Världen har globaliserats och kvinnor migrerar i ökande grad från fattiga till rika länder. De flyttar för att arbeta och tjäna pengar; de flyr från förtryck, fattigdom och krig. De har länge varit osynliga och marginaliserade men från och med 1990-talet präglar de allt mer vårt medvetande. I nordisk litteratur uppträder den ”andra” kvinnan efter hand ofta som en ”skuldfigur” – en gestalt, som utlöser den nordiska, kvinnliga huvudpersonens dåliga samvete.
För hur kan man njuta av sina egna privilegier när man vet att de mer eller mindre direkt bygger på andras lidande? Den nordiska kvinnan har på ett sätt uppnått jämställdhet genom att ge upp tidigare generationers kvinnoroller som den som städar, passar barn, lagar mat osv. Problemet är bara att en stor del av de rollerna nu fylls av underprivilegierade ”andra”: utländska au pairer och ”svart” städhjälp till exempel.
De amerikanska feministerna Barbara Ehrenreich och Arlie Hochschild gav 2002 ut boken Global woman, där de påpekar att globaliseringen av barnpassning och hushållsarbete har förenat världens ambitiösa och oberoende kvinnor: den karriärinriktade, övre medelklasskvinnan från en välfärdsnation och den hårt arbetande kvinnan från sönderfallande tredje-världen- och postkommunistiska ekonomier. Men den har inte fört dem samman så som andra vågens feminister i de välbärgade länderna en gång föreställde sig – som systrar och allierade i kampen för ett gemensamt mål. I stället möts de som härskarinna och hushållshjälp, som arbetsgivare och arbetstagare, över den stora privilegie- och möjlighetsklyftan.
Detta är en problemställning som nordiska kvinnliga författare reflekterar över framför allt i socialrealistiska romaner, men också i tecknade serieromaner, litterär journalistik, dikter, science fiction och fantasy. De gör det med allvar, ironi och förtvivlan. Vi har de traditionella politiska verken, som sätter problem under debatt – särskilt när det gäller våldsutövande kvinnoförtryck, som i fallet trafficking. Men i det nya årtusendet hittar vi också en typ av postfeministiska verk präglade av ironi, ambivalens, humor och satir. Det är verk, som i stället för att spela på stora känslor som vrede – och hellre än att väcka läsarens sympati och medlidande genom en melodramatisk eller sentimental stil – drar in läsaren i ett universum präglat av ambivalens och en skenbar brist på moral. Det är verk skrivna av författare som Sara Kadefors, Selma Lønning Aarø, Kirsten Hammann m.fl., som uttrycker en form av maktlöshet i en neokapitalistisk era, där enskilda individer är osäkra på hur de kan förändra världen. I motsats till andra vågens feminister uppfattar många av dagens kvinnor makten som spridd i stället för som koncentrerad till identifierbara platser bland identifierbara grupper. Att kalla verk med denna vinkling och ton postfeministiska betyder inte, att de inte är feministiska. Prefixet ”post” indikerar snarare en fortsatt kritisk inställning både till feminismens grundläggande tema: patriarkatet och till tidigare perioders feminism. Dessutom måste det postfeministiska uppfattas som en fråga om grader, knuten till genre, tema och författare. Några verk har ett större, starkt känsloladdat, feministiskt fokus på den “andre”, medan andra har ett större, ambivalent fokus på det nordiska “jaget” – i mötet med den “andre”.
