I Norden har det inte funnits någon borgerlig salongskultur jämförbar med den tyska förromantiska. Men i Danmark och Sverige bildades några framträdande, litterära samlingspunkter i de miljöer, där litteraturen och litteraturförmedlingen höll på att bli en borgerlig verksamhet. I Danmark skapade Karen Margrethe Rahbek (1775–1828), gift med tidskriftsredaktören, utgivaren och estetikprofessorn Knud Lyhne Rahbek, en sådan samlingspunkt på Bakkehuset vid Valby Bakke utanför Köpenhamn.
Karen Margrethe Rahbek gjorde sig och sitt hem på Bakkehuset till centrum för en skiftande krets av litterärt intresserade vänner, vilka samtidigt var sin tids litterära allmänhet. Äkta paret Rahbek blev var och en på sitt sätt “barnmorskor” för en ny diktargeneration: Oehlenschläger, Grundtvig, Ingemann, Hauch, P.M. Møller m.fl. Alla umgicks de också i de mer prominenta, aristokratiska och tyskorienterade salongerna; men för eftervärlden har de lovsjungit “Kamma” som en musa för de unga, inhemska talangerna och hyllat Knud Lyhne Rahbek för att ha banat väg för dem. Och de har prisat Bakkehuset som den hemlika plats där de spirande konstnärsdrömmarna kunde utvecklas.
Georg Brandes om Bakkehuset i Kritiker og Portraiter 1870): “I hela vår litteraturhistoria är Bakkehuset den enda privata litterära samlingsplatsen av någon betydelse och med ett namn. Det har helt visst sedan dess funits åtskilliga hus och kretsar, i vilka sällskapen företrädesvis bestod av litterära berömdheter, fru Friederike Bruns t. ex.; men någon poetisk glans vilar inte över dem, och de har inte verkat på något omfattande sätt. “
Att Bakkehuset fick ett nästan mytologiskt skimmer redan i sin samtid, förklaras bland annat med att det blev en symbol för frigörelsen från det tyska och aristokratiska inflytandet och mecenatsystemet. Det var Kamma Rahbeks uttalade önskan, att det bara skulle talas danska på Bakkehuset, och hon skötte själv sin korrespondens på danska, med några få ironiskt poängterade undantag. Modersmålets vård och förmedlingen av det nationella kulturarvet kännetecknade också Knud Lyhne Rahbek som borgerlig upplysningsskribent, som utgivare av danska litterära klassiker och som föreläsare över det danska språket och den danska litteraturens historia. Likaså gjorde Kamma Rahbek en dygd av att det bland Bakkehusets gäster inte fästes stort avseende vid titlar och rang. Tvärtemot ironiserade hon över detta “o-väsen”, som hon kallade det, genom att tilldela kretsens medlemmar en inre rangordning med “generalerna”, husets mest trogna gäster, i toppen. I samma anda tilldelade hon var och en ett smeknamn, som angav deras karaktärs adelsmärke, och som var deras inträdestecken till den litterära parnassen.
J. M. Thiele, som bodde på Bakkehuset 1821–22, har i Erindringer fra Bakkehuset beskrivit Kamma Rahbeks tebord: “Ty bland fru Rahbeks många andra förträffligheter hörde också den, som hennes tebord utmärkte sig inför alla besökare… Allt – teet, sockret brödet – prima sorter! – i ett sådant överflöd, att det från detta utsökta tebord inte bara serverades till gästerna inne i rummet, utan också med samma rikedom och elegans till pigorna i köket, trädgårdskarlen och ‘gamla Stine’, om hon råkade befinna sig i närheten.”
Kamma Rahbek var yngre än både Charlotte Schimmelmann och Friederike Brun, men under en tid strax efter sekelskiftet var de samtidigt salongsvärdinnor i var sin miljö. Kamma Rahbek fick en del inbjudningar till att delta i sällskapslivet inom de högre kretsarna, som hon anspråkslöst men bestämt tackade nej till. Hon hyste dock stor respekt för såväl Charlotte Schimmelmann som Friederike Brun. Den förstnämnda träffade hon aldrig personligen, men den sistnämnda brevväxlade hon med under många år, och hon besökte någon gång Sophienholm.
