Postmoderna berättare
Tag: Satir
Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.
Den isländska författaren Svava Jakobsdóttirs fantastiska berättelser är kvicka och deras humor och ironi vilar inte minst på dialogerna med andra texter i texten. Bibeln utgör närmast en inre text i hela hennes författarskap, men därutöver hänvisar hon till texter ur världslitteraturen, myter, sagor och damtidningar. Epiken blir allra grymmast och mest grotesk när hon går till angrepp på traditionella klichéer och fasta uttryck som folk använder utan att tänka sig för: “att offra sig”, “att ge någon sin hand”.Hennes författarskap har ofta delats upp i en realistisk och en fantastisk del, och det är de fantastiska berättelserna som har väckt störst uppmärksamhet. Detta är emellertid en förenkling av hennes radikala projekt. Hon har faktiskt aldrig förkastat den realistiska berättarkonsten eller dess sociala och politiska referenser.
I mitten av 1890-talet är den svenska författaren Anna Maria Lenngren redan stor. Hon utgör en bro mellan de två stora litterära guldåldrarna i svensk litteratur; på ena sidan den gustavianska epoken och på andra sidan romantiken som fick sitt genombrott 1809.Mellan 1793 och 1800 skrev hon 120 dikter. Därefter blev hon sparsammare med sin penna. År 1800 gav Svenska Akademien henne en årlig pension. Två år tidigare hade hon börjat göra en förteckning över de arbeten som skulle kunna komma ifråga för en samlad utgåva av hennes verk. Den 1809 publicerade stolta programdikten över hennes estetik, “Invocation”, tyder på att hon tog sitt författarskap på största allvar. Om det enda som hennes lyra frambragt är “lättsinnig yra”, säger hon i sista strofen, så förtjänar den att krossas! Det är en ytterst självmedveten och högtidlig stämma som talar, och den önskar sig upplysningstidens “mod” att möta den annalkande romantikens “yrsel” med.
Norska Dorothe Engelbretsdatter slog in en kil i manssamhället. Hon är känd som den första stora kvinnliga psalmisten i Danmark-Norge. I hennes samtid var det uppseendeväckande att en kvinna stod för en representativ och förkunnande diktarröst.Hennes psalmer fann sin väg in i den muntliga och folkliga kulturen, där de flesta kvinnor befann sig, men vann också inträde i det högtidliga, lärda och mansdominerade kyrkorummet. Skildringar av det dygdiga och det kvinnliga var teman som band samman lågt och högt, amningskammare och kyrkorum. I motsats till sina diktarbröder hade Dorothe Engelbretsdatter ingen profession utöver skrivandet. Hon mötte ståndssamhällets gud, inte som biskop, officer eller skolmästare, utan som kvinna.Hon skrev mellan 60 och 70 psalmer och böner, huvudsakligen samlade i Siælens Sang-Offer (1678) ochTaare-Offer (1685), en större versöversättning av andakter. Hennes levebröd blev till slut diktningen, förutom en mager änkepension. Dorothe Engelbretsdatter blev därmed en tidig, professionell författare som först och främst hade diktningen som inkomstkälla. Det var något enastående för hennes tid.