I verk av det sistnämnda slaget framställs den skandinaviska kvinnan som stressad, irriterad, svartsjuk, ironisk och narcissistisk i sin ständiga självrannsakan och självkritik. Det är oftast svårt och obehagligt att befinna sig i denna osäkerhet – både för huvudperson och för läsare (jfr Sianne Ngais teori om fula känslor). Allt blir pinsamt. Några lösningar finns sällan – varken en lösning på de sociala, politiska och etiska problemen, eller en potentiell katharsis för läsaren. Det enda slags lättnad man som läsare uppnår, är oftast ett lätt fniss och ett leende. Man förstärks i känslan av att något bör göras för att skipa större rättvisa i världen – även mellan globala “systrar” – men man vet inte vad. Vi ska i det följande titta på tre kategorier av litteratur som återspeglar det skeva maktförhållandet mellan den nordiska kvinnan och hennes förtryckta “syster”. Det handlar om au pair-romaner, litteratur om kvinnliga flyktingar samt om reportage om mötet med förtryckta kvinnor utanför Europa.
Au pair-flickan
Bristen på systersolidaritet och det obehag det innebär att vara en privilegierad medborgare i en av världens rikaste välfärdsstater kommer tydligast till uttryck i romaner om au pair-flickor. Med bitande ironi sätter dessa verk frågetecken för den skandinaviska kvinnans lycka som jämställd, hårt arbetande, ambitiös kvinna, som är förmögen att visa omsorg både om sin egen familj och om de resurssvaga andra. Sara Kadefors (född 1965) beskriver i Fågelbovägen 32 (2006) den perfektionistiska Karin. Hon är läkare på ett sjukhus, har man och barn, och arbetar dessutom som frivillig på en hemlig klinik för pappers- och rättighetslösa. Att arbeta med illegala invandrare är altruistiskt, politiskt korrekt, men tillfredsställer också ett (pinsamt) behov i en värld, som annars alldeles uppenbart har blivit alltför trygg och förutsebar. “Kanske har förortskliniken blivit ett substitut för Afrika. Förr räckte det att åka ner och arbeta några månader för att få behovet tillfredsställt, behovet som man inte talar högt om, särskilt inte inför engagerade kollegor. Att tragiska människoöden blir till något så ytligt som spänning i hennes svenska vardag låter inte bra”. De “andras” tragedier upplevs som exotiska och tillfredsställer ett behov av meningsfullhet i vardagen.
En kväll på kliniken träffar Karin en ung moldavisk kvinna med lunginflammation. Det visar sig att kvinnan, Katerina (en namne), arbetar som au pair och blir grovt utnyttjad av sin svenska värdfamilj. Karin vill hjälpa till, tar med henne hem och anställer henne som au pair hos sig själv. Problemen hopar sig emellertid när det visar att Karin bara kan anställa Katerina svart, så länge hon vistas illegalt i Sverige. Det blir inte bättre när den unga, snygga au pairen tydligt utvecklar ett närmare förhållande till mannen och barnen än vad hon själv har. Och allra mest pinsamt blir det när det går upp för Karin att Katerina har lämnat sina egna barn i Moldavien för att tjäna pengar i Sverige. Romanen utforskar tydligt den situation som beskrivs av Ehrenreich och Hochschild när världens ambitiösa kvinnor möts som härskarinna och hushållshjälp, som arbetsgivare och arbetstagare, utan att mötas som “systrar” och allierade. Som Katerina uttrycker det: “Jag kommer från skitland och du kommer från lyxland. Det går inte att ändra på”. Karin är full av skuldkänslor och vämjelse över sitt eget överflöd och sina “äckliga privilegier”.
Romanen slutar med Karins mentala sammanbrott. De två kvinnofrågor, som då har belysts – men inte besvarats – är för det första, om den skandinaviska kvinnan ska välja att vara en god mor eller en god medmänniska (underförstått att hon inte kan vara båda delar), och för det andra om den välbärgade skandinaviska kvinnan och den fattiga “andra” någonsin kan mötas som likvärdiga parter – som vänner.
Även Kirsten Thorup (född 1942) och Selma Lønning Aarø (född 1972) skriver satiriskt om au pair-flickor-och-västerländsk-självförverkligandeproblematik i den apokalyptiska romanen Tilfældets Gud (2006) respektive den orgasmfokuserade romanen Jeg kommer snart (2013).
