Född i Stockholm men uppvuxen i Lund där fadern var tandläkare. Modern dog tidigt. Efter studenten i Lund 1952 gick hon 1955-61 på Konstakademien i Stockholm. Hon har varit styrelsemedlem i Författarcentrum, Författarförlaget, Författarförbundets kvinnoskribentgrupp m m. Sedan början av 1950-talet är hon gift med läkaren Bo-Lennart Strandberg.
Hon debuterade med en förtäckt Lundaskildring, Som en ballong på skoj, 1967, full av galghumoristiska påfund och ironiska iakttagelser. Med nästa roman Klotjorden, 1970, fullföljde hon det satiriska anslaget med en undergångsvision helt i svart. Först åtta år senare utkom Skriv Kerstin skriv, 1978. Med denna berättelse om skrivkramp och problem med kreativiteten skrev hon sig rakt in i kvinnorörelsens diskussion om kvinnorollens begränsningar och den har blivit klassisk i sitt slag.
Även romanen Som en vindil efter sanningen, 1984, är en omprövning av författarrollen och liksom den självbiografiska berättelsen om moderns död i den följande romanen Annemonas gördel, 1990, präglad av samma gåtfullhet och svarta, kryptiska humor som hennes tidigare texter. 1991 och 1995 gav hon ut två metaberättelser, Lidelsens detaljer och Undangömda berättelser, där hon diskuterar den konstnärliga processen och redogör för sitt sökande efter alla de vardagsnära händelser och konkreta detaljer som låg till grund för de föregående romanerna.
Uppdaterat av redaktionen 2011:
Sedan ovanstående biografi publicerades i Nordisk kvinnolitteraturhistoria har Kerstin Strandberg gett ut romanerna Tio syskon i en ömtålig berättelse, 2000, En obeskrivlig människa, 2004, och Silkespappersmönstret, 2009, varav de första två nominerades till Augustpriset.
Litteratur om författaren: ett urval
Lisbeth Larsson: "I förtröstan på berättelsen" i: BLM, nr 2, 1994
Immi Lundin: Att föra det egna till torgs: berättande, stoff och samtid i Kerstin Strandbergs, Enel Melbergs och Eva Adolfssons debutromaner, 2012
Cristine Sarrimo: När det personliga blev politiskt: 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi, 2000
Inga-Britt Wik: "Det som inte finns ord för ... - Kerstin Strandbergs författarskap" i: Horisont, 4-92, 1992
