På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Tag: Lisbeth Larsson
Den borgerliga romanen växer under 1700- och 1800-talen fram i ett intensivt växelspel med den läsande kvinnan. Tidens nya litterära genre kommer till stor del att både rikta sig till och handla om henne. Läsningen kom att bli både en förströelse för borgerlighetens på allehanda sätt kringgärdade kvinna och en skolning in i den nya kvinnorollen. Den blev också en mycket diskuterad och kritiserad syssla.Kvinnan har alltsedan 1700-talet varit bokhandelns bästa kund, bibliotekens flitigaste låntagare och läseklubbarnas mest pålitliga medlem, men hennes läsning har ständigt utsatts för kritik. Och när romanlitteraturen under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet vinner insteg i Sverige, är det till ackompanjemang av hetsiga diskussioner om genrens skadliga inverkan på sina kvinnliga läsare. Att läsa romaner var osunt och passiviserande, menade man. Det gjorde kvinnan orealistisk, drömsk och inkapabel att leva.
Under 1700-talet etablerar sig den svenska pressen. Och under 1700-talets senare del utkommer en rad tidskrifter som uttryckligen vänder sig till de kvinnliga läsarna: Frustugo Bibliothek, Fruentimmers-Tidningar, Blad för Fruntimer och många andra. I flera av dessa tidskrifter är det en förment kvinnlig röst som talar till läsaren.Utgivarna och skribenterna är emellertid genomgående anonyma, dolda bakom signaturer eller pseudonymer. Könsöverskridande namnlekar var legio, manliga författare antog ofta kvinnligt namn eller intog en ställning som kvinnans förtrogna och bästa vän. De juridiska och sociala omständigheterna var också sådana, att om det verkligen fanns en kvinna bakom texten, kunde hon sällan skriva i eget namn.Samtidigt som det etablerades en intimiserande litteratur, som uttryckligen vände sig till kvinnor, förblev kvinnan ofta osynlig.