Den kvinnliga flyktingen
Att vara flykting är naturligtvis ännu mer problematiskt än att vara au pair. Man lämnar inte sitt hemland frivilligt på samma sätt, och man bär ofta på trauman, som man inte kan dela med andra. Hur kan en skandinavisk medsyster hjälpa en kvinnlig flykting? Också denna problematik beskrivs mer eller mindre ironiskt i nordisk kvinnolitteratur.
Christina Hesselholdt (född 1962) debuterade 1991. Hennes böcker är genremässiga hybrider, som drar romanen i riktning mot dramatik och lyrik. Det gäller också I familiens skød (2007), en Woolf-inspirerad berättelse i skärningspunkten mellan roman, drama och novell. Handlingen utspelar sig under en dag, den 6 juli 2006. Nio personer gästar en dansk sommarstuga och dagens händelser berättas ur olika perspektiv, framför allt huvudpersonen Annes. Det handlar i huvudsak om Annes familj, med man, barn, bonusbarn och svärmor, och två besökare: författaren Julius och den afghanska flyktingen Naseema, som kommer på middag med sina två barn.
Anne är, som Kadefors Karin, den självmedvetna, lyckade, privilegierade kvinnan, som vill göra gott – både på hemmaplan och i ett större socialt sammanhang. Men även Anne motiveras delvis av tristess. Familjelivet i sig självt är inte tillräckligt, arbetet som dansklärare är omotiverande, och därför kastar hon sig över Naseema: “Så var det, det främmande livade upp henne. Hon behövde en sådan upplivare, en sådan erövring, ungeför vart femte år.” Anne hjälper Naseema praktiskt och psykiskt. Hon vet att Naseema har utsatts för tortyr och har förlorat sitt land och sin man. “Ibland misstänkte hon att Naseema utgjorde en möjlighet för henne att komma i närheten av något verkligt meningsfullt, en fråga om liv och död, en plats där det verkligen brände till, höjd över vardagens små bekymmer.” Anne misstänks alltså (även av sig själv) för att inte vara en äkta altruist, utan för att hjälpa andra för att därigenom hjälpa sig själv. Detta pinsamma tema återkommer i romanerna: Den nordiska kvinnan är privilegierad, välbärgad och trygg, men hon gnags av dåligt samvete, skuldkänslor och existentiell tomhet.
Aasne Linnestå (född 1963) har en helt annan ingång i mötet mellan den nordiska kvinnan och flyktingkvinnan i diktsamlingen Morsmål (2012). Linnestå debuterade år 2000 och har givit ut både diktsamlingar och romaner. Med Morsmål skriver hon i en hybridgenre, där diktsamlingen är episk och kan läsas som en roman. Som titeln antyder är Linnestå fokuserad på språk, kön och nation. Detta kan förstås i ljuset av språkteorier, som kopplar det kvinnliga till det poetiska (så som den fransk-bulgariska filosofen Julia Kristeva har gjort). Och det kan förstås i ljuset av en översättningsproblematik knuten till olika nationalspråk och deras inbördes status. I geopolitiska sammanhang är språkkunskap knutet till makt och att ge röst åt en som saknar röst kan upplevas som en ny form av övergrepp. Linnestå går alltså varsamt fram, med några få utvalda scener, referat och dialoger. Texten saknar skiljetecken och versaler och sträcker sig över ca 250 sidor.
