Den döva arbeterskan Maria Sandel var feminist och organiserad socialdemokrat, uppmärksammad och gynnad av kvinnokretsen omkring Ellen Key. Hon har kallats proletariatets Fredrika Bremer. Hon var också en stolt enstöring, “en av de egendomligaste människor, som ägnat sig åt författarskap “. I 25 år bodde och verkade hon i ett litet rum med kakelugnsspis i Skogshyddan. Stedet gav henne mycket stoff till sina berättelser. När hon med sitt inifrånperspektiv skriver om trångboddheten, slitet för brödfödan, kvinnornas dubbel- och trippelarbete är hon pionjär i svensk litteratur; men texterna syftar betydligt högre än enbart till att vara historiska vittnesmål. Hon arbetar med att ge sitt moraliska engagemang litterär form. Feminismen är en del av projektet; hon vill “reformera männens uppfattning om kvinnan”. Som många andra läste och inspirerades hon till exempel av Charles Dickens romaner. Men framför allt präglades hennes idévärld liksom andra samtida arbetarförfattares av arbetarrörelsens strävan att “lyfta klassen”.
Tag: Arbetarklassen
Bevarade dagböcker vittnar om hur Maj Hirdman formligen gör upp planer för sitt författarskap: ett verk om arbetarkvinnorna, en självbiografi, en folkets historia – för att finna “de vägar, som leda det ur förnedringen”. Vägen från dagboksskrivandet fram till inträdet på den litterära marknaden blev lång och knagglig. Hon försöker skriva samtidigt som hon sköter hem och barn, lever fattigt, ofta är sjuk. Dikter och noveller lyckas hon få publicerade, men avslagen är många.1921, vid 33 års ålder, är hon framme vid romandebuten Anna Holberg. Något verkligt genombrott får Maj Hirdman aldrig. Det var i det moderna hon började bli författare. Sedan gick kanske något under, försvann med trångboddhet och barn, något intellektuellt och självsvåldigt. I stället kom den stora kampen mellan moderlighetsdrömmen och männens värld.I den kampen – i blottläggandet av konflikterna och i sökandet efter en identitet – skapade Maj Hirdman ett språk åt sin kluvna kvinnogeneration, en levande röst.
Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.