och kvinnlig kamp form på nytt, och romanerna gör frigörelsediskussionen legitim och relevant långt utöver den nya kvinnorörelsens beröringsyta. Dessa nya historiska berättelser är fyllda med uppror och sexualitet, och huvudpersonerna är kraftfulla kvinnogestalter som gång på gång bryter med konventionerna.
Annelise Vestergaard
Kvinnofrigörelse i krönikeform
Redan i slutet av 1960-talet använde den finska författaren Kaari Utrio den populära historiska romanen för att bryta med de moralnormer som gällde inom underhållningslitteraturen. Hjältinnan kunde obehindrat hoppa från säng till säng utan att såra läsarnas moraliska känslor om allt försiggick i en avlägsen historisk tid – allt var tillåtet i en pestsmittad stad, i en belägrad kungaborg, i ett slott där slottsherren utkrävde sina rättigheter.
Kaari Utrio förenar en krönikeaktig historisk berättarstil med en inlevelsefull psykologisk framställning på samma sätt som Sigrid Undset, vars historiska romaner är hennes förebilder. Intrigen följer dock noga underhållningsromanens mönster.
Den feministiska betoningen i Kaari Utrios romaner blev klart tydligare under 1970-talet. Hjältinnorna gjorde inte bara uppror mot sexuella förbud, utan ifrågasatte också sin tids kvinnoroller. Hjältinnan var allt oftare en kvinna som inte ville gifta sig och inte heller nödvändigtvis bli mor. Hon ville förverkliga sig själv och var villig till äktenskap först när hon fann en partner som gav henne tillräcklig frihet.
I Kaari Utrios mest feministiska historiska roman, Katarinan taru (Katarinas krönika), 1981, som skildrar en konstnärs äktenskap på 1300-talet, är historien bara en kuliss för intrigen. I centrum står kvinnans inre, moderna konflikter.
Den finlandssvenska författaren Barbara Winckelmann (född 1920) debuterade 1961. I sin historiska romanserie om Helsingfors kombinerar hon omsorgsfull dokumentation med en berättartalang som har gjort henne till en populär författare. I Din vredes dag, 1977, Bortom gryningen, 1979, och Kejsarstaden, 1982, tecknar hon en fängslande bild av 1700-talets och empiretidens Helsingfors. Hon är både exakt och skoningslös i sin skildring av kvinnors utsatthet. Adelsdamer, borgarfruar, tjänsteflickor och prostituerade får sina liv realistiskt dokumenterade.
Kirsti Manninen
Historiska korrektiv
Parallellt med experiment och nyorienteringar i det lyriska språket fanns det i Norge under 1960- och 1970-talet ett brett intresse för det historiska, både bland författare och läsare. Den historiska romanen ger möjlighet till såväl förankring och sökandet efter rötter som en kulturkritik, riktad både mot forntid och nutid.
Genren har starka och mansdominerade konventioner, men också en auktoritativ kvinnlig föregångare i Sigrid Undset. Bland de mest kända och mest produktiva av hennes efterföljare är Vera Henriksen (född 1927), Ragnhild Magerøy (1920-2010) och Sissel Lange-Nielsen (född 1931). Både Vera Henriksen och Ragnhild Magerøy hämtar sitt stoff från den norska historien – de har givit ut var sin släktroman från 1600-talet respektive 1800-talet och dessutom framför allt skrivit om människor och händelser under vikingatiden. Sissel Lange-Nielsen däremot har uteslutande ägnat sig åt icke-nordisk historia, och detsamma gäller bl a Elisabeth Dored (1908–72) och Eva Ramm (född 1925). En variant på den historiska romanen är släktromanen som handlar om författarens egen släkt. Åsta Holth (född 1904) ägnade sig år denna genre och håller samman kvinno-, utkants- och underklassperspektivet i ett fiktivt grepp.