Morsmål handlar om ett möte mellan en norsk kvinna och en kvinnlig flykting från ett icke-europeiskt land. Flyktingen har utsatts för flera sexuella övergrepp och verket ger som helhet uttryck för ett raseri riktat mot patriarkatet. Ett av bokens viktigaste budskap är att flyktingarna inte bara är en offentlig utan också en privat angelägenhet: “staten / sa / ja // så vad / säger / jag?” Diktjaget öppnar dörren för flyktingen och hoppas att de kan finna ett gemensamt språk, som ska göra det möjligt för diktjaget att förmedla den andras historia: “jag häller ett språk över hennes ljud / men inte heller jag kan detta språk / innan det ibland träffar oss / samtidigt”. Diktjaget betraktar efter hand flyktingen som sin nya ”syster”, som ett slags främmande syster, som inte fanns i hennes barndom utan som först nu har blivit en del av hennes norska liv. Deras samtal utspelas under flera årstider och väcker starka känslor. Ett avsnitt har titeln “Vredsel”, ett nytt ord sammansatt av vrede och rädsla (vrede och redsel). Och det som skrämmer är männens övergrepp. Kvinnorna “talar om hackorna, knivarna, spetten, pickarna, männen / männen, männen”. Halvvägs in i boken mynnar kritiken av patriarkatet ut i vad som måste tolkas som ett raseriutbrott mot uttrycket “boys will be boys'”. Där sidorna i resten av boken är vita och sparsamt fyllda med ord i svart tryck, är de tre sidorna tätt fyllda med “boys will be boys’”, svarta med vitt tryck. Sidorna bryter av resten av verket – de kan verka som en insisterande tillrättavisning, som kommer utifrån det solidariska universum som kvinnorna har etablerat. Men de framstår också som en undergrävande, upprepad grimas just från kvinnornas diskursiva position.
Tonen i Morsmål är allvarlig och existentiell och tangerar på intet sätt det ironiska eller satiriska. Verket utmynnar i en tanke om ett konstruktivt möte mellan kulturer och ett färdigt skrivprojekt, som fångar en levnadshistoria utan att reducera varken berättelsen eller individen.
På näst sista sidan läser vi: “det ligger ingenting kvar efter dig / […] när du har gått // du får alltid allt du äger / med dig”. Och på sista sidan står det bara: “men du är här // nu”. Just lyriken kan genom sitt tilltal hålla kvar det flyktiga i ett alternativt, lyriskt ögonblick.
Hesselholdt och Linnestå tillhör samma generation, födda med ett års mellanrum, men Hesselholdts verk ligger i det här fallet betydligt närmare en postfeministisk sensibilitet med fokus på det pinsamma i att vara dansk och “altruistisk”, medan Linnestå genom sin lyrik ger uttyck för ett mer feministiskt projekt präglat av en postkolonial känslighet gentemot den “andre”
.
Reportagen om den förtryckta ”andra” kvinnan
Globaliseringen medför inte bara att man möter den “andra” kvinnan på hemmaplan – i sitt eget hus och hem. En global, feministisk medvetenhet kan också få den mer eller mindre uppbragta, nordiska kvinnan att resa iväg för att rätta till orättfärdigheten i världen. Medlet är för författaren ofta ett upplysningsprojekt, en bok, som förhoppningsvis kan skapa empati och engagemang och till slut medföra social och politisk handling. Genremässigt kan boken spänna från den självrannsakande romanen, baserad på egna obehagskänslor, till en mer utåtvänd journalistisk skildring.
Den slutgiltiga postfeministiska, ironiska berättelsen om den skandinaviska kvinnans ambition att skriva en bok om de “andra,” är nog Kirsten Hammanns En dråbe i havet (2008; En droppe i havet, 2013). Hammann (född 1965) debuterade 1992, först med dikter, därefter med romaner. Hammann är ytterst underfundig i sin analys av komplext sammansatta kvinnor; det är inget tvivel om, att hennes romaner är exempel på postfeministiska skildringar baserade på ambivalenta, fula känslor.
