Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.
Tag: Uppror
Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.