I Vera Henriksens Sigrid-trilogi – Sølvhammeren, 1961 (Silverhammaren, 1963), Jærtegn, 1962 (Järtecken, 1964) och Helgenkongen, 1963 – ställer sig huvudpersonen helt oförstående till männens värld; vikingarnas bruk av fysiskt våld väcker obehag hos henne, och hon upptäcker ett slags “kvinnligt rum”, som hon kan behärska under förlossningen och i sexualiteten: “Han kunde vara god och kärleksfull mot henne eller ta henne med makt. Men hennes vilja skulle han aldrig kunna rubba, aldrig kunna tvinga. Om han någon gång igen skulle komma att äga henne helt, skulle det vara för att hon gav sig till honom av egen fri vilja”.
Vid återutgivningen av Vera Henriksens historiska romaner 1983, understryker hon själv könsrollsproblematiken i en efterskrift. Handlingen är förlagd till “ett maskulint århundrade, ett sekel där egenskaper, som vi alltjämt uppfattar som maskulina, var allenarådande i en form som man skulle kunna säga närmar sig det karikerade”, och hon tycker det är tankeväckande idag “att se de vittnesbörd som den extrema maskuliniteten har lämnat efter sig”.
De historiska romanerna skildrar människor och miljöer, som tidsmässigt ligger långt från författaren och läsaren, och romanerna tilltalar såväl läsarens fascination för det exotiska som hennes intresse för historia. De avlägsna händelserna ger också författarna möjlighet att beskriva allmänmänskliga konflikter och spegla och kommentera förhållanden i sin egen samtid.
Både Ragnhild Magerøys och Vera Henriksens romaner från den norska medeltiden ingår i en historietradition, som är välkänd för den norska publiken genom de fornnorska sagorna. Men romanerna utvidgar sagans horisont med miljöskildringar och psykologiska studier av framför allt kvinnoöden. Romanerna skildrar den enskilda kvinnans försök att bevara sin integritet i det samhälle hon lever. Som kvinnor är de främmande för en del av manssamhällets makt- och våldsbruk, men samtidigt är de bärare av den ideologi som berättigar våldet. Också hos kvinnorna finns auktoritära strukturer, hedersbegrepp och förakt för svaghet.
I Sissel Lange-Nielsens trilogi Under fiskenes tegn, 1978–82, präglas redan titeln av en splittrad tematik. Inspirerad av 1960-talets dröm om att realisera de livgivande värdena i ‘Vattumannens tidsålder” – enhet och sammanhållning – söker hon i korstågens århundrade både en spegelbild av och en förklaring till vår tids motsättningar. Med romanerna från den italienska renässansen, Våren, 1985, Laokoon, 1987, Guds død, 1989, och Kjærlighedshoffet, 1991, har Sissel Lange-Nielsen arbetat vidare på sitt projekt att följa och beskriva etableringen av en europeisk kulturell identitet.
Elisabeth Dored hämtar sitt stoff i tidig europeisk historia, och i romanen Jeg elsket Tiberius, 1959 (Julia, 1961), utspelar sig handlingen i kejsar Augustus Rom. Berätterskan är hans dotter Julia som därmed får chansen att fylla i och korrigera den bild av henne som ett odjur, som senare tids historieskrivning har skapat.
Politiska intriger är ett ständigt förekommande inslag i historiska romaner. Ofta är intrigerna nära förbundna med erotik. Det kan vara pikanta sidohistorier som hos de flesta manliga författare eller en tematisering av kvinnors sexualitet som hos många kvinnliga författare. Sexualiteten framställs här som drivkraft och konfliktskapare hos människan och människor emellan, och den skildras ofta mera direkt i historiska romaner än i samtidsromaner. Genom erotik och sexualitet, graviditeter och förlossningar skissas kvinnornas historia upp. Som en relativt oföränderlig redogörelse för kvinnor vigda åt reproduktionen och som historiska epok- eller personstudier av kvinnor som mödrar, döttrar och älskarinnor till mäktiga män.
När periodens kvinnliga författare väljer kvinnor som huvudpersoner i historiska romaner, är detta ett korrektiv till den traditionella historieskrivningen. Deras skildringar av kvinnors begränsade möjligheter och deras marginella position i dåtidens samhälle är en kritik av dessa förhållanden. Ofta är denna problemställning en del av romanens tematik – den innefattas av de religiösa och ideologiska konflikter som personerna måste ta ställning till. I enskilda romaner blir kvinnoperspektivet en huvudpoäng i berättarstrategin – det som legitimerar den fiktiva berättelsen.