En droppe i havet börjar i den socialrealistiska traditionen med berättelsen om Mette, som är författare och bor med man och barn på Østerbro. Mette är med alla mått mätt lyckad och lycklig. I motsats till de tidigare omnämnda huvudpersonerna är Mette enligt egen utsago förälskad i den man hon är gift med; hon är till synes entusiastiskt engagerad i deras sexliv; hon tillbringar kvalitetstid med dottern; och hon lägger ned stor energi på väl övervägda klädinköp. Ändå är det något som skorrar; det hela verkar ansträngt. Och så kommer frågan om dagens kvinna inte också är globalt engagerad? Nja, å ena sidan har Mette “inga problem med de fattiga och svältande i u-länderna. Om man avskaffade u-länderna i morgon, helt enkelt avlägsnade dem från skolböckerna och tv-nyheterna, så skulle Mette Mæt leva utmärkt i deras frånvaro.” Problemet är konstgjort, anser Mette: “Det är bara för att hon tar sig samman och tvingar sig till det som hon nu är tvungen att skriva en idiotisk bok om svält och nöd. Det är bara läxor. Ett slags skatter och avgifter som hon känner sig förpliktigad att betala.” Å andra sidan kan bilder av utmärglade barn tända en låga inom henne – ett ungdomens uppror. Och den lågan uppskattar hon i en värld där allt är tillrättalagt för henne i “ett fredligt land med säkerhetsnät”, ett land där mättnad gränsar till trötthet.
Mette kommer i kontakt med en hjälporganisation, som kan hjälpa till med hennes research. Hon vill helst inte lämna sitt hem men det visar sig att det finns ett hemligt virtuellt hotellrum i Köpenhamn, som ger tillgång till all världens eländiga platser. Här kan Mette utforska eländet i korta perioder åt gången utan att gå miste om sitt vardagliga köpenhamnsliv. Romanen glider över i sci-fi-genren, när föremål, bakterier och människor börjar korsa gränsen mellan det virtuella rummet och Mettes värld. Mette får efter ett tag idén att hon ska byta hem med en etiopisk familj – bara för några dagar. Då kan de bo i hennes lägenhet på Østerbro, medan hon och dottern, Sofie, utforskar hur det är att bo i en afrikansk by. Men allt går på tok. Den etiopiska familjen vill inte till Østerbro, Sofie och Mette hamnar på en soptipp i Indien, Sofie utsätts för fara, och när mannen, Martin, får veta vad Mette har gjort, vill han skiljas. Mette står till slut – som Kadefors Karin – på sammanbrottets rand. Det visar sig att rollen som bobyggare i välfärdsstaten är oförenlig med rollen som globalt aktiv feminist. Man kan inte både engagera sig i egna och andras barn. Och till syvende och sist framställs Mette som ett offer, som kommer i kläm mellan två patriarkala världsordningar: Mannen, Martins, och “Gudarnas,” som de manliga ingenjörer, som styr den virtuella världen från New York, kallas.
Om man skriver som journalist eller som romanförfattare påverkar naturligtvis genre, ton, tema och fokus. Ett exempel på en författare, som skriver närmare journalistiken, feminismen, indignationen och tron på att kunna göra skillnad – även på ett globalt plan – är journalisten och krigskorrespondenten Åsne Seierstad (född 1970). Hösten 2001, efter talibanernas fall, reste hon till Afghanistans huvudstad, där hon träffade en bokhandlare och hans familj. De kom överens om att Seierstad kunde bo hos dem våren 2002 och skriva en bok om dem. Verket skulle komma att bli den bäst säljande norska fackboken någonsin. Den har översatts till mer än 40 språk, och den är den första norska bok, som har hamnat på The New York Times lista över de tio mest sålda böckerna.
Bokhandlaren i Kabul (2002) gavs ut med undertiteln Ett familjedrama. I ett förord förklarar Seierstad sin metod, sitt motiv och sitt val av form. Vid sitt första besök hos bokhandlaren fick Seierstad snabbt en känsla av att de kvinnliga familjemedlemmarna var förtryckta och det ville hon skriva om. Bokhandlaren gick genast med på att hon kunde flytta in, observera och skriva om dem. Som västerländsk kvinna fungerade Seierstad som ett slags “tvåkönat” väsen, förklarar hon. Hon kunde umgås med både män och kvinnor (vilket en västerländsk man inte skulle ha kunnat), men trots sina privilegier, förklarar Seierstad, blev hon efter hand mer och mer rasande. “Jag har sällan grälat så mycket med någon som där. Jag har aldrig haft sådan lust att slå någon som där.” Det som provocerade henne var männens attityd gentemot kvinnorna: “I diskussioner var det alldeles självklart för många att kvinnor har mindre hjärna och inte kan tänka lika klart som män”.
Seierstad beskriver i boken den kvinnliga intimsfären, hur det är att gå till marknaden i burka, hur det är att vara i hammamet, hur det är att tvingas till äktenskap, och hur månggifte leder till skamkänslor. Först och främst fokuserar Seierstad på den förhoppningsfulla Leila, bokhandlarens lillasyster, som drömmer om att bli engelsklärare men som till slut måste acceptera en friare, som hon varken älskar eller respekterar. Boken slutar i en hjärtskärande tragedi: “Leila känner hur livet, ungdomen, hoppet rinner ifrån henne – utan att hon kan rädda sig. Hon känner att hennes hjärta är en tung och ensam sten, som är dömd att krossas en gång för alla”.
Seierstad valde att skriva i en “litterär form” – i den genre av litterär journalistik som man känner från USA – men det skulle visa sig leda till missförstånd och stark kritik. Dessutom blev boken snabbt översatt, vilket fick till följd att bokhandlaren läste den och sedan reste till Norge med sin fru och stämde Seierstad och förlaget Cappelen Damm. Målet överklagades i flera instanser och slutade 2011 med att Seierstad och förlaget frikändes. Bokhandlaren i Kabul skriver alltså in sig i norsk litteraturhistoria som ett politiskt, feministiskt verk med en inte tidigare sedd internationell genomslagskraft, men också som ett verk skrivet i den kontroversiella genren litterär journalistik. Trots sina goda intentioner blev Seierstad av många betraktad som den nordiska karriärkvinnan, som stärker sin egen ställning på bekostnad av de afghanska kvinnor hon skrev om. Ehrenreichs och Hochschilds stora privilegie- och möjlighetsklyfta blev även i fortsättningen betraktad som oöverstiglig.
Mellan fiktionsroman och journalistiskt reportage hittar vi Lene Ask (född 1974), som 2009 gav ut den tecknade serieromanen Da jeg reddet verden. Att titeln ska tolkas ironiskt förstärks av omslagsbilden. Här uppträder författaren med sitt karakteristiska röda hår i en flannelograf-pastisch, där hon i Jesus-position låter de små barnen – av alla raser – komma till sig. Ask hade 2008 fått i uppdrag av Norad (Norwegian Agency for Development Cooperation) att resa till Tanzania och skildra barns och kvinnors situation när det gällde sjukdom och hälsa. Norad-engagemanget resulterade i ett häfte med sju berättelser. Därefter gav Ask ut Da jeg reddet verden som en personlig, humoristisk reflexion över resan, kulturmötena och hur man framställer den “andre”.
Verket skildrar alltså den självbiografiska huvudpersonen, Lene Ask, som får i uppgift av Norad att resa till Afrika för att göra en rapport i form av en tecknad serie om kvinnors och barns hälsa. Som en anställd på Norad förklarar: “Vi hoppas att dina teckningar kan göra att dessa problem uppmärksammas.” Berättelsen är genomsyrad av självironi både på individnivå och på en större, social, kulturell och nationell nivå. Genom teckningar och ord avslöjas Lenes individualistiska konstnärsambitioner, hur hon värjer sig mot att resa till ett land, där hygienen inte håller nordisk standard, hennes rasistiska söndagsskoleuppfostran och hennes kulturella fördomar mot månggifte och omskärelse. Inte i den meningen att hon till slut blir för månggifte och omskärelse, men genom att hon inser att inslag i vår kultur kan verka lika groteska för afrikaner som inslag i deras kultur gör för oss. Hon inser också att oönskade kulturella praktiker är inlagrade i ekonomiska samhällsförhållanden, som gör att man inte bara kan avskaffa dem utan att ta hänsyn till de större oavsiktliga ekonomiska konsekvenser det kan leda till.