Medan det hos Charlotte Schimmelmann var nödvändigt att ha uppnått en viss samhällsställning och hos Friederike Brun en viss status som “skönande”, så var det hos Kamma Rahbek de mänskliga kvaliteterna som räknades. Och om det på Sølyst och Sophienholm var middagsbjudningarna och salen som utgjorde salongen, så var det på Bakkehuset vännernas lag omkring tebordet i hörnrummet. Där satt Kamma Rahbek också och skrev sina brev eller arbetade med sina dosor och sin blomsterbindning. Som regel utgjorde en muntlig eller i brev inflätad invitation upptakten till en sådan samvaro, men i synnerhet under sommaren kunde den uppstå mer spontant. Inga formella etikettsregler gällde när Kamma Rahbek var värdinna, däremot en rad informella. Till dessa hörde att gästerna bjöds på en enkel men god middag, därefter följde diskussioner med Rahbek över vinet och till slut förtroliga samtal med Kamma i soffhörnet. Ofta lästes det högt under kvällen, och för Kamma Rahbeks del avslutades den med att hon satte sig vid det röjda arbetsbordet för att på papperet återuppta samtalet med den eller de som samma kväll eller strax innan hade varit “på besök”.
Om middagarna i Bakkehuset erinrar sig J. M. Thiele: “Aftonvarden var på Bakkehuset – såvitt jag kunde märka – huvudmåltiden, eftersom man vid den tidpunkten helst tog emot besök av husets vänner. Denna akt hade ungefär samma karaktär – dock inte så luxuös – som te-akten. En rykande varm stek, utmärkt goda frukter och ett par flaskor vin var det sedvanliga.” (Erindringer fra Bakkehuset)
Det var Kamma Rahbeks sällskap gästerna sökte när de kom till Bakkehuset. Det gjorde de, för hon behärskade konsten att få den enskilde att känna sig betydelsefull, och att i ord uttrycka det ännu icke färdigtänkta.
Det var hennes förmåga att lyssna, instämmande men ändå med distans, som gav henne rykte som samtalskonstnär. Hon ägde en vilja att föra en lättflytande men samtidigt fördjupande dialog och hon intresserade sig för spirituella och samtidigt klara diskussioner. Hennes nära vän, biskop J.P. Mynster, sade också till henne, att han ansåg det vara hennes “ämbetsplikt” att tala med folk. Den unge gästen, diktaren P.M. Møller, berättade att hon var “den första människan” som han hade träffat.
I sitt porträtt av Kamma Rahbek skriver Georg Brandes: “Den poesi som levs är lika mycket värd som den som skrivs ned, och den poesi som utstrålade från Kamma Rahbeks personlighet och samtal var väl så djup och lika skälmsk som den som flödade från hennes husbondes penna … Hon skrev i viss mån bättre än Rahbek. Han ägde väl hundra gånger mer vältalighet än hon! men allting hos honom, spiritualitet som känsla hör till det adertonde århundradet. Hans spiritualitet är gammaldags, hennes lätt, och hon är innerligare i sin känslosamhet än han.”
Adam Oehlenschläger var en av de begåvningar som Kamma Rahbek upptäckte före någon annan, och som hon hjälpte att börja skriva. Av Breve til og fra Adam Oehlenschläger 1798–1809 og 1809–1829 framgår att de hade en utpräglad samhörighetskänsla inför det ironiska, och deras brevväxling utgör i sig en studie av det “Bakkehus-språk”, som bara kunde förstås av de invigda. Detsamma gäller den enda bevarade litteraturen av Kamma Rahbeks hand, en skämtvisa tillägnad Oehlenschläger och inflätad i ett av breven.
Ser man närmare på den litteraturhistoriska myten kring Kamma Rahbek, så visar den sig vara ambivalent. Både J.P. Mynster och Oehlenschläger, som ändå till stor del har bidragit till hennes eftermäle i respektive Meddelelser om mit Levnet (1854) och Ungdomserindringer (1915), låter en viss nedlåtenhet lysa igenom. De uppvärderade hennes insats för “det oändligt lilla”, men nedvärderade samtidigt hennes betydelse för “det oändligt stora”. Denna dubbelhet: att sätta henne på piedestal och att detronisera henne har sedan präglat hennes levnadstecknare. På samma sätt konstaterar också Georg Brandes i Kritiker og Portraiter (1870), att hos Kamma Rahbek tjänade det goda hjärtat en andlig skönhet, och att hennes begåvning var mer av själslig än förnuftsmässig art. Genom myten Kamma Rahbek har en manligt dominerad litteraturhistoria medverkat till att definiera den moderna kvinnligheten som “det andra”.
Hjärtats språk och förtrolighetens lust
Genom sitt äktenskap med Knud Lyhne Rahbek fick Kamma Rahbek möjlighet att fortsätta att odla de litterära och andliga intressen och den bekantskapskrets som hon fick som ung hemma i bryggargården i Nørregade och hos familjen på Strandmøllen. Här umgicks den krets av unga konstnärer och “intellektuella” av vilka hennes bror Carl Heger var en. För dessa framstod Knud Lyhne Rahbek som en äldre, respekterad centralperson. Äktenskapet med honom betydde för Kammas del ett idealiskt liv som gav henne möjlighet att utveckla sin tids och sin miljös kvinnliga normer utan att överskrida dem. Priset för detta “livsprojekt” var en ständig kamp med sig själv, mot sin “iver” och sin “häftighet” å den ena sidan och sin “melankoli” och sjuklighet å den andra. Sidor av sig själv som Kamma Rahbek spelade ut och stöpte om till en kvinnlig livskonflikt i sin korrespondens med de båda nära vännerna J.P. Mynster och Christian Molbech.
Brandes har i Kritiker og Portraiter (1870) hävdat, att Kamma Rahbeks förhållande till Mynster och Molbech var erotiskt färgat, det första som ett dotterligt, det andra som ett moderligt, och han har mot den bakgrunden karakteriserat henne som “en kvinna, som inte har känt lidelsen, jag menar älskandets lidelse”. Detta har upptagit hennes levnadstecknare både förr och senare.
Kamma Rahbek har berättat om sitt förhållande till Mynster och Molbech. De var de båda mest älskade vänner som Gud hade låtit henne finna på jorden. Och hon behöll kontakten med dem fram till sin död. Vänskaperna med Mynster, 1805–12, och Molbech, 1813–15, utvecklades till intensiva brevförhållanden. Det var i breven som hon kunde utveckla det “hjärtats språk” och den förtrolighetens “söta lust”, som hjälpte henne till större självkännedom, och som gav henne en känsla av att bli “hel”. Längtan efter denna helhet som fick henne att vila i skriften utgjorde Kamma Rahbeks outtömliga skrivenergi och speciella typ av kreativitet.
Av brevkorrespondensen med Mynster finns emellertid bara något bevarat i Af efterladte Breve til J.P. Mynster. I sina memoarer motiverar Mynster att han förstörde större delen av Kamma Rahbeks brev med att det fanns för mycket “obetydligt” bland dem, och att hon ofta “skrev sig ivrig”. Istället hänvisar han intresserade till sina egna papper med hänsyn till en värdering av korrespondensens beskaffenhet. Han gör den intresserade även uppmärksam på att han har förstört en del av sina egna brev, då de innehöll mycket “ögonblickligt” och dessutom “omoget”. För den mogne äkte mannen och biskopen var det alltför svårt att visa fram bristerna från sina läroår, sina känslokriser och religiösa anfäktelser och Kamma Rahbeks del i dem. Deras egentliga vänskap inskränkte sig efter hans läroår i det avsides belägna Spjellerup till att Kamma Rahbek var en av de mest trogna åhörarna av hans predikningar, vilka hon för övrigt uppmanade honom att publicera.