Anne Birgitte Rønning
Kärleken som försonande kraft
“Kärleken är ett sätt att försvara sig mot dödens fullkomliga herravälde” – anser Sabina, berättarjaget i Vibeke Olssons (född 1958) roman Sabina och Alexander. I Vibeke Olssons författarskap är kärleken ett genomgående tema: kärleken mellan man och kvinna, men framför allt den kristna kärleken.
Ofta förlägger Vibeke Olsson romanernas handling till romartiden. I Kvarnen och korset, 1984, och Hedningarnas förgård, 1982, är det slavinnan Callistrate, Sabinas mor, som står i centrum, medan dotterns öde skildras i Sabina, 1985, och Sabina och Alexander, 1986. Sabina är född slavinna men friges av officeren Alexander, som gifter sig med henne. Båda dör i romanen, men deras son, Drusus, återkommer i En plats att vila på, 1989.
I Vibeke Olssons romaner tjänar den historiska miljön mest som relief till existentiella problem. Romartiden är våldsam, det är ständigt krig och de kristna förföljs. Som slav är man särskilt utsatt, men även fria personer lever i en känsla av otrygghet. Genom att placera sina romanfigurer i en så brutal tid, kan Vibeke Olsson skapa starka kontraster, som framhäver hennes budskap om kärleken som försonande kraft.
Flera av romanpersonerna är märkta av ett fysiskt handikapp; de är “annorlunda”. Sabina saknar sin högra hand och undgår som nyfödd med nöd och näppe att bli kastad i soptunnan. Hon hamnar som slavinna i ett burget patricierhem, där hon själv lär sig läsa. Men då familjen får det kärvt, säljs Sabina till en officersfamilj i Germanien. Den kroppsliga skavanken medför både sorg och bitterhet: “Hela mitt liv har jag kämpat mot bitterheten, bitterheten över mitt handikapp. Men ju äldre jag har blivit, desto mera sällan har jag behövt kämpa. Ju mer jag har sett av de andras, de riktigas, de välskaptas liv, desto mindre har jag kunnat förakta. Jag skiljer mig inte så mycket från dem, som det verkar, alla har något handikapp, men de flesta syns inte. Mina stumma sorger är inte större än andras stumma sorger”.
Genom denna insikt kan Sabina omfatta både sig själv och andra med kärlek. Så långt når inte Freiatto i Kastellet, 1992. Freiatto har ett stort rött födelsemärke på kinden och har aldrig upplevt att bli älskad. Han och modern var de enda i familjen som överlevde en pestepidemi, och Freiatto måste lyssna på kommentarerna till modern: “Att dina vackra barn skulle dö”. Freiatto söker gemenskap och finner det i soldatlivet. Men han väljer bort kärleken, då han lämnar den fattiga Regula för att gifta sig med en rik krukmakardotter, som inte älskar honom. När hon avvisar honom återskapas barndomens trauma: Freiatto stryper sin hustru och avrättas. Regula förklarar hans öde och bakom henne kan man ana författarens röst: “Men felet är … att han inte kunde älska sig själv. Det hade de där kristianerna rätt i. Även om allt vad de annars sa, var dumheter, så var detta sant: Du skall älska din nästa såsom dig själv”.
Eva Ramm debuterade 1958 med den viktiga samtidsromanen Med støv på hjernen (Damm på hjärnan, 1959), och hon är känd för sina satiriska “damromaner” och sina ungdomsböcker. På senare år har hon skrivit två historiska romaner, Kjære Sokrates, 1981, och Elskeren Jeshua, 1985, där hon låter kvinnorna berätta om män, som de har älskat. Deras versioner är starkt traditionskritiska, och de ger en “mjukare” bild av de kända männen.
