Växte upp i Göteborg och senare i Kristianstad. Som 14-åring skickade hon dikter till kritikern och författaren Artur Lundkvist som tillsammans med Harry Martinson och Edith Södergran introducerade henne i modernismen. Efter gymnasiet återvände hon till Göteborg och universitetsstudier men de konstnärliga intressena tog överhanden. 1949 gifte hon sig med författaren Ulf Trotzig och drogs in i den livfulla miljön på konstskolan Valand. Samtidskonsten blev senare ett av hennes ämnen som essäist.
Från 1954 var familjen bosatt först i Italien sedan i Frankrike och Birgitta Trotzig konverterade vid denna tidpunkt till katolicismen. Utlandsåren innebar ökad kontakt med den europeiska modernismen och med motståndet mot Algeriet-kriget. Då familjen 1969 återvände till Sverige hade hon tre barn, ett fjärde föddes i Sverige. Hon arbetade som kulturskribent på Sydsvenska Dagbladet och senare Aftonbladet. Kritikerbanan hade hon inlett ungefär samtidigt med att hon, som 21-åring, debuterade med Ur de älskandes liv, 1951, en poetisk fragmentarisk berättelse om tre unga kvinnor.
Efter prosadiktsamlingen Bilder, 1954, fick hon sitt litterära genombrott med berättelsen De utsatta, 1957, följd av den prosapoetiska dagboken Ett landskap, 1959, och En berättelse från kusten, 1961. Berättelsen Sveket, 1966, och den prosalyriska Ordgränser, 1968, präglas båda av ett sökande efter levande ord i en mörkrets tid. I hennes kulturkritik finns ett politiskt engagemang och ett krav på rätten att skapa utan att vara bunden av ideologier samt en föreställning om ett konstnärligt språk som en möjlig motvikt till maktens språk, som i essäsamlingen Jaget och världen från 1977. 1972 gav hon ut den mycket omtalade berättelsen Sjukdomen följd av prosasamlingarna I kejsarens tid, 1975, och Berättelser, 1977. I Anima, 1982, dominerar det lyriska fragmentet medan Dykungens dotter, 1985, är en stor berättelse om människoöden i 1900-talets Sverige. I Porträtt, 1993, har hon samlat litterära essäer från “katastrofernas århundrade”. Med Sammanhang. Material, 1996, återvände hon till prosalyriken. 1998 utkom Dubbelheten. Tre sagor. Med ett språk berikat av legender och lovsånger ger Birgitta Trotzig röst åt de utsatta, plågade människorna. Hon fick en rad litterära priser och blev översatt till flera språk. Hon var medlem av Samfundet De Nio och valdes 1993 in i Svenska Akademien.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria gav Birgitta Trotzig inte ut fler böcker. I den långa raden av priser, som hon tilldelades, var de seneste Övralidspriset 1997, Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2000, Litteris et Artibus 2004 och Sveriges Radios Lyrikpris 2007.
Litteratur om författaren: ett urval
Eva Adolfsson: I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, 1991
Pär-Yngve Andersson: Överskridandets strategier: lyrisk romankonst och dess uttryck hos Rosendahl, Trotzig och Lillpers, 2004
Krzysztof Bak: Den intersubjektiva synden i Birgitta Trotzigs Dykungens dotter, 2005
Christina Bergil: Mörkrets motbilder. Tematik och narration i fem verk av Birgitta Trotzig, 1995
Carin Franzén: För en litteraturens etik: en studie i Birgitta Trotzigs och Katarina Frostensons författarskap, 2007
Ulf Olsson: I det lysande mörkret. En läsning av Birgitta Trotzigs De utsatta, 1988
Mattias Pirholt: Ett språk, ett spår: en studie i Birgitta Trotzigs författarskap, 2005
Anders Tyrberg: Anrop och ansvar: berättarkonst och etik hos Lars Ahlin, Göran Tunström, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren, 2002
