Stina Aronson gav ut sjutton böcker, och det är för sitt norrbottniska ödesmarksberättande hon är mest känd. Men när hon fick sitt genombrott med romanen Hitom himlen, 1946, hade hon ett långt och spännande författarskap bakom sig. Till det nyskapande i Stina Aronsons norrlandsskildringar hör att där sällan finns berättelser i vedertagen mening. Det som “händer” är främst av allt upptäckandet av världen, av dess fridfullhet och plötsliga fasansfullhet.Den största inre spänningen i hennes sena verk ligger i förhållandet mellan ett modernistiskt registrerande av världen och ett moraliskt eller etiskt förhållningssätt till den. Där ges namn åt detta senare: medlidandet och “resonansen”. Hennes norrlandsberättelser formar sig till en sådan resonansens skrift, ett ljudfång ut mot det främmande tysta, som görs hemvant och förtroget. Men samtidigt förblir i grunden okänt, ovetbart.
Sök