Margaretha Fahlgren
Starka kvinnor i Danmarks historia
1500-talet var de starka kvinnornas århundrade i Europa. Den danska författaren Helle Stangerup tecknar ett porträtt av en maktlysten och intrigant kvinna i Christine, 1986, ett exempel som Helle Stangerup uttryckte det – på “den makt och det inflytande som kvinnorna hade innan de blev offer för den viktorianska tidens moralsyn och förändrade samhällsförhållanden, som medförde att de bättre ställda förföll till dagdriveri, peruker och puder”. Det är inte en i sig efterföljansvärd kvinna som Helle Stangerup lyfter fram, inte ett vackert exempel att ta efter, men hon visar att just kunskap och engagemang, styrka och uthållighet, inte puder och peruker, är nödvändiga om kvinnor skall kunna hävda sig.
Styrkan och uthålligheten är karaktäristiska drag också hos huvudpersonen i Helle Stangerups Spardame, 1989, om Leonora Christine (1621–98), dotter till Christian IV och hans morganatiska hustru, Kirsten Munk. Leonora Christine var kungens favoritdotter, bortskämd, intelligent och ambitiös och därtill, visade det sig senare, en lojal hustru till rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt, som hon älskade ända ut i landsförräderiet och långt in i Blåtårn. Där satt hon fängslad i nästan tjugotvå år p g a drottning Sofie Amalie, gift med Frederik III, Christian IV:s son och efterträdare.
Grevinnan Danner, född Louise Rasmussen (1815–74) och Frederik VII:s morganatiska hustru, uppfattas i Maria Hellebergs Louise længe leve, 1994, som en banbrytande kvinna, en förelöpare för den kvinnofrigörelse som så smått var på väg. Hennes mor var påkläderska på Det Kongelige Teater. Louise blev balettbarn och dansade ironiskt nog i Elverhøj, som var skriven till och uppfördes vid Frederik VII:s första bröllop 1828 med Vilhelmine, dotter till Frederik VI. Efter ännu ett äktenskap med Marianne av Mecklenburg-Strelitz, från vilken han skildes, vigdes han 1850 vid Louise Rasmussen, som blev grevinnan Danner.
“Jag njuter av historia som andra av konfekt!” sade Thit Jensen (1876–1957), kanske bäst känd för den historiska romanen Stygge Krumpen, 1936 (på svenska 1938), som har sålts i över 60.000 exemplar.
In på historiens scen
På 125-årsdagen för stormningen av Dybbøl i Sønderjylland, den 18 april 1989, utkom Bodil Steensen-Leths roman Jomfru Fanny. Den var aktuell såtillvida att jungfru Fanny, den synska jungfrun från Aabenraa, också kallad drottningen av Aabenraa (1804–81), hade förutsagt de jylländska krigen, Dybbøls fall, det tyska herraväldet, men också dess undergång och det förlorade landets återförening med moderlandet Danmark.
Jungfru Fanny var dotter till den danske prinsen Christian Frederik, senare Christian VIII, och den mecklenburgska prinsessan Charlotte Frederikke, som båda var mycket unga och ännu inte gifta, när de lät sig ryckas med av erotikens fröjder. Älskogsbarnet lämnades till en kvinna som slog sig ner på Persillegade i Aabenraa, och där växte Fanny upp. Hon betraktades som ett underligt barn och som vuxen utvecklade hon en synsk förmåga, kunde se långt in i framtiden, förutsade händelser som verkligen inträffade. Det finns ett skimmer av myt, mystik och obehag över henne.
Bodil Steensen-Leth rycker i sin roman heller inte den hemlighetsfulla slöjan av Fanny, som själv känner att hon är “annorlunda” tills en förälskelse får henne att likna alla andra förälskade flickor. Men hon blir sviken, och hennes säregenhet tar överhanden igen. Bodil Steensen-Leth låter Fannys sexualitet sublimeras till en andlig kraft, och Fanny hämtar i sin ensamhet tröst hos Søren Kierkegaard. Hon lär sig av honom att ett sanningsvittne inte vet av njutning utan är vigd till lidande. Och en parallell till hennes lidande är Danmarks lidande i slutet av 1800-talet.
Också Eva Hemmer Hansen (1913–83) författade historiska romaner. De utgick från sagokretsen kring Troja. 1954 gav hon ut Skandale i Troja (Skandal i Troja, 1955), och 1957 Efter Trojas fall.
