En av de mest betydande och framgångsrika danska författarna efter andra världskriget. Hon skrev över 30 böcker inom olika genrer som sålde i stora upplagor. Hon växte upp i en arbetarfamilj på Vesterbro i Köpenhamn och kom efter nioårig skolgång ut i förvärvslivet och fick arbete som hembiträde och på kontor.
Hon skrev dikter från 10-årsåldern, debuterade 1937 med dikten “Til mit døde barn” i tidskriften Vild Hvede. 1940 gifte hon sig med tidskriftens redaktör, Viggo F. Møller, som finansierade utgivningen av hennes första diktsamling, Pigesind, 1939. Hon bytte make tre gånger under 1940-talet och fick ett barn med var och en av dem, och avslutade med ämbetsmannen och chefredaktören Victor Andreasen som hon gifte sig med 1951. Från barndomen led hon av periodiska psykoser och blev narkoman i sitt tredje äktenskapet med en läkare.
Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap, krönt av ett betydande meomoarverk, skrev hon barnböcker, essäer och artiklar. Dessutom var hon läsarbrevsredaktör i veckotidningen Familie-Journalen. Köns- och klassminnen från barndomen i arbetarfamiljen och i kvarterets proletära miljö är bakgrunden till innehållet i romanerna Man gjorde et Barn Fortræd, 1941, (Man har gjort ett barn illa, 1942) och Barndommens Gade, 1943, (Barndomens gata, 1948), medan Lille Verden (L), 1942, och Blinkende Lygter (L), 1947, söker sig mot problem som existens, identitet och död. Tonen i diktsamlingen är melankolisk och kretsar kring en förlorad lycka, som bara finns i minnet. Formen är strofisk och rimmad, påverkad av psalmer och folkvisor samt 1890-talets symbolism. Under den kommande 10-årsperioden blev hemmafruns perspektiv förhärskande i verk som Paraplyen (N), 1952, Vi har kun hinanden (R), 1954, To som elsker hinanden (R), 1960, (Två som älskar varandra, 1961) och Kvindesind (L), 1955. Flugten fra opvasken (Es), 1959, föregriper dels den nya kvinnorörelsen, dels det självbiografiska huvudverket Barndom, 1967, Ungdom, 1967, Gift, 1971, (på svenska 1973) och Vilhelms værelse, 1975 (Vilhelms rum, 1976). Ansigterne (R), 1968, beskriver en kvinnas psykos, orsakad av modersrollens avslutning i samband skilsmässa och övergångsålder.
I De voksne (L), 1969, och Det runde værelse (L), 1973, bryter Tove Ditlevsen fram i en friare, mera direkt och mindre melankolisk form. En konfliktfylld modersbindning träder så småningom fram bakom klass- och könsrollsmönstren som författarskapets mest betydande utgångspunkt.
Litteratur om författaren: ett urval
Frank Egholm Andersen: Tove Ditlevsen som ung, 2004
Jens Andersen: Til døden os skiller. Et portræt af Tove Ditlevsen, 1997
Lise Busk-Jensen: "Moderkærlighed" i: Kultur & Klasse, nr 50, 1985
Bo Sigrell: Att dikta sig fri från verkligheten: Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo, 2009
Karen Syberg: Tove Ditlevsen. Myte og liv, 1997
