Drottning Kristina har en plats i Sveriges historia som landets regerande drottning åren 1644-1654. Hon abdikerade, varefter hon konverterade till katolicismen, ett steg som vetenskapen ägnat stort intresse. De återstående åren av sitt liv var hon kulturellt och vetenskapligt intresserad och umgicks och brevväxlade i hela sitt liv med flera av sin tids främsta vetenskapsmän.Drottning Kristinas litterära produktion består av två samlingar maximer, en självbiografi, två essäer – en om Alexander den store och en om Julius Caesar – och slutligen hennes brev. Drottningen publicerade själv inte sina litterära verk utan det har skett senare, först av Johan Arckenholtz 1751-60 i Mémoires concernant Christine, reine de Suède, pour servir d’éclaircissement à l’histoire de son règne et principalement de sa vie privée (Memoarer rörande Kristina, drottning av Sverige, för att tjäna belysandet av hennes regeringstid och särskilt hennes privata liv).Kristina skrev på franska, det språk som tidens bildade personer använde.
Tag: Brev
Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.
Svenska, norska och danska stamböcker från 1500-talet och ca 300 år framåt finns bevarade i våra arkiv. Som upplysning om bekantskaper och vänner, om de kretsar stambokens ägare vid angivna tidpunkter rörde sig i, har stamböckerna sitt största intresse. Med sina diktcitat och sentenser speglar de också sin tids kulturhistoria och ideal.Man kan i stamböcker och släktböcker se ett mönster, som förtydligar några könsskillnader: på 1600-talet är det främst männens resande som speglas i stamböckerna, deras väg ut i lärdomens och krigens Europa. Kvinnorna däremot fokuserar släkten. De speglar liv och död i sin släkt, det nät som binder dem samman med förgånget och kommande och där de själva genom barnafödslar eller barnlöshet, utgör en så viktig sammanhållande länk.
Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.