Annelise Vestergaard
Mystik och historia
Sexualitet och andlighet går också hand i hand i den norsk-svenska författaren Margit Sandemos (född 1924) 47 romaner om Isfolket. Margit Sandemo inledde sin serie 1982 och var snart en av de mest lästa författarna i Norden.
Den historiska miljön i Margit Sandemos romaner fyller först och främst en funktion som färgsprakande ram kring de kärleksrelationer, som beskrivs. Alltså tänker hjältinnan från 1600-talet som en nutida kvinna. Ofta är Margit Sandemos kvinnogestalter unga, och de upptäcker sig själva som kvinnor genom sina kärleksförhållanden. Silja i Trollbunden, 1982, blir förskräckt över det begär hon upplever i drömmen. Skildringen av sexualiteten fungerar delvis som en sorts rådgivning för unga läsare. Det första kärleksmötet beskrivs därför inte enbart som himlastormande, utan mera realistiskt.
I Margit Sandemos romaner fascineras hjältinnan av vildhet och mörker, samtidigt som hon söker en man som kan ge henne trygghet och omsorg. Mannen visar sig ofta kunna förena så motstridiga egenskaper. När hjälten uppträder i djävulsgestalt eller visar sig vara ett spöke som går igen, får kvinnan dock välja en mera vardaglig man. Men minnet av mötet med den mystiske, farlige mannen lever hela tiden i henne. Det finns en erotisk spänning i romanerna som hör ihop med Isfolkets mystiska förfäder. På samma gång är det tydligt att passionen måste anpassas till samhället och dess krav på individen. Men Isfolkets vildhet finns där hela tiden som en skugga, en motbild.
Elsi Rydsjö (född 1920) är en populär författare av historiska romaner. Hon för vidare den traditionella, historiska underhållningsromanen, skriven av kvinnor. De historiska miljöerna är omsorgsfullt tecknade och hon skildrar många levnadsöden. Men huvudsaken är ofta en romantisk kärlekshistoria med många förvecklingar. Elsi Rydsjö debuterade som flickboksförfattare 1941. Under det senaste decenniet har hon skrivit flera historiska romaner, ofta utgivna i flera upplagor.
Not om Elsi Rydsjö
Med bibeln som förlaga
Till 1980-talets feminisering av den historiska romanen hörde en ny andlighet, och Marianne Fredriksson (född 1927), den mest genomslagskraftiga av alla dessa författare, inleder betecknande nog sin författarkarriär med att skriva om den bibliska historien. I Evas bok, 1980, visas hur Eva när hon konfronteras med det Paradis hon har lämnat, förmår integrera känslor och intellekt. För Eva leder processen fram till en grunduppfattning, där bilden av det gudomliga integreras i världen och också ses som en del av människan. Kontrasten utgörs i detta fall av Adams stränga, dömande gud som står över människan. Marianne Fredriksson riktar sin kritik mot den lutheranska, ortodoxa kristendomen, som inte förmår se människan.
Intresset för att framställa den bibliska historien i ett nytt perspektiv kommer också fram i Kains bok, 1981, Noreas saga, 1983, och Syndafloden, 1990. Liksom i de samtidsromaner som Marianne Fredriksson skriver, upprepar hon här kritiken mot den begränsade människosyn som hon anser att inte bara den traditionella religionen utan också det moderna samhället representerar. I roman efter roman spränger hon förnuftets gränser och låter känslorna flöda. Genomgående är förmågan att se in i en annan värld och erfara det som är dolt för andra eller bara en oerhört stark sensibilitet hos huvudpersonen. Individen får tillgång till det undermedvetna och bearbetar sina fantasier.
I Gåtan, 1989, är ett mystiskt dödsfall utgångspunkten för den inre resa som Lillemor Lundgren företar. Gåtan är en mordgåta, men först och främst handlar den om Lillemors förträngda barndomsupplevelser. En liknande förlorad barndom präglar också Hans Horners liv i Blindgång, 1992. I båda fallen är det genom mötet med en annan människa och med hjälp av terapeutiska samtal som de kan återerövra sin barndom och därmed förståelsen för sitt liv. Lillemor Lundgren formulerar processen på ett sätt som är typiskt för författarskapet: “Hon förstod, att detta att gå inåt, till botten av sig själv, inte var att söka utan att se”.
