Född och uppvuxen under knappa förhållanden på Hornstrandir, den nordligaste delen av Västisland. Hon levde som bondkvinna på Nordisland 1949-94 och blev mor till fyra barn.
Från det hon 1959 debuterade med en barnbok, Sagan af Snæbjörtu Eldsdóttur og Ketilríði Kotungsdóttur (Berättelsen om Snöljus, eldens dotter, och bonddottern Ketilriður) utvecklar hon, trots ett hårt arbetsliv som bondmora och sviktande hälsa, ett betydande författarskap präglat av stark formkänsla från experimenterande realism till postmodernistisk metafiktion. Hon skrev dessutom engagerade debattinlägg och essäer som motståndare till Nato-baserna och som miljöaktivist.
Centralt i hennes noveller och romaner är alltid ett socialt engagemang i arbetarklassen medan däremot arbetarrörelsens ledare utsätts för hård kritik, med tiden allt mera desillusionerad. Genombrottsromanen Dægurvísa (En dygnvisa), 1965, som är en kollektiv roman, utspelas i ett hus under ett dygn. De följande romanerna Snaran, 1968 (på svenska 1978), och Lifandi vatnið, 1974 (Levande vatten, 1976), analyserar det isländska samhällets ökande normlöshet under efterkrigsåren med arbetarnas desillusion, främlingskap och maktlöshet som följd. I den lilla men komplicerade konstnärsromanen Í sama klefa (I samma hytt), 1981, beskrivs ett problematiskt förhållande mellan två kvinnor.
Postumt utkom den fina självbiografin Í barndómi (Tillbaka till barndomen), 1994. Andra verk är Kvæði (Dikter), 1960, Púnktur á skökkum stað (Punkt på fel ställe) (N), 1964, Sjö vindur gráar (Sju härvor grått garn) (N), 1970, och Vegurinn upp á fjallíð (Vägen upp till fjället) (N), 1990.
Litteratur om författaren: ett urval
Ástráður Eysteinsson: "... þetta er skáldsaga" i: Tímarit Máls og menningar, nr 1, 1983
Dagný Kristjánsdóttir: "Þögnin í orðunum" i: Tímarit Máls og menningar, nr 1, 1997
Ragnhildur Richter: "Allar góðar skáldsögur eru sannar. Um sögur Jakobínu Sigurðardóttur" i: Andvari, 1995