Det är Molbechs son som har redigerat och givit ut Christian Molbech og Karen Margrethe Rahbek. En Brevvexling. I förordet gör han läsaren uppmärksam på att han har utelämnat brev som han fann oväsentliga för den allmänna utvecklingen i korrespondensen, och som enligt hans uppfattning inte i sig själva hade något litterärt eller personhistoriskt värde. Trots väsentliga luckor är den inre kontinuiteten i brevväxlingen bevarad, och den framstår som ett alldeles enastående vittnesbörd om hur en modern kvinna och man kommer till insikt om sig själva.
Korrespondensen har förts mellan de båda som privatpersoner, men i medvetande om en eventuell större läsekrets. Kamma Rahbek visste om att Molbech lät vänner och familjemedlemmar läsa hennes brev, och hon koketterar med hans “hot” att offentliggöra dem.
Kamma Rahbek uttrycker i ett brev till Molbech den 16.7.1813, att hon bör och även önskar bekämpa sin “häftighet”, men att den samtidigt är ett uttryck för hennes mest äkta känslor: “Ty denna olycksaliga häftighet fördärvar dock alltid mina renaste, bästa glädjeämnen och är förbunden med alltför mycken O R O, för att jag ska kunna anse den vara ganska o s k y l d i g. Den måste ideligen t ä m j a s, och jag kan inte arbeta för mycket härmed, eftersom jag just inte riskerar att ö v e r v i n n a den, vilket jag nog inte heller borde – ens om jag kunde – då jag därmed skulle döda allt det goda inom mig.”
Ändå hyste båda stora förväntningar på den inbördes brevväxlingen under 1813, som förverkligande av en “själarnas gemenskap”, ett likvärdigt möte mellan likasinnade, där de kunde låta tankar och känslor flöda, sådana som de inte kunde uttrycka muntligen, öga mot öga. De tänkte sig båda, att de här skulle kunna låta sig styras av den inre blicken och därför säga “allt”, i förvissningen om att möta förståelse och erkännande. Båda blev emellertid besvikna, och Kamma Rahbek måste 1815 erkänna, att nu fanns det “inget” som hon vågade säga till honom. Mellan dessa båda ytterligheter låg en insikt om att de hade olika livssyn och värderingar, och att båda hade gjort sig en föreställning om den andre och deras brevförhållande, som i verkligheten inte höll måttet. Det är karakteristiskt att det uppstår osäkerhet och oro i breven varje gång de har träffats och talats vid, och de uppbyggda föreställningarna och den i breven vunna förtroligheten har utsatts för verklighetens prövningar. Båda blir de “offer” för den kraft som de har framkallat i varandra, och som för dem båda handlade om att finna vägen till sig själv. För Kamma Rahbek blev deras brevförhållande därför anledningen till en djup självbetraktelse, medan det för Molbechs del markerade avslutningen på hans läroår och ungkarlstillvaro.
Redan i början av deras korrespondens skapade han ett ojämlikt förhållande mellan dem genom att tilldela henne rollen av uppfostrande väninna och kvinnlig förlösare – sin Nathalie.
Nathalie är en av Goethes dubbla kvinnofigurer. I Wilhelm Meisters läroår är hon den unga hjältens äldre väninna och vägledare, som han senare förenas med i ett platoniskt äktenskap.