Att förneka sina demoner
Marianne Fredrikssons romaner skildrar människor med en särskild sensibilitet. Klara Horner och hennes dotter Sofia i Blindgång, Lillemor Lundgren i Gåtan och Karin i Simon och ekarna, 1985, beskrivs alla som ett slags medier. I skildringen av Klara Horner visas det hur man allteftersom kan etablera förbindelse mellan olika erfarenhetsnivåer. Klara som är rädd för sin egen förmåga, kommer slutligen att uppfatta den som en fördel. Här beskriver Marianne Fredriksson en regelrätt analys, där den jungianske psykiatern Judith Dorf hjälper Klara att bearbeta sina upplevelser.
De personer, som håller dörren till det inre rummet öppen, är framför allt kvinnor. Ofta har de ett särskilt förhållande till naturen. Urkvinnan Eva i Evas bok är vida känd för sina kunskaper om örters läkande verkan. De starka kvinnorna utstrålar också moderlighet, den naturliga omsorgen om andra, som är en förutsättning för deras egen styrka. Kraften uttrycks ofta i kvinnornas skratt: Den kloka Agnes i Blindgång har ett skratt som rungar “precis som dyningarna, som slog mot stranden”. Och Elisabeth Enoksson, prästen som hjälper Lillemor till insikt i Gåtan, skrattar under en biltur, så hon “nästan spränger den lilla japanska bilens ruta”. Dessa kvinnor vågar bekräfta livet och ta till sig även det som inte kan förstås med förnuftet. Det är inte ett exklusivt kvinnligt förhållningssätt i Marianne Fredrikssons romaner, men det är först och främst kvinnor som blir idealgestalter.
Margaretha Fahlgren
Bort från den instängda landsbygden
Historiska släktromaner har sedan 1960-talet haft en central placering i norsk litteratur, och kvinnliga författare har här funnit ett rum där moderna kvinnors problem kan tematiseras. Romanerna handlar ofta om en kamp för självrespekt och självständighet i mötet med en trångsynt och instängd landsbygdsmiljö. 1976 debuterade Anne Karin Elstad (född 1938) med Folket på Innhaug (Gården i dalen, 1995), en roman som för in sociala konflikter på historiens scen. Både denna och de följande romanerna, Magret, 1977 (Kärleksbarn, 1996), Nytt rotfeste, 1979 (Uppbrott, 1996), och Veiene møtes, 1980 (Vägarna möts, 1997), blev veritabla försäljningssuccéer.
I Folket på Innhaug skildras två kvinnor som lever i en fjällbygd i mellersta Norge vid mitten av förra seklet. De är mor och dotter och trotsar bygden på var sitt sätt och med högburet huvud. Romanerna är uppbyggda kring konflikter mellan outsidern och miljön, och det är erotiken som får kvinnorna att bryta med den accepterade samhällsnormen. Oline ger sig åt en utlänning som dör i kriget innan deras dotter föds och hon förlorar sitt sociala anseende. Hon insisterar ändå på sin värdighet och försöker skona dottern Magret från skvallret. Magret drabbas delvis av samma öde som sin mor, hon älskar en, men ger sig åt en annan, för att sedan gifta sig med barnafaderns bror.
Släktromanerna beskriver detaljerat landsdelens natur, bygdens miljö, redskap och arbetsliv. Mot denna bakgrund får de enskilda kvinnoödena ett “historiskt” skimmer, men det finns också både anakronistiska och utopiska drag i kvinnoskildringarna. Som många andra författare av historiska romaner skildrar Anne Karin Elstad kvinnor som i stor utsträckning kan klara sig själva. De deltar i arbetet på gården, men förstår sig dessutom på ekonomi och inser att nya tider kräver omställning. Men även för gångna tiders starka kvinna kan det bli för mycket med det dagliga slitet, omvårdnadsarbetet och längtan efter det omöjliga kärleksförhållandet. När Magret driver sig själv till nervsammanbrott har hon mycket gemensamt med moderna kvinnogestalter i samtidslitteraturen.
