De kvinnliga danska 1700-talsdramatikerna skiljer sig betydligt från varandra. Både Anna Catharina von Passow och Birgitte Catharine Boye odlade herdespelet som genre, men de sökte sig snabbt olika vägar. Boye tog upp det heroiska skådespelet, och Passow började experimentera med den nya komedin, som även blev den genre som Charlotta Dorothea Biehl i huvudsak kom att ägna sig åt.Medan Boyes skådespel utgör en patetisk avslutning på 1700-talets heroiska dramatik, tillhör von Passow och Biehl en tidigare generation; de tänker i nya banor och har stor del i att den danska borgerliga dramatiken förs vidare efter Holbergs död 1754.
Tag: Myter
Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen och inte minst för eddadiktningen, som till stor del har kvinnliga erfarenheter som tema, liksom en kvinnlig infallsvinkel. Till diktningen knöts sejd (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med monoteismen, kristendomen, klostren, skriften och skolorna blev denna kvinnocentrerade kultur undertryckt och/eller gick upp i den manliga. När kristendomen infördes miste kvinnorna många av de viktiga roller, som de hade i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen.