Drottning Kristina har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse. De återstående åren av sitt liv var hon kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv).Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.
Tag: Eva Hættner Aurelius
Agneta Horns självbiografi från 1600-talet, av henne själv benämnd “Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh …” är ett “jämmersminne” som berättar om en hunsad, vanvårdad och föga älskad flicka, som ändå förmår hävda sin vilja och ge sina motståndare svar på tal.Agneta Horns leverne handlar ytterst om Agneta Horns förhållande till fadern och om den fadersmakt, den identitet som lydig dotter, som hon själv och tiden hade som ideal. Bakom texten kan man nämligen skönja en tvist mellan Agneta Horn och hennes styvmor, Sigrid Bielke. I sak gällde konflikten arvet efter Agnetas far, ideologiskt sett gällde den Agneta Horns lydnad mot faderns vilja.
Till Sverige kom herrnhutismen under 1720-talet. I den Stockholmsförsamling av herrnhutare som fortfarande existerar, har man bevarat självbiografierna från 1700-talet och 1800-talets första decennier. Av dessa är 36 skrivna av svenska kvinnor. Den tidigast nedtecknade stammar från 1761, den senaste från 1810-talet. Allmänt gäller att antalet kvinnliga självbiografier är betydande mellan 1760 och 1790, för att därefter bli färre. Kvinnorna kommer från alla sociala skikt, här finns adelsdamer och pigor, borgarhustur och tiggerskor.Deras självbiografier uppvisar ofta de drag som här har beskrivits som augustinska: de söker Gud i sitt inre, först och främst i känslan, i normalpsykologiska processer som drömmar och starka emotioner. Vidare rymmer de mystiska drag: kvinnorna hänger sig i sitt inre åt korsbetraktelser och erotiskt färgade möten med Kristus, och de vet att i själens innersta döljer sig en gnista som gör dessa möten och upplevelser möjliga.
Den kristna kyrkans syn på och attityden till kvinnor som missionerat, predikat, profeterat eller på andra sätt verkat som Guds språkrör har varit vacklande: ömsom accepterande, ömsom avvaktande. Positionerna har bestämts av kyrkans behov av budbärare och av olika rörelsers tryck på kyrkan.Man kan tala om fyra perioder av relativ öppenhet visavi dessa talande och skrivande kvinnor. För det första tiden före kyrkans ämbetsorganisation (ca 100-talet e.Kr.). För det andra kyrkans expansion i Europa under perioden 600-800-talet. För det tredje vågen av lekmannafromhet framför allt på 1100- och 1200-talen och för det fjärde 1600- och 1700-talens fromhetsrörelser i kölvattnet på reformation och motreformation.