Samma teman – mor-dotterkonflikt, outsider i landsbygdsmiljön och kvinnlig erotik – tas upp i Anne Karin Elstads samtidsromaner. Frigörelseromanerna Senere, Lena, 1982 (Senare, Lena, 1985), och Sitt eget liv, 1983 (på svenska 1985), blev lika populära som de historiska romanerna och ger en tidsenlig och typisk inblick i kvinnofrigörelsens utvecklingsfaser. Som 1980-talstexter spränger de inga tematiska eller textmässiga gränser, men genom sin levande berättelse når de ut till en bred publik med ett viktigt budskap som några få år tidigare var förknippat med “radikala” och “extremister”.
I – for dagene er onde, 1985, får ondska och fördomsfullhet fritt spelrum och den enskilde individen har små chanser mot bygdens folk och deras hatiska utfall mot det som är annorlunda. En kvinnas sammanbrott och vansinne blir ett resultat.
I Maria, Maria, 1988 (sv 1990), handlar det om fysisk sjukdom – hjärnblödning. Författaren drabbades själv av en hjärnblödning och använder sina erfarenheter till att skildra sjukdomen inifrån. Den sjuka är ur stånd att tala, men uppfattar allt som händer med och omkring henne.
Torill Thorstad Haugers (född 1943) två historiska romaner Karl Eugen Olsen fra Vika, 1976, och Krestiane Kristiania, 1984, är baserade på intervjuer och framställda som ett jags minnen. Torill Thorstad Haugers böcker har inte samma romantiska och dramatiska handlingsmönster som Anne Karin Elstads. Hon skildrar vardagslivet i Kristianias (nuvarande Oslo) fattigkvarter kring 1900, och det väsentliga är “småsakerna” i vardagen – ekonomiska problem, svält, dålig kost, olyckor och barnafödslar, och författarrösten åstadkommer ett slags kollektiv vardagserfarenhet.
I Utbryterdronninga, 1982, anknyter Karin Sveen (född 1948) till myten om Moses och berättar om den livliga Marja vars härkomst är okänd. Flickebarnet vet inte varifrån hon kommer, men hon vet var hon hör hemma – och hon gör vad hon vill.
1996 publicerade Torill Thorstad Hauger I Dorotheas hus, en bok om Dorothe Engelbretsdatter. Här försöker hon bokstavligt talat komma den gamla “diktarinnan” till mötes genom att iscensätta skrivsituationen i Dorothes gamla hus, som idag är museum.
Även Karin Sveen gör en kvinnlig författare till huvudperson i sin bok Hannas hus, 1991, men på ett mera kritiskt sätt. Romanen betraktades som ett angrepp på den högt ansedda författaren Ingeborg Refling Hagen och hennes Suttung-rörelse – uppkallad efter den fornnorska jätte som hade tillgång till mjöd som gav diktarförmåga. Det var en relativt sluten krets, vars mål var att frigöra vars och ens talang, bevara det poetiska arvet och upplysa folket. Romanen är dokumentariskt förankrad i denna miljö som Karin Sveen var en del av under en treårsperiod från 16-årsåldern.
En släkting till Marja i Utbryterdronninga finner man i Maria Wates verden, 1993, även hon har en rikedom av fantasi i ord och gärning. Gemensamt för flera av Karin Sveens böcker om uppväxtmiljöer på landet är den tydliga berättarglädjen.
Men i romanen Kvinnen som forsvant, 1989 (Kvinnan som försvann, 1989), använder hon storstaden som bakgrund. Boken är mer traditionellt psykologisk och också påtagligt annorlunda när det gäller den språkliga stilen: den dialektpräglade tonen har ersatts av en mer neutral storstadsnorska som motsvarar huvudpersonens anonymisering i den moderna storstadsmiljö som hon har flyttat till. I storstadens främmande omgivning förändras inte bara språket utan hela kvinnans väsen. Den existentiella ensamheten och passiviteten i Kvinnen som forsvant står i stark kontrast till den levande energi som kännetecknar hennes tidigare böcker. Romanen pekar tydligt och starkt på priset för att lämna landsbygden och sin historia.
Tove Bakke, Rakel Christina Granaas och Anne Birgitte Rønning