I ett brev från den 17 december 1813 formulerar han sin dröm om henne: “… en ädel gestalt, i livets fulla, kraftiga verklighet skulle träda mig till mötes, andas känslans begeistrande värme i min själ, framkalla ungdomsfriskhet i mitt hjärta, ge min ande mod till att känna sig själv och lust till att utveckla dess slumrande frön – och med ett ord, bli en av mitt livs goda änglar…”
Medan han odlade smärtan över sin inre tomhet, sitt tungsinne och sin overksamhet och drömde om det kvinnligas förvandlingskraft, så förebrådde hon honom att han förspillde sitt liv med självömkan och fantasier. Hon upplevde, att han faktiskt inte var intresserad av att låta sig fostras till ett större självansvar eller en insikt om värdet av det personliga gudsförhållande som hon trodde på. Fördömandet blev skarpare i takt med att hennes unga sommargranne och väninna, Hanne Langberg, blev föremål för hans tillbedjan. Dels för att hon ansåg att han ännu inte hade lärt sig att kärleken är av Gud och därför av en andlig och osjälvisk beskaffenhet, dels för att han genom att förtiga förbindelsen hade undandragit sig hennes förtroende och därmed förlorat hennes tillit och erkännande.
För Kamma Rahbek motsvarade det komplementära motspelet, rollen som Nathalie, inte heller det förverkligande av det själarnas möte som hon drömde om. I ett tidigt brev från den 16 juli 1813, där hon försökte göra honom delaktig av sin föreställningsvärld, jämförde hon sitt förhållande till den gudomliga och den jordiska vännen: “Jag kan inte en gång älska min Gud med en alldeles ren, andlig kärlek, åtminstone inte i den grad jag känner behov av, och skäms inte ens för att erkänna att jag gärna skulle innesluta honom i mina armar, liksom i mitt hjärta.”
I föreningen av den himmelska och den jordiska kärleken, av det religiösa och det sinnliga fanns hennes hopp om förvandling. Hennes speciella lustkänsla låg i att klä detta i ord. Men här kunde inte Molbech följa henne. För honom var den religiösa känslan och sinnligheten, vänskapen och kärleken skilda i tid och rum och knutna till olika personer, och han drog sig därför undan henne i allt högre grad.
Upprepade gånger talade Kamma Rahbek om en konflikt, som handlar om hennes lust att “skämma bort” honom och “kela med honom”. I ett brev från den 11 mars 1814 försökte hon för sista gången förklara detta behov som ett utslag av sin barnslighet: “Så vågar jag också säga, att Gud visst vill hålla sin hand över det sköna band, varmed han har knutit våra själar samman, och jag vågar också hoppas tillsammans med Dig, att en evigt klar himmel skall le mot vår lyckliga, barnsliga vänskap.”
Barnsligheten får här en djupare betydelse som uttryck för den lust, som undandrar sig kontroll och förnuft, och som flyttas över till brevväxlingen, till att skriva på “hjärtats språk” och den “välsignade, förtroliga tonen”. I detta brev tilltalar hon för första och enda gången Molbech med “du”, samtidigt som den associativa och ändå strängt kontrollerade formen i själva verket bryts av en sentimental stil.
Brevväxlingen mellan Kamma Rahbek och Molbech kan läsas som ett markant och tidstypiskt uttryck för det oförlösta mötet mellan en manlig och kvinnlig kommunikation och skrift. Medan hon söker och drivs av längtan efter det som är lika, det identiska, så söker och drivs han av det olika och det komplementära. Båda kommer de tack vare brevväxlingen till större insikt om sig själva, samtidigt som de avlägsnar sig alltmer från varandra.
En annan bildad borgerlig kvinna var diktardottern Signe Læssøe (1781–1870), hos vilken i synnerhet samtidens bildkonstnärer samlades. Signe Læssøe föredrog emellertid det nära familjelivet framför det stora sällskapslivet. H. C. Andersen, som hon mottog i sitt hem som en extra son, säger i Mit Livs Eventyr om henne: “Hon vände min blick mer och mer mot naturens skönhet och det poetiska i livets enskildheter, i det så kallade lilla. I den mån det i något av det som jag har skrivit finns kvinnlighet och renhet, så är hon en av dem jag har att tacka för det.”