Tillbaka i Norge gör Lenes erfarenheter från Afrika att hon får perspektiv på den skandinaviska kvinnans problem. Som hon säger till sin man: “Barn dör av svält, och jag är mest bekymrad över att min dotter vägrar att äta grönsaker.” Insikterna omsätts i teckningar, som ställs ut, men vid vernissagen kommer ett nytt perspektiv in. Några norsk-afrikanska kvinnor är närvarande och Lene ser fram emot att tala med sina “afrikanska systrar”. De kritiserar henne emellertid för att framställa afrikanerna på ett fördomsfullt, nedvärderande sätt – som offer. De kräver att Lene “ber det afrikanska folket” om ursäkt, och Lene känner sig än en gång misslyckad. Det slutar dock med att hon får ett telefonsamtal om att en ung gravid kvinna, som hon träffade i Afrika, har dött under förlossningen, eftersom sjukhuset vägrade att hjälpa henne – en patient som var för fattig för att ta med egen utrustning. Lene återvinner tron på att det är viktigt att berätta offrens historia och att den enskilde kan förändra världen – litet.
Engagemang och otillräcklighet
Det finns inget slutgiltigt facit på problemställningen att skapa jämställdhet, likvärdighet och solidaritet tvärs över etniska gränser globalt såväl som lokalt. Feministerna från 1960- och 1970-talets andra våg och de efterkommande generationerna utmanas på nytt i en globaliserad värld. Det väcker skuldkänslor, ansvarsmedvetande och engagemang, och många kvinnliga författare griper pennan i vad som kan framstå som allt från ett rättframt upplysningsarbete med den “andra” kvinnan i centrum till mer självreflekterande verk, där fokus mer ironiskt fortsätter att ligga på den västerländska kvinnan, hennes kval, hennes bristande systersolidaritet och gärna också en ständigt bristande jämställdhet vad gäller könsroller. Det framgår ofta att förväntningarna på kvinnan (hennes egna och/eller samhällets) gör det omöjligt för henne att räcka till som bobyggare, karriärkvinna och global syster.
Skönlitteratur
- Lene Ask: Da jeg reddet verden. Jippi, 2009
- Kirsten Hammann: En dråbe i havet. Gyldendal, 2008. På svensk En droppe i havet. Kabusa, 2013
- Christina Hesselholdt: I familiens skød. Rosinante, 2007
- Sara Kadefors: Fågelbovägen 32. Piratförlaget, 2006
- Åsne Linnestå: Morsmål. Aschehoug, 2012
- Åsne Seierstad: Bokhandlaren i Kabul. Norstedt, 2002
- Kirsten Thorup: Tilfældets gud. Gyldendal, 2011
- Selma Lønning Aarø: Jeg kommer snart. Flamme, 2013
Facklitteratur
- Åsa Arping: ”Att sätta medelklassens problem under debatt. Samtidspolitik, etik och klassmedvetande i Sara Kadefors Fågelbovägen 32”. Tidskrift för litteraturvetenskap 2, 2011
- Solveig Brandal: Bokhandleren i Kabul av Åsne Seierstad. Litterær journalistikk, etikk og kvinnesak. Ph.d.-afhandling. Universitetet i Oslo. Upubliceret, 2016
- Barbara Ehrenreich og Arlie Russell Hochschild: ”Introduction”. Global Woman. Nannies, Maids, and Sex Workers in the New Economy, Ehrenreich & Hochschild (red.). Henry Hold and Company, 2002
- Julia Kristeva: “Fra én identitet til en annen” (1975). Moderne litteraturteori. En antologi, Atle Kittang et al. (red.). Oslo Universitetsforlaget, 2003
- Sianne Ngai: Ugly Feelings. Harvard University Press, 2005